Alla inlägg av Martin Bensch

Skivor

Lorna Shore – And I Return To Nothingness

Lämna en kommentar

ARTIST: Lorna Shore
TITEL: And I Return To Nothingness
RELEASE: 13/8 2021
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Deathcore är en genre som det kostar på att lyssna längre perioder på. Jag känner mig oftast ganska dränerad efter hela fullängdare med flertalet av banden som befolkar foran. Undantag finns naturligtvis – WHITECHAPEL, JOB FOR A COWBOY och RED CHORD  exempelvis – men annars så blir priset för högt för mig.

Därför är just EP-formatet perfekt anpassat för att jag ska gå igång ordentligt på LORNA SHOREs ”And I Return To Nothingness” som är bandets första musik på ett tag och den första plattan som nye sångaren Will Ramos medverkar på. Och han vill sätta ribban högt – det är nästan plågsamt att lyssna på den bestraffning han utsätter sina stämband för – framför allt i de episkt, ja nästan parodiskt tunga breakdowns som förekommer här.

Men LORNA SHORE ser till att fläska på med rejält med symfoniska inslag också. De tycks besatta av körer som tydligt kontrasterar mot det rens som trummisen Austin Archey bjuder på här.

Jag har lyssnat om och om igen på dessa tre låtar – är klart imponerad, så till den milda grad att jag ser fram emot att se vad bandet kommer att hitta på när väl en fullängdare släpps. Inte bara lyckas bandet tillfredsställa genrekonformisterna som sannerligen har gått igång på To The Hellfire som i skrivande stund har närmre 3 miljoner visningar, de ser till att leverera en starkt känslomässig urladdning som känns både genuin och kraftfull.

Skivor

Mountain Caller – Chronicle: Prologue

Lämna en kommentar

ARTIST: Mountain Caller
TITEL: Chronicle: Prologue
RELEASE: 9/7 2021
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

På sin sida på Bandcamp så skriver MOUNTAIN CALLER att vad de gör med sin musik är att telling stories with sound. Det är en väldigt bra beskrivning i all sin pretentiösa enkelhet.

Den här instrumentala trion från London älskar i vilket fall att brodera ut ljudlandskap som har både rymd, densitet och fruktansvärt mycket känsla. ”Chronicle: Prologue” är precis vad den heter – en prolog till bandets fullängdare ”Chronicle I: The Truthseeker” som kom förra året – och den kan klart upplevas som just en sådan och direkt före det att man lyssnar på fullängdaren. Men den funkar också utmärkt på egen hand.

Trion bestående av El Reeve på bas, Max Maxwell på trummor och Claire Simson på gitarr bemästrar till fullo sitt format. Här finns ett underbart driv, en tydlig röd linje i hur låtarna struktureras, en fullständigt underbar produktion och en känsla av att medlemmarna månar om att både lyfta fram varandra och förstärka helheten genom sitt spel. Det brukar borga för att det blir bra, och så blir det även denna gång.

Skivan klockar in på strax över 20-minuterssträcket och varenda ton känns nödvändig, och jag har svårt att släppa skivan utan har gång efter annan dragit igång den direkt efter den tagit slut.

Inledande Something Stirred From Beneath The Rubble demonstrerar ett band som är vansinnigt skickligt på att bygga upp låtar. En nästan trevande inledning av låten byggs upp till ett crescendo av majestätiska proportioner, Beyond This Black Horizon är en i det närmaste perfekt låt för scenen med sin euforiska atmosfär och Stripped Of All But Purpose en drömskt vindlande och spretande låt som drar och sliter åt alla möjliga håll.

MOUNTAIN CALLER är redan nu ett band att hålla koll på – med magisk kraft drämmer de hem ett högt betyg – inte bara för att de säger så mycket med sin musik, utan för att det känns som om det finns betydligt mer kvar ge.

