Alla inlägg av Martin Bensch

Live

Live: The Black Dahlia Murder, 3 Inches Of Blood, Necrophobic, Obscura, The Faceless, Carnifex & Ingested

ARTIST: The Black Dahlia Murder, 3 Inches Of Blood, Necrophobic, Obscura, The Faceless, Carnifex & Ingested
LOKAL: Kulturbolaget, Malmö
DATUM: 11 januari, 2010

THE BLACK DAHLIA MURDER kuskar för tillfället runt i Europa under turnénamnet Bonecrusher Fest med draghjälp av inte mindre än 6 andra band: INGESTED, CARNIFEX, THE FACELESS, OBSCURA, NECROPHOBIC och 3 INCHES OF BLOOD. Med så många band faller det sig naturligt att man inte gillar alla – men två rejäla höjdpunkter bjöd kvällen på.

Bonecrusherfest, KB 2010

Första bandet, INGESTED missar jag helt på grund av att världens bästa Skånetrafiken kör med ett litet tåg från Helsingborg dagen då alla pendlare kommer tillbaks till jobbet vilket ledde till att jag inte kom på tåget! Så det fick bli ett senare tåg.

Kvällens ton anslås för min del således av CARNIFEX som driver upp intensiteten till max – att det ska tävlas i att få publiken att röja värst blir omedelbart klart. Sångaren Scott Lewis hetsar till max och står allt som oftast dubbelvikt skrikandes som en ilsken björn – och det funkar alldeles utmärkt för publiken som är med på noterna. CARNIFEX lider något av att ljudet inte är det bästa, men det verkar inte bekomma varken bandet eller publiken.

Raskt byte av cymbaler på trumsetet (bytena mellan varje band sköttes i övrigt otroligt effektivt) och sedan gick THE FACELESS på. Bandets ”Planetary Duality” (2008) har de senaste veckorna haft en trygg hemvist i hörlurarna, men inte kunde jag ana hur fruktansvärt bra bandet var live! Ljudet är under bandets konsert så äckligt bra att jag baxnar. Lägg sedan låtar som på ett underbart sätt blandar riktigt finlir med ett ursinnigt ös och du får en av 2010 års bästa konserter. Nej, jag skojar inte. Bandet lirar med en koncentration som är påtaglig. Trummisen Lyle Cooper lirar med en sådan frenesi och ryggmärg att han ser nästan icke kontaktbar ut! Efter konserten är jag helt till mig i trasorna och hojtar högljutt av glädje.

Tyska OBSCURA borde egentligen passa mig som hand i handske – teknisk death metal exekverade av ett gäng sjukligt begåvade musiker. Basisten Jeroen Paul Thesseling använder sig av en 6-strängad bandlös bas – bara en sådan sak. Men bandets musik lyfter inte riktigt, måhända beroende på att jag fortfarande är tagen av THE FACELESS totala uppvisning. Ljudet är inte heller top-notch, vilket främst märks hos trummisens Hannes Grossman vars pukljud inte är något vidare.

Men det riktiga bottennappet denna kväll står NECROPHOBIC för. Dåligt ljud, dålig trummis, en sångare som håller på med löjliga armrörelser – och låtar som samtliga låter likadant. Jag har rejält tråkigt från låt nummer två och står och väntar ut resten av konserten i baren.

Avslutningen på kvällen blir däremot desto bättre. 3 INCHES OF BLOOD anförs av Cam Pipes, sångaren som har överdoserat på Rob Halford och Udo Dirkschneider. Gosse vilken tonhöjd Pipes besitter! Vi har att göra med riktigt kvalitativ traditionell heavy metal och det är inte mer än att jag står och faktiskt ler rakt igenom bandets hela konsert. Det är rejält publikfriande och med riktigt mycket glimten i ögat. Och det funkar riktigt bra.

Att nivån på öset var högt nästan hela kvällen igenom kanske ni har förstått vid det här laget. När THE BLACK DAHLIA MURDER går på skruvas nivån upp ytterligare. Det moshas, stagedivas och crowdsurfas med fruktansvärd emfas. Bandet triggar publiken, som triggar bandet, vilket leder till en i det närmaste extatisk stämning. Bandet går på med en våldsam kraft – det dröjer inte länge till dess att sångaren Trevor Strnad tar av sig tröjan sätter upp foten på monitorn och driver upp energinivån ytterligare ett snäpp. Det är helt enkelt jävligt bra – bra låtar, fantastiskt ljud, bra band som är taggat av adrenalin upp till hårfästena – och det smittar oerhört välförtjänt av sig på publiken som i det närmaste oförbehållslöst hänger med på den vansinnesfärd bandet bjuder på. Starkt.

