Etikettarkiv: Vaeromslag

Årsbästalistan 2020 – Fredrik

2020, året som inte blev som någon tänkte sig eller hade önskat. Skönt då att åtminstone skivåret 2020 faktiskt har levererat – och det med eftertryck! Guldkornen var många, här följer några av de med högst karat. Det här är Fredriks årsbästalista över 2020.

Topp 10 Skivor

10. Gagging Order (EP) – MAN MUST DIE
Givet min förkärlek för bacon är det månne överraskande att jag plockar in  en vegan metal-platta på årsbästalistan. Men käftsmällar så sköna som det här kärleksbarnet mellan skramlig hardcore och stenhård dödsmetall förtjänar att lyftas fram, oavsett eventuella ideologiska meningsskiljaktigheter. Låten Milk är 2020 års bästa tokröj, hands down.

9. Impius Viam – NIGHT CROWNED
Hårt, mörkt, kyligt och vackert. NIGHT CROWNED bjuder på krispig själslig svärta med lika hög högsta-nivå som låg lägsta-temperatur. Den rensjungna textraden “vansinnet river och tär, jag sliter min själ isär” i Ira ger behagligt obehaglig gåshud, och riffet som briserar 2:19 in på Beneath No One är en bomb på 666 kiloton.

8. Kampen Går Vidare – SECOND SUN
Något av en udda fågel på årets lista. En säregen och personlig blandning av 70-tals hård rock (särskrivningen medveten, det är inte riktigt hårdrock, detta) och progg, framförd på svenska. Stilen är speciell, särskilt sången, men det finns något här som charmar, en nervig och spretig energi som är svår att värja sig emot. En musikalisk ljuspunkt i det mörker som är 2020.

7. Obsidian – PARADISE LOST 
Tänk att veteranerna i PARADISE LOST fortfarande kan nå dessa nivåer – imponerande! Ett ack så vackert och introspektivt mörker, en trögflytande, kall flod av tjära, sorg och ljuvlig glömska vars virvlar suger ner oss lyssnare under ytan och vaggar oss till evig sömn på ett underligt betryggande sätt. Precis som sig bör när det handlar om PARADISE LOST, alltså.

6. The Lone Furrow – ROME
Okej, det här är onekligen en platta utanför WeRocks gängse fåra. Även om ROME, eller Jérôme Reuter som han egentligen heter, för all del här samarbetat med PRIMORDIAL, BEHEMOTH och HARAKIRI FOR THE SKY, så handlar det mer om singer/songwriter-musik än om metal eller ens rock. Men gudarna skall veta att denna platta innehåller mer nerv och svärta än de flesta metal-plattor! Som vanligt när det handlar om ROME är materialet ojämnt, men topparna här är många och tronar på imponerande hög höjd.

5. City Burials – KATATONIA 
Verkshöjden! Ja, KATATONIA är pretentiösa, och deras gripande mollklanger och intrikata arrangemang ibland nästan utstuderat eleganta. Men skönheten i musiken på “City Burials” är omöjlig att förneka, en tsunami av bitterljuva känslor som sköljer bort alla tvivel om att platsen på övre halvan av årets topplista är välförtjänt. En platta du både kan bli förälskad och sörja det som gått förlorat till.

4. Waves – DAWN OF SOLACE 
Åh, Finland, ändra dig aldrig! Eller ja, det får du väl, men behåll den där melankoliska ådran som har fött – och fortsätter föda – så mycket bra musik. Att DAWN OF SOLACE är ett finskt projekt är i det närmaste omöjligt att missta sig på, det hörs. Vilket i det här fallet är något positivt, och tror du mig inte är låtar som Lead Wings, Ashes, Hiding, Tuli och Numb samtliga ypperliga bevis för min tes. Hyvä Suomi!

3. Cosmic Terror – THE SPIRIT 
På många sätt klassisk black metal – blastbeats, tremolo-picking, mollklanger och svartsynta texter, check! Men också en högkvalitativ, krispig produktion samt subtila men effektiva flirtar med både thrash och dödsmetall här och var. När låtskrivandet också håller god klass, resulterar detta sammantaget i den bästa black metal-platta jag hört på mycket, mycket länge.

2. Endarkenment – ANAAL NATHRAKH 
Att Dave Hunt och Mick Kenney alltid har haft en tämligen unik musikalisk vision, och en förmåga att hitta höga kreativa toppar i sitt musikskapande, är ingen nyhet. Att deras sedvanligt kaosartade attack har fått ta ett steg bakåt och ge utrymme för… tja, låtar, är däremot en aning ögonbrynshöjande. För även om det där kaoset finns där nu med, och rycker frenetiskt i kopplet, är melodier och hooks tydligare än någonsin. Resultatet är lika hårt som det är egensinnigt och bitvis genuint vackert, och som krona på verket är Feeding the Death Machine möjligen årets bästa enskilda låt.