Listor

Hot or not? – Juli 2021

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Kiss Of Death
ARTIST: Enforcer
VALD AV: Robert

Martin: Det är oerhört lätt att tycka om ENFORCER. Detta är en låt som jag blir glad av och jag vill dricka öl när jag hör den. Ett konststycke att göra något med substans med väldigt väl etablerade ingredienser. Enda minuset för mig är paniktenoren i textraden your time is over due, men det är en radanmärkning i det stora hela.
Amelie: Speedig heavy metal kan som här vara finfin underhållning. ENFORCERs musik är ingenting jag vill lägga örat tätt intill eller lyssna intensivt på men en fartfylld och trevlig låt är Kiss Of Death på många sätt.
Fredrik: Alltså, den här typen av opretentiös, solstänkt thrash är ju charmig, det går inte att förneka. Det är fin sol-och-öl-musik, och tämligen enkelt att tralla med i. Sen är Kiss of Death ingen av ENFORCERs allra vassaste kort, och så mycket mer än en trevlig bagatell blir låten aldrig. Verkshöjden är mer kebabpizza än filé mignon, så att säga. Men nu, under en gassande juli-sol, sitter den  (precis som den där kebabpizzan) fint!

LÅT: Void Dancer
ARTIST: Netherbird
VALD AV: Amelie

Fredrik: Efter ett för all del hyggligt vackert men för långt intro tuggar Void Dancer till slut igång. Först ganska lågmält och i lugnt tempo, men efterhand med mer tryck och en ganska svulstig ljudbild. Vackert, stämningsfullt och rätt pampigt, men möjligen utan den där riktiga nerven som skavar, krokar tag och drar ner en i fördärvet. Men snyggt nummer, absolut!
Martin: Med råge den bästa låten i månadens startfält. Satan så bra detta är! Känslan, mäktigheten, innerligheten är helt magiska ingredienser i denna lavaheta låt som gör att jag börjar längta intensivt efter kommande plattan.
Robert: NETHERBIRD fortsätter sin resa med episk och lättsmält melodisk black (?) metal, och det rasande snyggt. Det borde falla undertecknad rejält på läppen, men precis som med tidigare släpp av bandet finner jag mig märkligt oberörd?

LÅT: Solaris
ARTIST: Obscura
VALD AV: Martin

Robert: Detta är en låt med rejält tuggmotstånd! Det händer så mycket att man näppeligen klarar att dissekera den omedelbart, framförallt är jag förtjust i gitarrsolospelet som dominerar minut 3 till 4, det är en härlig blandning av Yngwie-neo och moderna känslor. Oväntat stark låt för att vara så meckig!
Fredrik: Tekniskt, meckigt och hårt. Bitvis riktigt maffigt i de mest manglande bitarna, men jag fastnar tyvärr på en liten men naggande ond detalj, nämligen det faktum att basen emellanåt (när den spelar lite ljusare slingor) mest låter som en leksaks-synth helt utan riktigt bastryck. Basliret i sig är skickligt, det är inte problemet, men soundet blir ett plastigt ploppande. Synd, för i övrigt finns det gott om kompromisslös energi i låten.
Amelie: Nu blir det fart på riktigt! Både snabbt och hårt så hjärtat riskerar ta ett par extra skutt, eller hoppar över ett slag. Vokalisten i OBSCURA har ett röstläge någonstans mellan Tompa Lindberg och Angela Gosow – och det är gott beröm. Glödhoppor sprider hetta omkring sig.

LÅT: Arrows In Words From The Sky
ARTIST: Machine Head
VALD AV: Fredrik

Robert: MACHINE HEAD har efter ”The Blackening” 2008 befunnit sig på ett sluttande plan. Inte konstigt det, den skivan befinner sig på magiska höjder, men med varje år som går blir det tydligt att bandet försöker mer och mer krampaktigt. Det här är inte en dålig låt (tvärtom hyggligt bra), men man vet ju att MACHINE HEAD i sin glans dagar hade ätit detta till frukost…
Amelie: En måste respektera ett band som så kraftigt ändrar musikalisk riktning efter ett kvartssekel av framgångsrika år som MH har gjort. Men måste en älska den nya musiken för att bandet tidigare varit en favorit? Absolut inte – och med allt detta sagt är det här en riktigt bra låt. Bitvis finstämd och bitvis hettar det till ordentligt.
Martin: Detta är inte helt dåligt – gitarrsolot är helt fantastiskt bra – men sänks av breakdownet som kommer direkt efter, och det känns som om MACHINE HEAD fortsätter att blanda väldigt högt och lågt. Ljummet med dragning mot varmt skulle jag säga.