Etikettarkiv: Carcass

Skivor

Carcass – Torn Arteries

Lämna en kommentar

ARTIST: CARCASS
TITEL: “Torn Arteries”
RELEASE: 2021
BOLAG: Nuclear Blast Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Få band inom extremmetallen har sådan cred och historia som CARCASS. När det var dags att för första gången på 17 år släppa ny musik med 2013 års “Surgical Steel” var redaktör Bensch duktigt skeptisk innan han hörde resultatet (som fick honom att vilja ringa up bandet och be om ursäkt för sitt nojande!), och nu  har det gått sådär lång tid igen. Skillnaden denna gång är sannolikt ingen tvivlar på den förmåga bandet besitter – och “Torn Arteries” gör ingen besviken, speciellt om din favoritskiva från “de tidiga åren” heter “Heartwork”. Med snyggt och lagom köttig (hehe) produktion levererar bandet ett helt pärlband dansvänliga låtar i sin egna dödsmetallstil – komplett med en rejäl skopa humor till bensågens vassa tand!

Inledande titelspåret visar direkt att herrar Bill Steer (herregud vilket gitarrspel han bjuder på – han är sannolikt en av de mest förbisedda extremmetallgitarristerna vi har!?) och Jeff Walker (bas och raspig sång) är hungriga som attan. Sen bär det av över pärlor som The Devil Rides Out, Eleonor Rigor Mortis (där har vi den igen – humorn som driver med titeln på BEATLES gamla klassiker!), Under The Scalpel Blade, Flesh Ripping Sonic Torment Limited med flera. Trumspelet signerat Daniel Wilding och riffandet från andregitarristen Tom Draper lyfter också skivan, och man finner sig lätt nöjd med att det fått ta 8 år sedan bandet släppte förra given.

“Torn Arteries” har ruttnat till sig rejält och på ett bra sätt under den tiden. Paradoxalt nog är min favoritspelning med CARCASS den på Gefle Metal för ett helt knippe år sen, när framförallt Bill Steer – iklädd utsvängda jeans och ett stort leende – lyste ikapp med eftermiddagssolen. Se där ett minne som står i bjärt kontrast till den fina slaktbänk bandet dukar upp på den här skivan!

Skivor

Carcass – Surgical Steel

Lämna en kommentar

surgical-steelARTIST: Carcass
TITEL: Surgical Steel
RELEASE: 2013
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag vet inte vad ni tycker om själva tanken på att återuppväcka band som legat slumrande – för egen del är jag svårt skeptisk till detta fenomen då det oftast bara handlar om att leverera en alibiplatta för att sedan casha in på turnén och därefter lägga ner på nytt. Eller varför inte ta skräckexemplet framför andra –  AT THE GATES pågående eviga “avslutningsturné”. Ja ni förstår att jag var djupt orolig och mycket skeptisk när jag såg att verkligt klassiska CARCASS nu minsann skulle komma med ny musik över ett decennium efter det att hårt häcklade “Swansong” kom ut.

Nu känner jag att jag personligen vill ringa upp Jeff Walker och Bill Steer och be så mycket om ursäkt för att jag någonsin tvivlade på deras kapacitet att skriva musik som så fullkomligt dräper som låtarna på “Surgical Steel”. Jag har svårt att se en enda svag låt på skivan – det skulle i så fall vara det som i vanlig ordning när det gäller mig onödiga introt 1985. Om det inte var för den lilla detaljen att den de facto är skriven just 1985.

Musikaliskt är detta en klockren platta om man uppskattade “Necroticism – Descanting The Insalubrious” från 1991 och “Heartwork” från 1993 då den är den solklart logiska musikaliska felande länken så att säga. Speltekniskt är detta ren mumma – Jeff Walkers fullständigt ljuvliga rasp till stämma kan jag inte få nog av just nu. Gitarrspelet från Steer är så brutalt bra att jag har svårt att tänka mig att jag får höra en mer avvägd yxattack detta år. Trumspelet från en av mina favoritlirare Daniel Wilding (även i TRIGGER THE BLOODSHED) är suveränt.

“Surgical Steel” är en skiva som rimligtvis kommer vara med på rätt många årsbästalistor när 2013 ska summeras. Sen måste jag faktiskt också säga att det är rent ironiskt att CARCASS öppnar för AMON AMARTH på stora delar av det bandets turné. Med en skiva som “Surgical Steel” i ryggen plus bandets övriga diskografi kommer scenen inte att stå kvar när det är dags för huvudbandet att kliva upp. Och det, kära läsare, är inte mer än rimligt.