Kategoriarkiv: Listor

Listor

Hot or not? – Mars 2019

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar och  WeRock kör varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material. Alla är dock inte överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?


VALD AV: Fredrik

Amelie: Nope, det funkar bara inte för mig med poppig bluesrock á la 70-talet. Jag har inte mer att säga än att detta är riktigt tråkigt att lyssna på, så nej tack.
Martin: Får sådana sjuka Santana-vibbar av detta! Jag gillar det till stora delar, men låten blir en aningens tjatig i längden. Klart jag fattar att har man hittat ett sådant här sväng vill man gärna stanna i det när man egentligen borde ha tänkt ett extra varv.
Robert: SIENA ROOT levererar som vanligt. Det är svängigt, lagom mycket fuzz och med känsla. Kanske liiiiite långt, men det är förvisso som det ska. Gillar man den här typen av musik så gillar man det här!

https://open.spotify.com/track/5DuWYHZPEtpIAcqLfP3u9K?si=jwKkav5HTHKZDVgqYI3Saw
VALD AV: Martin

Robert: Hahahahaha!  Det här är stundtals så sjukt hårt att det liksom är svårt att hålla sig för skratt, och även om jag gillar det – även efter ett flertal varv – så är det liksom som om kvalitén drunknar i just det där skrattet över hur jävla skruvat hårt det är. Undrar vad som hänt om man dragit ner lite lite på det?
Fredrik: De något mindre fradgatuggande partierna i denna våldsamma metal-tackling tenderar att bli aningen jämntjocka, men när det är fullt ställ (vilket det allt som oftast är) bjuder låten på en härligt rå och kompromisslös energi. Skön smocka!
Amelie: Den välgjorda men vidriga omslagsbilden stör mig så att jag knappt hör vad jag lyssnar på. Skapad av samme Eliran Kantor som gjorde BLOODBATHs senaste albumomslag, också det riktigt obehagligt. Albumets titel är Samsara, det hinduiska begreppet för livets (plågsamma) kretslopp. Ångestskapande musik kan vara väl så bra men här blir det för mig mer lidande än upplyftande att lyssna på.

https://open.spotify.com/track/6rfnTbdNRqDcFORv18qxt8?si=VSf6EC8bR8iTDLrYZouzKw
VALD AV: Robert

Fredrik: THE HIVES-kaxigt stomp, METALLICA-riffande uppblandat med lite punkigare lo-fi-tongångar och ganska skönt rivigt skriksång. All good things, men slutsumman blir trots det inte större än delarna. Bra, men inte lysande.
Amelie: Ta alla positiva värderingar och associationer som du kan och baka in i den tänkta genren “bruksortsmetal” och så applicerar du dessa på Horndal – förhoppningsvis leder detta till höga förväntningar som infrias när bandet släpper lös sitt ös över dig. Och sen förväntar vi oss i nästa steg att befolkningen på orten i den årliga omröstningen för fram bandmedlemmarna till årets Horndalingar!
Martin: Ja, vilket satans fint driv och tungt gung! Men jag lägger mig inte helt reservationslöst – det blir lite enahanda i slutet. Klart plus för det distinkta slutet dock!

https://open.spotify.com/track/4BRfX4vTGTqI9SAS0mLfhp?si=4WLCCHOWSkmfiouT6OySQw
VALD AV: Amelie

Martin: Nä, fy fan. Jag har lyssnat ett försvarligt antal gånger på detta. Det enda som jag gillar är sången som är föredömligt rutten, men bort med fioler och den rent tradiga repetitionen som jag upplever den här låten som.
Robert: Första varvet = jävlart, vad dåligt. Andra varvet = det här var inte bra. Tredje = jo, men..  Fjärde = inte så dumt faktiskt. Femte = riktigt skum sak, men.. lite gillar jag att det är just skumt. Vad som händer framåt i tiden med fler varv? Ingen som vet…
Fredrik: 16-åriga Fredrik hade förmodligen blivit inspirerad av versriffets tämligen banala men likafullt effektiva thrash-tuggande. Nu… äh, äldre… Fredrik blir inte lika imponerad, och när det gäller fiolerna så kan det instrumentet absolut ha sin plats i en metallåt, men inte här. Det synkar liksom inte riktigt med resten av låten, och dessutom låter de aningen sjösjuka. Nope, detta går bort.

