Alla inlägg av Martin Bensch

Skivor

Cannibal Corpse – Violence Unimagined

Lämna en kommentar

ARTIST: Cannibal Corpse
TITEL: Violence Unimagined
RELEASE: 16/4 2021
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

När CANNIBAL CORPSE avslöjade titeln på den här skivan så kommenterade en bekant på Facebook att efter 15 skivor och en av de mer illustra karriärer som finns inom dödsmetallen med gott om tarmutslitande låttexter, finns det verkligen mer gore att fylla i med? Med andra ord, ska vi förvänta oss något epokgörande nytt och nydanande?

Nej, såklart inte. Detta är CANNIBAL CORPSE precis som de brukar vara – formeln för vad det här legendariska bandet har gjort är etablerad sedan länge. Inte ens Erik Rutans inträde i bandet som gitarrist lär förändra detta.

Men är det för den sakens skull otrevligt att lyssna på ”Violence Unimagined”? Nä, sannerligen inte! Det går alldeles utmärkt att hitta frustande högkvalitativ death metal på den här skivan. CC har inte hållit en särställning inom genren baserat på att inte kunna skriva låtar. ”Violence Unimagined” håller dock inte hela vägen – låtar flyter ihop för mig och emellanåt låter det väl tryggt. Men när bandet tar i med låtar som Murderous Rampage som är en så fruktansvärt bra öppningslåt, underbart slingrande Surround, Kill, Devour och krossande Ritual Annihilation  då är det bara att sträcka vapen.

Produktionsmässigt vinner CANNIBAL CORPSE återigen på att arbeta med Rutan. Gitarrtonen – och då inkluderar jag såklart Websters bas – är så satans bra att jag inte kan begära mer. Paul Mazurkiewicz behåller den fina formen han levlande upp till på förra skivan ”Red Before Black” plus ytterligare lite till. Corpsegrinder gör vad han gör bäst.

Det är skönt att konstatera att det faktiskt finns konstanter i en föränderlig värld. En ny skiva av CANNIBAL CORPSE är alltid värld att kolla in.

Skivor

Arion – Vultures Die Alone

Lämna en kommentar

ARTIST: Arion
TITEL: Vultures Die Alone
RELEASE: 9/4 2021
BOLAG: AFM

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag skulle vilja tycka mer om ”Vultures Die Alone” av finska ARION mer än vad jag gör. Den här skivan sorterar jag in, ganska resignerat, under facket ”har potential, skulle kunna vara så mycket bättre, men räcker inte hela vägen”.

Om vi börjar med det positiva så låter ”Vultures Die Alone” bra. Den har ett episkt anslag,  inte fullt så massivt som exempelvis BOREALIS, men tillräckligt för att jag ska gilla hur mäktigt det låter om bandet. Gitarrspelet, och då framför allt solona av Iivo Kaipanen, är fruktansvärt bra i snart sagt varenda låt. Tre låtar sticker ut som verkligt starka – inledaren Out Of My Life  är betydligt bättre än den lökiga titeln. Den har ett fint driv, snygga riff och så satans bra och fina stämmor. Refrängen är episk, och solot svinbra. Bloodline som följer samma linje, men som lyfter bra på grund av Noora Louhimo från BATTLEBEAST som har en rivig stämma som jag gillar, och  Where The Ocean Meets The Sky, en oerhört vacker och snyggt uppbyggd låt som börjar så skirt och växer till massiva proportioner. Här kommer bandets finska rötter också fram på ett väldigt påtagligt sätt.

Det negativa är att skivan känns väldigt tam i övrigt. De flesta av  låtarna går i samma tempo och visst, här finns potential till mycket mer, men det lyfter på för få låtar för att jag ska ta fram högre betyg. Texterna är också väl lama. Det kan tyckas låta konstigt från mig, som gillar att knappt kunna höra vad som sjungs, men när cringefaktorn rusar i höjden då är jag tvungen att sätta ner foten. Och det gör den på ”Vultures Die Alone”.

Skivor

Sanguisugabogg – Tortured Whole

Lämna en kommentar

ARTIST: Sanguisugabogg
TITEL: Tortured Whole
RELEASE: 26/3 2021
BOLAG: Century Media

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

En av de minst förlåtande genrerna som finns, den tekniskt brutala dödsmetallen brukar inte göra sig känd för att anstränga sig att vara inkluderande. Antingen så gillar man det, eller så springer man fort som fan åt andra hållet. Därför blev jag lite glad när jag läste en intervju med Cameron Boggs, gitarrist i bandet, där han slog fast att i och med att han själv definierar sig själv som en queer ickebinär person så vet han vad det innebär att känna sig konstig i en scen full med maskulinitet och att han vill att queera kids, POC (People Of Color), transpersoner, kvinnor och egentligen vem som helst ska känna att hans band har deras ryggar. Hela intervjun är mycket roande läsning, och är väl värd att kolla in. 

”Tortured Whole” är bandets debut, och det märks. Kanske inte så mycket i hur bandet spelar, för just hantverksdelen är i stort sett oantastlig. Sången från Devin Swank är precis så murken som genren kräver och jag måste säga att jag är imponerad av vad den mannen klarar av att göra med sina stämband. Nä, snarare är det så att den här skivan hade behövt aningen mindre intag av syra och några genomarbetningar för att jag skulle känna att ”Tortured Whole” verkligen är en skiva att ta på blodigt allvar. Det, och nu får ni ursäkta, flamsas aningens för mycket för att jag ska tända på alla cylindrar.

När jag lyssnar på brutal death metal vill jag känna mig överkörd och, ja, nästan rådbråkad efter lyssningen. ”Tortured Whole” har dessa element också men inte hela tiden. Dragged By A Truck har ibland en nästa polkaartad taktart som jag inte gillar, och de totalt onödiga mellanlåtarna Pornographic  och Interlube sänker helhetsbetyget för mig.

SANGUISUGABOGG lyckas med mycket på sin debut, men till nästa skiva så förväntar jag mig mer. Det känns som att det här bandet har kapacitet till det.