Alla inlägg av Martin Bensch

Skivor

Ageless Oblivion – Temples Of Trancendent Evolution

Lämna en kommentar

ARTIST: Ageless Oblivion
TITEL: Temples Of Transcendent Evolution

RELEASE: 2011
BOLAG: Siege Of Amida

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Progressiva death metalbandet AGELESS OBLIVIONs debut är en glad överraskning. Generellt sett dras jag till band som bolag, i detta fall Siege Of Amida, torgför som just progressiv teknisk dödsmetall, likt en geting till en honungsburk. Ibland blir man besviken, ibland inte, på vad man får indängt i öronen. I fallet ”Temples Of Trancendent Evolution” blir det lite blandad kompott. Spelmässigt är det, som ni säkert förstår, inga duvungar vi har att göra med, och alla instrumentinsatser och sånginsatser ligger på en hög och bra nivå – men något annat hade jag inte förväntat mig.

Låtskrivarmässigt känner jag att AGELESS OBLIVION har ett eget uttryck, vilket såklart är mycket glädjande – de är inte främmande att drämma i med rejält tekniskt lir i sann NILE-anda, men ser också till att inkorporera tillräckligt med andningspauser för lyssnaren, utan för att för den skull tappa i intensitet. Drone Of The Nychomist är ett bra exempel på detta faktum. Mest imponerad är jag annars över låtar som Reclamation och Unhallowed Domain som dånar på likt bulldozers i intensitet, med en hel del demonstrerande av förståelse att bygga in dynamik i musiken där bandet stundtals lugnar ner musiken för att bygga upp till rejäla soniska smockor i nästa sekund – ett grepp som jag är svag för.

Ser jag några blottor är det introt Monument och det för väl tilltagna outrot på Temples. Jag tycker inte att långa intron hör hemma på plattor där jag hellre ser att band skriver ytterligare en, så att säga, riktig låt istället för att öda tid på intetsägande stycken musik som intron tenderar att bli. Likadant är det med outrot av regn och blåst i avslutande för övrigt utmärkta Temples som håller på i närmre fyra minuter.

Bortsett från dessa marginalanteckningar har AGELESS OBLIVION producerat ett starkt debutalbum, och det ska bli mycket intressant att följa gruppen i framtiden.

 

Live

Live: SOILWORK med ALL THAT REMAINS, CALIBAN, NEAERA och BLEED FROM WITHIN

ARTIST: SOILWORK med ALL THAT REMAINS, CALIBAN, NEAERA och BLEED FROM WITHIN
LOKAL: Kulturbolaget, Malmö
DATUM: 9 december, 2010

Att det är många band, om man inte visste det på annat sätt, som beträder tiljorna på KB denna kväll blir man varse när man ser den massiva mängden merch som finns i lokalen – smartast marknadsföring har tyska NEAERA som säljer merchpaket bestående av t-shirt, signerad affisch och senaste plattan ”Forging The Eclipse” för 200 spänn.

Lokalen är inte på långa vägar fullpackad, men inte heller direkt tom, när BLEED FROM WITHIN från Glasgow stövlar upp på scen. Det massiva publiktryck som bandet har upplevt rätt mycket av om man kollar in det bestånd av liveklipp som finns med bandet på YouTube infinner sig inte på KB ikväll.


Sångaren Scott Kennedy jobbar dock stenhårt på att få folk att röra på sig lika mycket som han själv gör. Han belönas också med en wall of death ungefär halvvägs in i konserten. Musikaliskt lägger bandet oerhört mycket fokus på tyngd – det är nästan att man står och tänker att vissa låtar utgörs nästan helt och hållet av breakdowns interfolierade av snabbare partier.

Inledande This Is Our Legacy lider lite grand av detta – just som man vill att två-taktsöset ska fortsätta, nog dyker ett parti i halvtakt upp. Bandet jobbar dock på enormt bra och i BRING ME THE HORIZON-doftande The Healing njuter jag verkligen av bandets musik, som till slut avgår med något av en arbetsseger.

Setlist:

This Is Our Legacy
Servants Of Divinity
Last Of Our Kind
The Novelist
The Healing
Damnation

NEAERA

Man kan såklart ha roligt åt att tyska NEAERAs bandnamn låter förvillande likt ordet ”nära” uttalat på bred skånska, men att skämta om bandets musik är inte lika lätt. Aggressiviteten höjs markant när bandet anfört av minst sagt peppade sångaren Benjamin Hilleke drar igång Heaven’s Descent från senaste plattan “Forging The Eclipse”.


