Alla inlägg av Werock.se

Skivor

Agoraphobic Nosebleed – Agorapocalypse

ARTIST: Agoraphobic Nosebleed
TITEL: Agorapocalypse
RELEASE: 2009
BOLAG: Relapse

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Jonas Andersson

Vad får du om du sammanför en trummaskin med crust-/grindgitarrer och toppar det hela med tre vansinniga galningar med strupförstörelse som största hobby. Jo, AGORAPHOBIC NOSEBLEED. Och för detta behövs ett nytt ord, för kaos räcker inte.

Den tunga insikten som slår mig när jag hör detta är att jag inte riktigt är så hård som jag trodde. Det här är helt klart för extremt för mig, ändå så är ”Agorapocalypse” ett återhållsamt album om man blickar mot vad bandet tidigare knåpat ihop. På ”Altered States of America” samsades 100 låtar på 22 minuter, här är det 13 låtar på 29 minuter. Skivan är faktiskt ganska rik på variation (allt är relativt), Hung from the Rising Sun har en härlig punkkänsla över sig (och även ett snyggt SLAYER-minande mittsolo), i Question of Integrity så sänks tempot och ett trumsolo (på trummaskin!) får också plats. Även Timelord Two går i ett makligt tempo och det är först här jag uppskattar musiken på allvar. När det grindas på som mest i låtar som Ex-Cop och Agorapocalypse Now så får jag enbart huvudvärk.

Coolt att bandet finns, men något större fan får de inte i mig. Tyvärr.

/Jonas Andersson

Skivor

Adagio – Archangels in black

Lämna en kommentar

Adagio2009ARTIST: Adagio
TITEL: Archangels in black
RELEASE: 2009
BOLAG: Listenable

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Mats Manhammar

Franska ADAGIO är tillbaka med sin fjärde studioplatta. Denna gång har man med sig en ny sångare och ett lite mörkare sound.

ADAGIOs musik kan beskrivas som neoklassisk progressiv metal. Den är både teknisk och komplex. Skivan innehåller allt från keyboards och dubbeltramp till klassiska inslag i form av orkestrala partier och små mellanspel på flygel. Här och där kan man t.o.m. hitta enstaka partier med growl och blastbeats. ADAGIOs medlemmar är tekniskt mycket skickliga och vi bjuds på många härligt snabba gitarrsolon.

På ”Archangels in Black” har ADAGIO återgått till ett lite mörkare sound. Bandet har försökt skapa en mörk atmosfär både textmässigt och musikaliskt. Jag välkomnar verkligen denna utveckling. Låtarna har titlar som Vamphyri, Undead och Twilight at Dawn och man sjunger alltså bl.a. om död, mörker och vampyrer. Tidigare nämnda Vamphyri samt The Astral Pathway tillhör mina favoriter, men låtmaterialet håller hygglig klass överlag. Finske Christian Palin har inför denna skiva ersatt Gus Monsanto bakom mikrofonen. Christian var enligt gitarristen, låtskrivaren och bandledaren Stéphan Forté aktuell redan förra gången bandet bytte sångare. Den gången sprack det dock på hans dåliga engelska uttal. Enligt uppgift ska han ha jobbat på det, men bitvis är hans engelska fortfarande riktigt risig. Utan texthäfte hade det varit helt omöjligt att hänga med i svängarna. Rösttekniskt är Christian duktig, men hans dåliga uttal saboterar tyvärr totalupplevelsen.

Gillar du teknisk metal med många gitarrsolon och inslag av klassisk musik bör du definitivt kolla in den här skivan. En mycket stark sexa delar jag ut till ADAGIO. Om de vässar låtskrivandet lite till och skickar Christian Palin på språkresa så kommer betyget sannolikt att höjas minst ett snäpp till nästa skiva.

/Mats Manhammar

 

Skivor

Place Vendome – Streets Of Fire

Lämna en kommentar

ARTIST: Place Vendome
TITEL: Streets Of Fire
RELEASE: 2009
BOLAG: Frontier Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Footstomp

Fantastiskt kul att det blev en uppföljare på ett av 2005 års bästa album, PLACE VENDOME. Det kändes lite osäkert hurvida det skulle bli ett till alster eller inte efter det att Kiske uttryckte missnöje över slutresultatet sist. Men till allas vår glädje så blev inte så fallet. Med tanke på hur mycket jag gillar debuten så är förväntningarna på ”Streets Of Fire” allt annat än låga.

Hela sättningen från debuten är än en gång samlade med Mikael Kiske (ex-HELLOWEEN) och Dennis Ward (PINK CREAM 69) i spetsen, backade av Kosta Zafiriou och Uwe Reitenauer från PINK CREAM 69 samt Günther Werno (VANDEN PLAS). Den stora förändringen är att skivans låtar bidragits av en hel drös olika låtskrivare, däribland Torsti Spoof (LEVERAGE), Ronny Milianowicz (SAINT DEAMON), Robert Sall (WORK OF ART) och inte minst Magnus Karlsson. Naturligtvis har Dennis Ward också bidragit med ett par spår. Musiken i sig skiljer sig inte så mycket från debuten. Det är fortfarande melodiösa välskrivna låtar som framförs av högst kompetenta musiker och framför allt av Mikael Kiskes röst som verkligen är klippt och skuren för den här typen av musik. Möjligtvis att de har tagit steget från melodiös hårdrock för att mer gå in på AOR. Men det är inte allt för stort steg ur min synpunkt.

Albumet öppnar storslaget med Streets Of Fire och My Guardian Angel. Redan här är lyckan fullgjord. Skulle någon fortfarande mot förmodan vara missnöjd i det här läget så är det nog ingen mening att fullfölja lyssningen för skivan fortföljer i samma stil och höga klass. Fler kanon låtar som följer är Follow Me, Beliver och A Scene In Reply. Så har vi även Valerie (The Truth is in Your Eyes) som ger mig kraftiga SURVIVOR möter ASIA vibbar. Bäst på skivan håller jag Dancer som verkligen är det spår som sticker ut på skivan. Produktionen och mixningen är naturligt vis klockren som alltid när Dennis Ward har ett finger med i spelet. För att återigen jämföra med debuten så är väll den enda skillnaden att man valt att lägga piano/keyboard lite mer i förgrunden denna gång.

Summerat är ”Streets Of Fire” ett kanonalbum och en utan tvekan värdig uppföljare till debuten. Albumet har ett väldigt varierat utbud av låtar med en hög lägsta nivå, men bristen som finns är att det är få som verkligen sticker ut.