Etikettarkiv: Ingested

Ingested – Call Of The Void

ARTIST: Ingested
TITEL: Call Of The Void
RELEASE: 2019
BOLAG: Unique Leader Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Brittiska INGESTED har visat att de kan bygga sitt skåp av brutal musik och ställa det nästan var som helst med framgång. Ganska nya EP:n “Call Of The Void” är inget undantag, men jag tycker mig höra några andra anslag här än bara de stenhårt extrema. Här finns i både Eternal Kingdoms pt. 1 och Pt. 2 fantastiskt fint, riktigt vemodigt gitarrspel som får mig att sluta ögonen, luta mig bakåt och verkligen njuta.

Om ni tror att INGESTED har blivit för mjuka, så får ni däremot tänka om. Det finns gott om hederligt rens på den här fina EP:n som får mig att längta till nästa fullängdare av bandet.

Sångaren Jay Evans svarar, som vanligt, för en riktigt dräpande vokal insats med tonvis av variation i extremerna.

Live: The Black Dahlia Murder, 3 Inches Of Blood, Necrophobic, Obscura, The Faceless, Carnifex & Ingested

ARTIST: The Black Dahlia Murder, 3 Inches Of Blood, Necrophobic, Obscura, The Faceless, Carnifex & Ingested
LOKAL: Kulturbolaget, Malmö
DATUM: 11 januari, 2010

THE BLACK DAHLIA MURDER kuskar för tillfället runt i Europa under turnénamnet Bonecrusher Fest med draghjälp av inte mindre än 6 andra band: INGESTED, CARNIFEX, THE FACELESS, OBSCURA, NECROPHOBIC och 3 INCHES OF BLOOD. Med så många band faller det sig naturligt att man inte gillar alla – men två rejäla höjdpunkter bjöd kvällen på.

Bonecrusherfest, KB 2010

Första bandet, INGESTED missar jag helt på grund av att världens bästa Skånetrafiken kör med ett litet tåg från Helsingborg dagen då alla pendlare kommer tillbaks till jobbet vilket ledde till att jag inte kom på tåget! Så det fick bli ett senare tåg.

Kvällens ton anslås för min del således av CARNIFEX som driver upp intensiteten till max – att det ska tävlas i att få publiken att röja värst blir omedelbart klart. Sångaren Scott Lewis hetsar till max och står allt som oftast dubbelvikt skrikandes som en ilsken björn – och det funkar alldeles utmärkt för publiken som är med på noterna. CARNIFEX lider något av att ljudet inte är det bästa, men det verkar inte bekomma varken bandet eller publiken.

Raskt byte av cymbaler på trumsetet (bytena mellan varje band sköttes i övrigt otroligt effektivt) och sedan gick THE FACELESS på. Bandets ”Planetary Duality” (2008) har de senaste veckorna haft en trygg hemvist i hörlurarna, men inte kunde jag ana hur fruktansvärt bra bandet var live! Ljudet är under bandets konsert så äckligt bra att jag baxnar. Lägg sedan låtar som på ett underbart sätt blandar riktigt finlir med ett ursinnigt ös och du får en av 2010 års bästa konserter. Nej, jag skojar inte. Bandet lirar med en koncentration som är påtaglig. Trummisen Lyle Cooper lirar med en sådan frenesi och ryggmärg att han ser nästan icke kontaktbar ut! Efter konserten är jag helt till mig i trasorna och hojtar högljutt av glädje.

Tyska OBSCURA borde egentligen passa mig som hand i handske – teknisk death metal exekverade av ett gäng sjukligt begåvade musiker. Basisten Jeroen Paul Thesseling använder sig av en 6-strängad bandlös bas – bara en sådan sak. Men bandets musik lyfter inte riktigt, måhända beroende på att jag fortfarande är tagen av THE FACELESS totala uppvisning. Ljudet är inte heller top-notch, vilket främst märks hos trummisens Hannes Grossman vars pukljud inte är något vidare.

Men det riktiga bottennappet denna kväll står NECROPHOBIC för. Dåligt ljud, dålig trummis, en sångare som håller på med löjliga armrörelser – och låtar som samtliga låter likadant. Jag har rejält tråkigt från låt nummer två och står och väntar ut resten av konserten i baren.

Avslutningen på kvällen blir däremot desto bättre. 3 INCHES OF BLOOD anförs av Cam Pipes, sångaren som har överdoserat på Rob Halford och Udo Dirkschneider. Gosse vilken tonhöjd Pipes besitter! Vi har att göra med riktigt kvalitativ traditionell heavy metal och det är inte mer än att jag står och faktiskt ler rakt igenom bandets hela konsert. Det är rejält publikfriande och med riktigt mycket glimten i ögat. Och det funkar riktigt bra.

Att nivån på öset var högt nästan hela kvällen igenom kanske ni har förstått vid det här laget. När THE BLACK DAHLIA MURDER går på skruvas nivån upp ytterligare. Det moshas, stagedivas och crowdsurfas med fruktansvärd emfas. Bandet triggar publiken, som triggar bandet, vilket leder till en i det närmaste extatisk stämning. Bandet går på med en våldsam kraft – det dröjer inte länge till dess att sångaren Trevor Strnad tar av sig tröjan sätter upp foten på monitorn och driver upp energinivån ytterligare ett snäpp. Det är helt enkelt jävligt bra – bra låtar, fantastiskt ljud, bra band som är taggat av adrenalin upp till hårfästena – och det smittar oerhört välförtjänt av sig på publiken som i det närmaste oförbehållslöst hänger med på den vansinnesfärd bandet bjuder på. Starkt.