1. Hunter Gatherer – AVATAR 
Precis som ANAAL NATHRAKH är AVATAR ett band som konstant haft en god portion egensinnighet, lekfullhet och en hälsosam brist på respekt för genre-konventioner. Bandet har beskrivits som allt av heavy metal, melodisk dödsmetall, industri, progressiv “avant garde” och gud vet vad mer… Men även om potentialen varit imponerande, har jag personligen tyckt att resultatet överlag varit för spretigt och svårgripbart. Fram till nu, då.

Med “Hunter Gatherer” slår AVATAR till bollen med både kraft och skruv, och smäller den i mål kryssribba in. Visst, det här är antagligen årets mest egensinniga platta, med en spännvid från MARILYN MANSON-minnande tunggung i Colossus, via en närmast QUEEN-luftig refräng i Justice och obevekliga hooks i A Secret Door, till ett sjösjukt krälande, blytungt riffande i Wormhole. Men då alla dessa intryck faktiskt lyckas bilda ett väloljat maskineri med delarna i samklang, är det inte bara den mest egensinniga plattan – utan även den bästa. Hatten av!

Övriga betraktelser

Årets skräll
Sista plattan ut i min gallring till topp tio-listan var OCEANS OF SLUMBERs självbetitlade alster. Att de faktiskt inte skulle kvala in får nog ses som en ganska distinkt skräll, givet högstanivån det bandet har i sig. Det är fortfarande en mycket bra skiva, det bör sägas, men jag tycker inte att de här når upp till den potential jag vet att de har.

Årets färgschema
2020, året som matchade snyggt i toner från sotad ebenholts till avgasgrå slask… Vet inte om det är för att pandemi-året 2020 varit ett mentalt betungande år, eller om det bara råkar vara så skivorna föll sig, men det är (min finska disposition för melankoli till trots) ovanligt mycket moll och svärta på min topp 10-lista i år. Jag menar så klart musikaliskt, men passande nog kan mönstret ses även på omslagen till skivorna i listan. Luftigare och mer lättsinnade rockband som HORISONT och MÄRVEL fick något överraskande se sig nästan helt sidsteppade i mitt lyssnande detta år. Blir 2021 ljusare i sinne och riff, månne?

Missa inte!
Det finns så klart en massa bra musik från året på plattor som inte är med på listan ovan. Nedan videon till en av mina absoluta favoritlåtar från året, Vaeromslag med DUNDERBEIST. Övriga choice cuts från både topp 10-plattorna och en lång rad andra hittar ni i denna Spotify-spellista:

2020 Top 50

Inget ont…
…som inte för något gott med sig, brukar det ju heta. Det här året var det mycket som brann inne för många, avseende både sociala kontakter rent generellt och (av relevans för oss här på WeRock) livemusik-upplevelser i synnerhet. Ett i bästa fall, om alla fått vara friska, på många sätt tråkigt år. Men en liten guldkant på tillvaron innebar ändå årets särprägel. Då inga band har kunnat turnera som tänkt, har det funnits gott om tid att fila på i studion. Resultatet av detta är att 2020, åtminstone enligt mig, är ett av de starkaste skivåren på mycket länge. Kvalitén både på topp 10, och på den trave skivor som varit med i diskussionen men som inte klarade gallringen, är den högsta på länge.

Årets skivomslag
Ja, det måste ju vara “Endarkenment”-omslaget från ANAAL NATHRAKH, då. Fast inte versionen ovan här i topplistan, utan den variant som bandet själva från början tänkte sig. Bildgoogla själv om du inte tror mig! (Tips: Försök gärna samla din arbetsgivare, samt eventuella svärföräldrar och barn, bakom dig vid skärmen när du gör det. Alla kommer säkert att bli överförtjusta över din goda smak…)

Mitt nyårslöfte
Förhoppningsvis innebär den nyligen inledda vaccinations-insatsen att världen framåt sommaren öppnar upp, och att vi kan börja leva mer som vanligt igen. När så sker, är mitt löfte till mig själv att ta varenda möjlighet jag har att se musik live. Hyggligt bra band på hyggligt rimligt avstånd? Visst, vi kör! Främst för att få fylla på mina egna batterier med livslust och energi, men även för att stötta de många artister som säkerligen kämpat med sin ekonomi detta bedrövliga år. Väl mötta där framför scenen, gott folk!