Skivor

Behemoth – Evangelion

Lämna en kommentar

ARTIST: Behemoth
TITEL: Evangelion
RELEASE: 2009
BOLAG: Century Media

BETYG: 10/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Få band, om ens något, har svarat för en sådan konsekvent stenhård leverans av extrem metal som polska BEHEMOTH har gjort med i stort sett samtliga av gruppens album. ”Demigod” och efterföljande ”The Apostasy” låg på en nivå som skakade metalvärlden och som, naturligt nog, har ställt mycket höga förväntningar på ”Evangelion”– i synnerhet som bandets frontfigur Nergal har gått ut med att deklarera att skivan kommer stå som den platta som definierar bandets utgivning. Stora ord förvisso, och lever materialet upp till den standard som bandet har satt för sig självt?
Efter drygt 100 genomlyssningar (nej, jag överdriver inte), så kan jag bara svara jakande på den frågan. ”Evangelion” kan mycket väl vara en av de bästa plattor som har getts ut av ett extremt metalband – och det är definitivt årets platta i min bok. Låtmaterialet ligger på en sådan nivå att det inte finns en enda svag låt på hela plattan från inledande Daimonos till avslutande Lucifer. Materialet innehåller såväl den soniska attack av smattrande blastbeats som bandets trummis Inferno exekverar som ingen annan, till blytunga partier som knäcker. Första singeln från skivan Ov Fire And The Void är ett bra exempel på den tyngd som bandet valt att utveckla lite mer på ”Evangelion” utan att ge avkall på aggressiviteten och ligger perfekt placerad efter inledande Daimonos och Shemhamforash som med sin aggressivitet fullkomligt blästrar trumhinnorna. I synnerhet Shemhamforash, ett begrepp som står för det 216 bokstäver långa namn för gud som medeltida kabbalister fick fram genom att läsa bokstäver i en viss sekvens ur tre specifika verser i Andra Mosebok, golvar mig totalt med sin blastbeatattack och med sina riktigt kusliga bakgrundstämmor försätter den mig i total extas. Det kanske inte är adekvat att använda en term som lycka när man pratar om death metal men ”Evangelion” försätter mig i ett tillstånd av fullkomlig glädje från första till sista ton. ”The Apostasy” hade sina starka låtar, men i jämförelse står ”Evangelion” som en mer sammanhållen platta där det knappt finns några svackor överhuvudtaget.
Infernos trumspel, som inte har stagnerat alls, knyter samman materialet alldeles oavsett om han totalöser eller levererar det precisionslir med accenter på precis rätt ställen som gör att man fattar att mannen besitter en lyhördhet inför materialet som är avsevärd, och bildar med Orions basspel en i det närmaste perfekt kompkonstellation på vilken Seths och Nergals gitarrer kan göra i stort sett vadsomhelst. Nergals sånginsats med sin svetslågeheta leverans, tar fullkomligt andan ur mig. Mannen growlar med en övertygelse som inte den starkaste muren i världen kan stänga inne.
”Evangelion” är ett måste i varje lyssnare av extrem metalls samling, bredvid plattor som ”Human”av DEATH, ”Blessed Are The Sick” av MORBID ANGEL och ”Winds Of Creation” av DECAPITATED och är en skiva som kommer vara mycket, mycket svår även för BEHEMOTH att överträffa.

Intervjuer

Intervju: Nergal från Behemoth

Lämna en kommentar

Med “Evangelion” befäster BEHEMOTH sin position som ett av de allra bästa banden inom den extrema metallen. Martin Bensch tog inför släppet ett snack med bandets frontman Nergal. 