Listor

Hot or not? – Februari 2019

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Dreaming
ARTIST: Black Therapy
VALD AV: Amelie


Martin: Jag gillar vissa delar av BLACK THERAPYs musik – trumspelet tycker jag sitter som en keps. Men det känns också ganska generiskt och som något som inte är direkt livsnödvändigt även ifall utförandet är bra.
Robert: Här var det extra allt! Symfoniskt och melodiskt, smäckert och hårt på samma gång. BLACK THERAPY är en ny bekantskap för undertecknad – och det låter ju okej.
Fredrik: Har inte stött på BLACK THERAPY förut. Ganska trivsam symfonisk metal med black metal-aktig growl. Intro-riffet och gitarrsolot är 5+, sången skönt rivig, medan resten är helt okej men knappast bländande som helhet.

LÅT: New Salem
ARTIST: Misery Index
VALD AV: Fredrik


Amelie: Det här är ett av alla dessa mer eller mindre klassiska amerikanska dödsmetallband som jag har väldigt svaga länkar till. Inte heller denna låt får det att tända till. Helt okay att lyssna på men inget som gör att jag kommer att kasta mig ut efter nya plattan.
Martin: Det här känns väldigt hemtamt – och det menar jag som en oerhörd komplimang! MISERY INDEX har ett personligt uttryck som jag älskar – den här låten känns som en precis lika kärleksfull smocka som allt annat bandet gjort.
Robert: Jävlar,vad bra allt från  MISERY INDEX är, och självklart är den här singeln från kommande albumet “Rituals Of Power” inget undantag. Drivet, svänget, jävlar anammat. Full pott!

LÅT: Firelights
ARTIST: Swallow The Sun
VALD AV: Martin


Robert: Åh, det finska vemodet. SWALLOW THE SUN målar med svart pensel, och även om detta är en av de mer finstämda låtarna från “When A Shadow Is Forced Into The Light” så är mörkret lika kompakt som i skivans hårdare stycken. Jag gillar’t!
Fredrik: Härligt deppiga SWALLOW THE SUN har släppt ett par spår från kommande plattan, och att döma av dessa lär skivan åtminstone vara med i diskussionen när årsbästalistan skall författas framåt december. Just väldigt väna Firelights är dock den minst bra låten hittills, här kommer hårdheten för sent och för blygsamt för att ge den där riktigt kittlande kontrasten.
Amelie: Vackert och stämningsfyllt, tänk lite KATATONIA för den som inte lyssnat på SWALLOW THE SUN tidigare. Men ändå, det maler på lite för mycket, saknar riktig karaktär och blir rentav tråkigt vid upprepad lyssning.

LÅT: Cross Off
ARTIST: Mark Morton feat Chester Bennington
VALD AV: Robert


Fredrik: Jag skulle ju verkligen vilja gilla detta, eftersom hårda ord skulle kännas som en slags respektlöshet mot avlidne Bennington. Och visst, refrängen är svår att inte gå och nynna på efter ett par lyssningar. I övrigt – tyvärr, då – rätt slätstruken amerikansk, samtida radio-metal. Både LINKIN PARK och Mark Mortons LAMB OF GOD är som regel bättre var för sig.
Amelie: Det känns onekligen lite spooky att höra en ny låt med Chester Bennington, han har ju ändå varit död i ett par år nu. Musikaliskt är Cross Off en lättviktig men riktigt trevlig låt, mer Bennington och hans LINKIN PARK än den egentliga upphovsmannen Mark Mortons huvudband LAMB OF GOD.
Martin: Det coolaste – om ni tillåter morbiditeten – är att detta är en röst från andra sidan graven. Och det känns väldigt mycket som om Bennington äger den här låten som låter nästan för mycket LINKIN PARK för min smak. Var hamnade Morton i detta liksom?