Lite bättre gensvar, men inte med mycket, från publiken som verkar vara mer intresserad av att bara spana in bandet än att fetröja. En som verkligen struntar i detta faktum är trummisen Sebastian Heldt som ser ut att ha precis hur kul som helst. Gött att se en sådan uppenbar spelglädje. Som jag skrev om bandets senaste släpp är det en platta som växte enormt efter ganska många lyssningar och på något sätt verkar detta faktum infinna sig även konsertmässigt – bandet sliter verkligen, men räcker inte hela vägen fram utan lider lite av att folk inte känner till låtmaterialet helt och fullt. Återstår att se om detta faktum ändras om bandet återkommer till våra breddgrader – då kanske folk har bättre koll på låtmaterialet.

Setlist:

The Forging
Heaven’s Descent
Armamentarium
Eight Thousand Sorrows Deep
Walls Instead Of Bridges
In Defiance
Spearheading The Spawn

CALIBAN

Publiken har definitivt bättre koll på CALIBANs musik. Det röj som infann sig senast jag såg bandet på KB, då bandet nästan tog död på publiken, når tyskarna inte upp till ikväll – men bra nära. CALIBAN är det första bandet för kvällen som får ös när de begär det – till No-one Is Safe levereras en av de maffigaste och mest intensiva wall of death jag sett på bra länge.

CALIBAN har arbetat upp en bra nivå av publikkontakt och ser verkligen ut att trivas alldeles förträffligt på scenen – för egen del tycker jag bandet gör en bra spelning utan att få mig att kapitulera helt och hållet.

Setlist:

Love Song
My Time Has Come
It’s Our Burden To Bleed
No One Is Safe
I Will Never Let You Down
Walk Like The Dead
Sonne (RAMMSTEIN-cover)
24 Years

ALL THAT REMAINS

sångare Philip Labonte tar i från tårna när han leder publiken in i det mest massiva trycket under kvällen – att det är många som har sett fram emot bandets konsert blir väldigt fort uppenbart. Jösses vilket fantastiskt ös bandet piskar upp!

Själv står jag och njuter av Oliver Heberts uppenbara kärlek för sin gitarr. Man riktigt ser hur mycket den mannen älskar att spela gitarr och att stå på scen. Då Labontes scennärvaro handlar, i väldigt stor utsträckning, om ren urkraft och jävlar anamma utstrålar Hebert en genuin känsla av kärlek till hela grejen att vara med i ett band, stå på scen och att turnera. Hebert går också i stort sett direkt från scen till baren för att hänga med publiken. Jag slås också, som trummis jag är, av att Jason Costa spelar med traditionell fattning och med ett driv i spelet som verkligen imponerar.

Stenhårt blästrande partier som i Six samsas alldeles ypperligt bredvid verkligt läckra melodiska inslag, och att bandet i sanning kan skriva starka låtar som utan problem går hem hos en publik står helt klart. Jag går inte helt i golvet över en låt som Hold On som visserligen har en hyfsad refräng, men som drar lite för mycket åt det snälla hållet för att jag ska falla helt för den. På det stora hela gör ändå ALL THAT REMAINS en väldigt övertygande spelning.

Setlist:

Now Let Them Tremble
For We Are Many
Six
Hold On
Aggressive Opposition
This Calling
The Air That I Breathe
Forever In Your Hands
Become The Catalyst
Some Of The People, All Of The Time
Two Weeks

När SOILWORK vid kvart i elva går upp på scen hälsas de som hjältar av publiken som verkar ha längtat till desperationens gräns efter bandet. Och det är ju ganska befogat efter det att bandet återkom med kraft med senaste plattan ”The Panic Broadcast”.

Bandet inleder starkt med öppningsspåret från plattan, Late For The Kill, Early For The Slaughter, och det låter, ja, fantastiskt. Det är så oerhört påtagligt att bandet inte bara drar åt samma håll låtskrivarmässigt, utan även gör det på scen. Björn ”Speed” Strid är på riktigt gott spelhumör, och han är verkligen uppfylld av ett stort självförtroende i sitt agerande på scen. Ola Flink är sitt vanliga höftvickande jag och han verkar, som Strid nämner, ha en fan-club på högerflanken som mellan två låtar börjar skandera hans namn.