Behemoth

Min bekantskap med BEHEMOTH inleddes som med så många andra band i Henriks Volvo på väg till replokalen. Plattan ifråga, ”Demigod” hade precis kommit ut, och den golvade mig, i likhet med så många andra, fullständigt. ”The Apostasy” fortsatte att visa att Nergal med mannar inte hade tänkt sänka standarden bara för att förra plattan var så bra – ett fenomen som annars brukar förekomma. När nu ”Evangelion” är på gång vet jag med mig att BEHEMOTH tillhör den skara band som i backspegeln kommer anses ha vidareutvecklat den extrema metallen. För på den nivån ligger bandet, och det var för att uttrycka mig försiktigt, en våldsam glädjekick att få tillfälle att få en pratstund med Nergal.

Nergal är mycket uppsluppen när han ringer upp mig för en pratstund om nya plattan, turnerande, och varför bandet kör TURBONEGROs I Got Erection i slutet på varje konsert. Den nervositet jag hade innan pratstunden med denne gigant inom dödsmetallen försvinner fort.

Jag inleder med att gratulera Nergal till den utmärkelse bandet fick ta mot på årliga Metal Hammer Golden Gods Awards där bandet blev framröstat som bästa underground akt. Hur kändes det?

”Konstigt, men också fantastiskt eftersom det är den första utmärkelsen vi har fått. Speciellt eftersom vi blev framröstade av fans.”

Inspelningen av kommande plattan ”Evangelion” har i vanlig ordning försiggåtts med en hel del youtubeklipp som visar bandets arbete. Bandets påtagliga glädje över arbetet är väldigt sevärd. Var inspelningen av nya plattan lättare, om du jämför med “Demigod” eller “The Apostasy”?

”Ja, saker och ting verkade bara falla på plats. Normalt sett brukar jag överarbeta materialet och vara så petig att jag nästan blir deprimerad av det, men denna gången hade jag bestämt mig för att bara gå in i studion och göra mina grejer. Vi hade allt material färdigskrivet när vi gick in i studion och vi var replokalen ca tre månader och slipade på materialet så att det var perfekt. Totalt sett tog hela produktionen mellan 6 och 8 månader.”

Processen att skriva materialet skilde sig lite åt:

”Ibland började processen med kanske ett enda ord, eller några textrader som jag kunde tänka mig skulle kunna funka i samband med viss musik, ibland med ett riff.”

BEHEMOTH kommer i vanlig ordning att ge sig ut på vägarna – till Sverige kommer man under turnénamnet Neckbreakers Ball Tour – tillsammans med ARSIS, DEVILDRIVER och SCAR SYMMETRY, en turné som Nergal verkligen ser fram emot. På frågan om de själva får välja vilka band de turnerar med svarar frontmannen:

”Vi kan säga ja eller nej till de förslag vi får.”

Hur kommer ni gå tillväga när ni ska skapa låtlistan?

”Vi kommer att spela i runt 50-60 minuter per kväll. Vi vill såklart på denna turné spela låtar från ”Evangelion” och kommer nog att göra 3-4 låtar från plattan, men samtidigt vill vi spela låtar från hela vår katalog, och jag funderar på att köra riktigt gammalt material från första plattan.

Vilken då?

“Wolves Guard My Coffin från”’Sventevith’”.

Första och hittills enda gången jag har sett BEHEMOTH var på en spelning bandet gjorde på The Rock i Köpenhamn, en spelning som Nergal inte minns med speciellt mycket glädje trots att jag blev helt golvad:

”Det var så mycket teknikstrul på den spelningen, gitarrer och sång som försvann. Sorry about that!

Det som också förvånade var att bandet avslutade med att köra I Got Erection,ett udda låtval kan tyckas. Varför kör ni den?

“Jag är ett enormt stort fan av TURBONEGRO. Den musik vi spelar är till stora delar testosterondriven – därför är det kul att spela en låt som kanske på ytan verkar vara mesig, fast texten är riktigt mörk och ondskefull, och att bryta lite grann mot reglerna. Ingen, fans eller press, ska komma och säga till oss vad vi ska spela, och i mångt och mycket handlar vårt spelande av ”I got Erection” om det.

Många band har vittnat om att turnerande ofta handlar om väntan på att tidpunkten för spelningen ska infinna sig. Hur sysselsätter sig BEHEMOTH för att slå ihjäl tiden?

“Vi försöker alltid ha tid att se städerna vi spelar i. Turnerande handlar mycket om väntan som du säger, och samtidigt som jag älskar allt som hör turnéer till kan det bli en smula rutinartat. Men man får ta det onda med det goda.

Och det får avsluta pratstunden med Nergal.