Hot or not? – Maj 2020

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Melek-Taus
ARTIST: Vampire
VALD AV: Robert

Martin: Det är inte svårt att gilla VAMPIRE. Här tycker jag dock de, i de hastigare partierna, påminner aningens för mycket om WATAIN. Desto mer smäktande och förträffliga är de långsammare partierna. Viss mersmak, men förväntar mig mer av plattan som helhet.
Amelie: VAMPIREs döds-thrash sitter precis som den ska. Här besjungs den yazidiska påfågelsbevingade ängeln Melek-Taus från en för åtminstone mig obekant mytologisfär. Snyggt är det och det enda som avviker och drar ner är det iofs vackra och stillsamt avslutande gitarrplocket. Men som engångsföreteelse och avslutandes hela albumet är det ändå ok. Som helhet hett och jag emotser förväntansfullt albumsläppet i juni.
Fredrik: Riffandet är oklanderligt. Det är elegant och rått samtidigt, kreativt men också effektivt. Hur snyggt som helst… så långt. Tyvärr har jag svårt för sången, som landar någonstans mitt emellan black metal-skrik och halvrent “growl-prat” á la old school-thrash. Känns lite platt jämfört med resten, och drar ner intrycket. Synd, för låten som sådan hade som sagt annars kammat hem höga domarpoäng från mig.

LÅT: Væromslag
ARTIST: Dunderbeist
VALD AV: Fredrik

Amelie: Upphottad barnvisa, eller vad? Jamen det här funkar i alla fall, trevlig melodi och mysig sång. Typisk norsk koselighet. Jag har Væromslag i skallen och över hela linjen både bittida och sent denna lyssningsomgång – och det är helt okej.
Martin: En helt okej låt. Det som lyfter den från svag till just okej är att DUNDERBEIST sjunger på norska. I övrigt känns låten för svag för att jag ska bli sugen på att höra mer.
Robert: Udda stycke, men det har en groove och en charm som jag lockas av. Finner mig själv nynna på den här låten efteråt, och får ge DUNDERBEIST en svag tumme upp.

LÅT: From A Whisper To A Scream
ARTIST: Gathering Of Kings
VALD AV: Martin

Robert: GATHERING OF KINGS (eller “GOK” som de brukar skriva om sig själva i sociala media) har antagligen de ostigaste texterna i universum. Klichébingo. De drar sig dessutom inte ett smack för att gå “all in” vad gäller publikfriande AOR/hårdrock, och jag förstår att detta delar hårdrocksfansen. Jag diggar med och struntar i vad omgivningen tycker!
Fredrik: Eurovision Song Contest 1986 ringde och ville ha tilbaka sitt vinnar-bidrag… Nej, men skämt å sido, detta är oerhört polerat, kitchigt och smäktande trallvänligt. Ett guilty pleasure på steroider, iförd vit polyesterkostym. Det är inte utan att man önskar att man kunde låta bli att nynna med i refrängen samt spela luftgitarr till solot. Men det kan man förstås inte.
Amelie: “Devil on your shoulder – tjohej!” Nej, det här kan jag inte ta på allvar och det ger mig noll och intet i musikaliskt hänseende.

LÅT: Part Ii: The Purple Heart
ARTIST: A Pregnant Light
VALD AV: Amelie

Fredrik: Det finns en riktigt bra låt gömd här. Stommen, harmonierna och desperationen är samtliga av gott snitt, och helheten är så där behagligt kultursvår Men produktionen kunde onekligen varit bättre, sången låter luddig och ligger för lågt. Och vad gäller trummorna lämnar jag ordet till min själv skinnpiskande kollega Martin här nedan, han är – tyvärr – mycket träffsäker i sitt omdöme… (Ledtråd: Det är ganska grundläggande att baskaggen är tight. Så kan vi säga.)
Robert: Min första kontakt med A PREGNANT LIGHT, och jag gillar panikkänskan och desperationen i sången. När den väl kommer. Det känns dock monotont och trist redan andra varvet, och vid tredje varvet är allt bara pretentiöst och jag tröttnar totalt.
Martin: Jag vill gilla A PREGNANT LIGHT mer än vad jag gör. Post-black metal brukar gå hem hos mig. Det som välter detta ner i diket är dels det verkligt fruktansvärda trumspelet, och dels den abysmalt usla produktionen av trummorna. Tyvärr är det omöjligt för mig att koncentrera mig på något annat när jag lyssnar på den här låten.