Alla inlägg av Martin Bensch

Skivor

Ablaze My Sorrow – Among Ashes And Monoliths

Lämna en kommentar

ARTIST: Ablaze My Sorrow
TITEL: Among Ashes And Monoliths
RELEASE: 12/2 2021
BOLAG: Black Lion Records

BETYG: 3/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag hade förhoppningar på den här skivan. ABLAZE MY SORROW har aldrig tillhört gräddan av de melodiska dödsmetallbanden i världen, men namnet klingade ändå av något visst igenkännande.

Som ni förstår är jag inte speciellt imponerad av skivan. Melodisk döds ska, om den ska funka, kunna sammanfoga både melodi utan att bli för lam och döds utan att bli för aggressiv. Och i dessa dagar dessutom kunna göra något som visar på att genren fortfarande meriterar uppmärksamhet.

”Among Ashes And Monoliths” slinter på hanen rätt så rejält i den sista tredjedelen – låtarna känns daterade och jag har svårt att engagera mig nämnvärt. Att jag tröttnade på skivan redan vid låt nummer fyra, Grit, vid första genomlyssningen tog jag inte som ett gott tecken men tänkte ändå att det kanske lyfter vid fler genomlyssningar? Nä, det gjorde det inte, och trots att det finns vissa delar som jag gillar – exempelvis låten At The Graves Of Giants som har ett härligt driv och ser till att skivan inte halkar ner totalt i diket – så har jag svårt att minnas skivan efter varje genomlyssning.

Under dessa omständigheter så förstår ni att det här är en skiva som hade kunnat bli bra mycket bättre om bandet hade jobbat mycket mer på den, men nu förblir en skiva som lovar runt men håller tunt.

Skivor

Angelus Apatrida – S/T

Lämna en kommentar

ARTIST: Angelus Apatrida
TITEL: S/T
RELEASE: 5/2 2021
BOLAG: Century Media

BETYG: 3/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Spanska ANGELUS APATRIDA är bandet som har lyckats med bedriften som exempelvis LEGION OF THE DAMNED också har gjort – bli ett band i mellanklassen som blir bokade till paketturnéer när det behövs något lagom thrasigt – och utan att ha producerat speciellt mycket originell musik. Utfyllnad helt enkelt.

Nu har AA faktiskt åstadkommit ett antal ganska okej låtar genom karriären så helt bortkastat är det inte att lyssna på bandets musik. Men, och detta är ett stort men, när jag lyssnar på senaste skivan som kommer idag så blir jag betänksam. Inte bara för att bandet följer trenden att döpa ett album efter sig själva – och det inte håller alls – utan för att bandet låter så fruktansvärt likt ett idisslat TESTAMENT och framför allt PANTERA. Öppnande låten Indoctrinate låter exakt som PANTERA och det hjälper inte att Guillermo Izquierdo låter till förvillelse likt Phil Anselmo. Att samma låt återkommer under ett annat namn, Rise And Fall, på plats fyra stärker inte direkt bandets aktier.

Resten av skivan låter bandet mest som TESTAMENT.

ANGELUS APATRIDA lyckas med bedriften att visa vilka band de influerats av, men det måste gå att begära mer av ett band som är hela 6 plattor in i karriären.

Vill ni lyssna på ett band som inte är TESTAMENT eller PANTERA men som låter som dessa kolla då in ”Angelus Apatrida”, annars kan ni låta bli.

Skivor

Transatlantic – The Absolute Universe: The Breath of Life & Forevermore

Lämna en kommentar

ARTIST: Transatlantic
TITEL: The Absolute Universe: The Breath of Life och Forevermore
RELEASE: 5/2 2021
BOLAG: InsideOut 

BETYG: 8/10 & 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Om det finns något som lyssnare älskar med TRANSATLANTIC så är det att det här bandet är inte rädd för att ta i. Kvartetten bestående av Neil Morse, Roine Stolt, Pete Trewavas och Mike Portnoy har inte den genen i sig, och de hela två albumen som bandet släpper på fredag kommer att med råge se till att det inte råder några som helst tveksamheter kring det faktumet.

Paraplynamnet ”The Absolute Universe” rymmer två plattor – en lång på 90 minuter och en på 60-minuter. Den korta är inte  en förkortad version av den långa då bandet skrivit nya texter och använder sig av andra sångare på den skivan. Dessutom har bandet spelat in låtarna på nytt under dessa omständigheter. Jag misstänker att det finns flera lyssnare som kommer att älska att lyssna på flertalet låtars två versioner och gräva ner sig i detaljer.

Är det ett bra grepp? Ja, faktiskt tillför det här tillvägagångssättet en viss fräschör som dock kommer fram först efter väldigt många lyssningar. Ställer jag exempelvis Higher Than The Mornings två versioner bredvid varandra så upplever jag dem till förvillelse lika.

Som vanligt så är det topprestationer på samtliga instrument – något annat hade jag inte förväntat mig av ett band med så namnkunniga musiker, och gillar man exempelvis Portnoys spel på trummorna som jag gör så kommer man att känna sig hemmastadd i de här skivorna. Han gör exakt det han brukar, utan att egentligen kunna hävda att han tillför något nytt till sin stil.

Låtmässigt finns här mycket att gotta sig åt – men jag måste erkänna att jag är satans svag för Reaching For The Sky som är en så jävla entusiasmerande låt som får mig att vilja dricka öl och trivas och smått otroligt mäktiga avslutaren Love Made A Way där bandet släpper på de symfoniska inslagen fullt ut.

Gillar man TRANSATLANTICs progressiva rock sedan tidigare så kommer de här skivorna att slinka ner lättare än porlande päronsoda. Uppskattar man lo-fi black metal kommer man hata de här skivorna med stort hat.