Listor

Hot or not? – Januari 2019

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: I, The Mask
ARTIST: In Flames
VALD AV: Amelie


Martin: Det här är det bästa jag hört från IN FLAMES på många år! Bra driv, älskar tvåtakten, och en rejält mycket bättre refräng än det ängsliga försöket till hockeyarenarefräng i This Is Our House. Det enda jag egentligen inte gillar med låten är gitarrljudet i solot. Så på det stora hela – riktigt bra!
Robert: Man vet ju inte vad man ska tro om kommande skivan med samma namn som den här låten. De tidigare smakproven (This Is Our House och I Am Above) har varit lite av ett kräkmedel – och så kommer det här och visar ett bättre, snabbare och mer drivet IN FLAMES än på länge?  Riktigt bra låt!
Fredrik: De hårda bitarna sitter som en smäck! Särskilt breaket är ju så läckert att man vill hångla upp det på stört. Den luftiga refrängen är dock, om du frågar mig, lite för insmickrande och poppig. Det låter liksom mer amerikansk radio-metal än klassiska IN FLAMES.

LÅT: War Pigs
ARTIST: Brass Against & Maya Azucena
VALD AV: Fredrik


Amelie: Nej, nej, nej. Det går inte. Hur sympatiskt detta än är kan jag inte med bästa vilja säga att det slår an något annat än nervpinande strängar i mitt inre. En saxofon eller en trombon förnuftigt använd kan förgylla nästan vilken extreme metal-låt som helst, BEHEMOTH till exempel vet just hur en gör, men det här är enbart plågsamt.
Martin: Helt underbart härligt blasfemisk cover på en klassisk låt. Som musiker nästan helt uppvuxen i kommunala musikskolan så älskar jag blås, och tycker att fler band borde haja läget med hur fett det är. Sångerskan Maya Azucena äger Ozzy alla dagar i veckan.
Robert: Oj! En cover på klassiska BLACK SABBATH-dängan fast med bara blås? Modigt! Och bra, tycker jag, framförallt första varvet. Inte lika kul andra och tredje gången, men visst vill man ha mer av samma stuk.

LÅT: Stålfågel
ARTIST: Soilwork
VALD AV: Martin


Robert: Den här låten gör mig alldeles varm i hjärtat. Bästa spåret på nya “Verkligheten“, och av den där digniteten som gör att man kan lyssna oändligt antal gånger. Skitbra!
Fredrik: Passande nog kom vintern på riktigt medan jag lyssnade in mig på denna, för den har verkligen åkt puckelpist i mitt sinne. När jag första gången hörde sången i versen komma in dreglade jag lite av förtjusning. Efter några genomlyssningar började jag sedan känna att tempot var lite för jämntjockt. Nu? Nu går jag likt förbaskat och nynnar på den…
Amelie: Så jäkla snygg denna. Soilwork är mästare på att snickra melodier och detta är vackert så en nästan vill grina. En av de bästa, kanske den bästa låten, på nya plattan “Verkligheten”.

LÅT: Praevalidus
ARTIST: VLTIMAS
VALD AV: Robert


Fredrik: Snygg produktion, och ett kompetent utförande av klassiskt black metal-stuk. Dock inget som riktigt vill kroka sig fast i mitt sinne. Jag gillar det medan jag lyssnar, sedan går jag vidare till nästa upptäckt utan att titta i backspegeln.
Amelie: De trummorna, rakt in i bröstkorgen. Det här river i hjärterötterna, på bästa sätt. Känns friskt och vitalt trots att det är ett gäng riktigt rutinerade rävar som gått ihop i detta projekt. Kommer i varje fall intresserat att följa dem fram till fullängdsdebuten i mars.
Martin: Introts helt ljuvliga blastbeatsvägg brakar in i hjärtat som en rivningskula. Sen tappar låten en hel del, dessvärre, för hur mycket jag än vill gilla detta känns låten som en låt som är kul just i stunden, men som glöms bort lika snabbt.