Alla inlägg av Werock.se

Skivor

Old Man’s Will – Old Man’s Will

Lämna en kommentar

ARTIST: Old Man’s Will
TITEL: Old Man’s Will
RELEASE: 2013
BOLAG: Transubstans Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Janne Sandstén

Umeå, en norrländsk musikstad som levererat massor av god musik genom åren, kommer här med ytterligare en riktigt kul debut, nämligen OLD MAN’S WILL.

Bandet har redan skapat sig ett namn genom intensivt turnerande och energiska livespelningar. Ett band som spelar klassisk bluesrock med 70-talsrötter, där referenser som CACTUS, SIR LORD BALTIMORE, DEEP PURPLE ligger i grunden för deras sound.

Plattan innehåller smarta svängiga melodier med ett härligt groovy ljudlandskap och tyngd, trevliga riff signerat Klas Holmgren (GIN LADY), kombinerat med en soulfylld sång av Benny Åberg samt den monolitiska rytmdelen med basisten Tommy Nilsson och slagverkaren Gustav Kejving.

Albumet startar med det riffstarka numret Ellington, en riktig svängig sak som värdigt sparkar igång skivan. Tätt följt av den snabba The Cauldron som sedan följs upp av låten Sea, en bluesrocker som blev genast blev en favorit. Låten Smidesvalsär ett spår som täcks in av fylliga Hammond Accord, en mäktig sak som sjungs på svenska, en låt som verkligen sticker ut på skivan men passar in helt ypperligt av någon konstig anledning. Vågat, ja kanske. Med Judgement Day är vi åter tillbaka till det mer klassiska soundet som plattan inledde med. Här får Benny verkligen visa sina vokala talanger vilket han gör på ett strålande sätt. Evil Woman är ytterligare ett riktigt starkt spår, tungt och smutt, som även det blivit en favorit. Plattan avslutas med den riktigt snygga Ålidhem (en stadsdel i Umeå).

Summa summarum, OLD MAN’S WILLs debut håller bra klass och med lite utrymme kan dessa herrar sätta sitt namn på kartan jämte band som GRAVEYARD, RIVAL SONS, HONG FAUX, WITCHCRAFT med flera.

Skivor

Accept – Stalingrad

Lämna en kommentar

Accept2012ARTIST: Accept
TITEL:  Stalingrad
RELEASE: 2012
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Janne Sandstén

Som de flesta var även jag överraskad av ACCEPTs comeback 2010, med en makalös platta som verkligen tog tillbaka ACCEPT på heavy metal-tronen. En skiva som placerades väldigt högt när året skulle summeras. Den nya skivan är hitintills en av årets mest efterlängtade plattor och det är med höga förväntningar jag lägger nålen på första spåret.

Hung, Drawn And Quartered startar resan mot ”Stalingrad”, med ett melodiskt intro som för tankarna direkt till ”Metal Heart”. Vilken öppning, klassisk metal energi, med riktigt massiva gitarrharmonier.

Låtarna på skivan följer den klassiska ACCEPT-mallen, fullt med grymma gitarrer, solon, smittsamma melodier och sjunga med-texter, även om de blir lite väl banala emellanåt.

Jag känner mig riktigt glad att höra bandet låta så vitalt, kraftfullt och fräscht, detta bådar gott inför framtiden och jag måste säga att var det några tvivel innan så är de bortblåsta, ACCEPT är tillbaka och lika starka som någonsin. ”Stalingrad” är ett gott bevis på att bandet fortfarande kan leverera.

En av skivans största styrkor är att den passar fint mot sin föregångare, är bokstavligen den mest logiska fortsättning på ”Blood Of Nations”, men inte som ett regummerat däck till ”Blood Of Nations” utan ”Stalingrad” övertrumfar sin äldre bror med ett snäpp, bandet har mognat och njuter av återkomsten, utnyttjar sin nyvunna styrka fast med en fast fot förankrad i sin väletablerade historia. De nya låtarna är precis som du förväntar dig, klassisk heavy metal från början till slut.

Wolf Hoffman och Herman Frank låter bättre än någonsin. Deras riff är riktigt medryckande, och deras solon är riktigt bra. Gitarrerna passar perfekt i takt med Stefan Schwarzmanns solida rocktrummor och Peter Baltes bastoner. Likaså Mark Tornillo – rösten är i fin form, hans raspiga läder-kastade tonfall passar in perfekt i ljudbilden och även om han förmodligen kommer alltid att plågas av hänvisningar till UDO har han mer än visat sig vara en värdig och kapabel ersättare. Jag kan påstå att jag inte saknar UDO, utan är riktigt nöjd med detta upplägg.

”Stalingrad” är en relativt starkare, rikare, mer invecklad, melodisk och mer exotisk, jämfört med föregående platta. ACCEPT ser ut att styra världen av klassisk heavy metal. Åtminstone visar de med kraft var skåpet ska stå.

/ Janne Sandstén

Skivor

Meshuggah – Koloss

Lämna en kommentar

kolossARTIST: Meshuggah
TITEL: Koloss
RELEASE: 2016
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Henrik Nygren

Det har passerat fyra år sedan MESHUGGAHs förra studiogiv ”ObZen”. En återgång till tongångar i stil med ”Destroy, Erase, Improve” samt ”Chaossphere” gjorde att denna fick undertecknad att jubla av glädje. Framförallt mästerverket Bleed, denna kompromisslösa rytmiska uppvisning som förmodligen är bandets starkaste låt hittills i karriären. Nya albumet ”Koloss” följer sin föregångare men hamnar tyvärr lite i dess skugga.

Inledande I am Colossus är en grymt bra titel på en låt. Dessvärre blir det monotona riffandet samt det långsamma tempot alltför utdraget och låten går således ganska obemärkt förbi. Efterföljande The Demon’s Name Is Surveillanceändrar omedelbart på detta med sitt Bleed-aktiga riffande, snabbt och precist fast inte lika rytmiskt utmanande. En av skivans mest minnesvärda låtar. Tunga Behind The Sun besitter grymt starka melodier, om än så subtila så finns de där i bakgrunden inbäddade i en massiv vägg av trummor och distinkt riffande. Jag gillar verkligen den variation som MESHUGGAH återigen uppvisar, det behöver helt enkelt inte vara intrikat för att en låt skall vara bra. Låtarna lyfter snarare där mer tillgängliga riff blandas in som i till exempel The Hurt That Finds You First.

Som vanligt finns det inte mycket att klaga på när det kommer till MESHUGGAH, men även ”Koloss” lider av vad många av bandets tidigare verk lider av, låtar som påminner för mycket om varandra. Att medlemmarna har ett behov av att tillfredställa sin fascination för komplex och utmanande musik är det absolut inget fel på. Men ibland känns det som att det är såpass små variationer att det förmodligen bara är bandet själva som kan höra skillnaden. ”Koloss” är en riktigt bra platta men de där riktigt klockrena låtarna lyser tyvärr med sin frånvaro.