Till stora delar präglas SOILWORKs konsert av en avspändhet som gärna hade fått vara aningen mindre, för då hade den där berömda edgen infunnit sig och konserten hade fått mer bett. Sen kan det också bero på att öronen har börjat segna lite efter den massiva dos musik som har levererats denna kväll att den där extatiska känslan jag normalt sett får när jag ser bandet inte riktigt vill infinna sig. Slaget om mest röj tog ALL THAT REMAINS hem, men allsången under SOILWORKs gig var bitvis så massivt att man tappade andan. Låtmässigt har bandet en massiv arsenal att plocka ur – även om jag saknar min favoritlåt The Chainheart Machine bjuder bandet på klockrena dängor i form av The Flameout, Nerve och The Crestfallen, och det räcker rätt långt.

Setlist:

Late For The Kill, Early For The Slaughter
Night Comes Clean
As We Speak
The Flameout
Nerve
The Crestfallen
Two Lives Worth Of Reckoning
Let This River Flow
Bastard Chain
Stabbing The Drama
Follow The Hollow

På det stora hela bjöd kvällen på KB på en rejäl dos kvalitativ underhållning och jag är ganska nöjd med tillvaron när jag går bort mot busshållplatsen i den vid det här laget svinkalla malmönatten.

 

 

 

Live

Live: Watain

ARTIST: Watain
LOKAL: Kulturbolaget, Malmö
DATUM: 29 oktober, 2010

Inget band kan som WATAIN med emfas hävda att de just nu förkroppsligar black metal-genren. Med kompromisslöshet och stor integritet har bandet karvat ut en trovärdighet som inga andra band har just nu. 2007 års ”Sworn To The Dark” och årets makalösa giv ”Lawless Darkness” har med rätta befäst gruppen som banérförarna för satanistisk black metal i DISSECTIONs efterföljd.

Att säga att jag hade skyhöga förväntningar på bandets konsert är att underdriva – aldrig förr har jag sett fram emot att bli golvad, hänförd och chockad av en konsert som denna. Och jag blir inte besviken. Bara den scenrigg som bandet använder sig av, med mycket levande eld och kadaver, förstärker bara intrycket att det är något mycket större än ett framförande av låtar som kommer att vräkas ut över den stora publiken på KB. När bandet väl går på är det med en seriositet och en hårdhet som begeistrar – jag kommer på mig själv med att rysa till tonerna av inledande Malfeitor. Rent låtmässigt ligger tonvikten på material från senaste släppen – tre låtar förutom Malfeitor; Reaping Death, Total Funeral och favoriten Wolves Curse från ”Lawless Darkness” blästrar trumhinnorna denna kväll. I övrigt märks låtar som Satan’s Hunger, Legions Of The Black Light, The Serpent’s Chalice och titellåten från förkrossande ”Sworn To The Dark”. Bandets övriga diskografi, ”Casus Luciferi” representeras av Devil’s Blood, och ”Rabid Death’s Curse” av On Horns Impaled. Dessutom klämmer bandet in en cover av BATHORY i form av Sacrifice. Samtliga låtar framförs med en sådan kraft och enighet att jag inte kan göra annat än kapitulera – Erik Danielssons sång är kraftigt förstärkt av reverb, liksom trummorna bitvis, vilket gör att den tempelliknande känslan förstärks än mer – ljudbilden är något som jag flera gånger noterar. Den tekniker som rattade in det ljudet lyfter jag verkligen på hatten för – enda invändningen jag har är att jag skulle vilja ha mer tydligt anslag på bastrummorna, annars är ljudet klockrent.

Att WATAIN är mer än ett band blir denna kväll uppenbart – detta är ren urkraft genom musik som är ämnad för att skaka om, beröra, chocka inte för sakens skull utan för att det ingår i en väldigt noggrant genomtänkt idé. WATAIN är ett smart band som innan de går upp på scen vet vad de vill förmedla och hur de ska göra det. Nonexistent är det mellansnack som kan fördärva en konsert i andra bands fall – WATAIN pumpar på oftast utan detta, och sägs det något är det i stil med ”En bitter och hård sanning – av intet är du kommen, intet skall du åter bli” – och för en gångs skull känns yttrande av detta slag totalt rätt.

Är man överhuvudtaget intresserad av black metal har man koll på WATAIN. Vill man ha en visning av vad denna musikgenre är i sin renaste form just nu har man inte råd att missa WATAIN live – så mycket närmare kärnan i denna kaosartade musikstil kan man inte komma för tillfället. Det visade bandet med emfas igår på KB.