Etikettarkiv: Enter The Hunt

Hot or not? Cover-special!

WeRock-skribenterna älskar att gnabbas om musik, och var månad går åsikterna isär om färskt material. Är det smält stål eller ljummen folköl? Få typer av låtar kan nog dela dessa åsiktsmaskiner lika grundligt som en cover, vilket är anledning nog  för att ge just fyra stycken sådana ett helt eget inlägg.

Det som tycks enkelt vid första ansatsen utvecklas lätt till en svår balansgång. Det ska vara likt originalet… men inte för likt. Likt artistens egna sound… men inte för likt. Låten i sig ska dessutom vara bra. Kort sagt: när de här artisterna tolkar covers är det upplagt för HOT OR NOT cover-special!

LÅT: A Forest
ARTIST: BEHEMOTH feat Niklas Kvarforth
ORIGINALARTIST: THE CURE

 

Martin: När jag vaknade i torsdags morse tänkte jag att en låt av BEHEMOTH och SHINING-Niklas nog kunde få mig att vakna rejält. Nä, den fick mig att nästan somna om. Enough said!
Robert: Jag hade aldrig hört originalet innan den här låten släpptes, och kan konstatera att även det är en låt som går lite på tomgång. Vanligtvis älskar jag BEHEMOTH, men inte ens de kan koka soppa på en spik. Trist låt, trist cover.
Amelie: Oavsett vad BEHEMOTH gjort tidigare, vad Nergal respektive Niklas Kvarforth gjort, gör, stått och står för på gott och på ont, oavsett en totalt hopplös video – gör dig själv en tjänst och lyssna utan att titta på den – ja, oavsett allt runtomkring är detta en jäkligt bra version av en 40 år gammal låt.
Fredrik: Originalet är väl egentligen rätt tråkigt, men det finns potential i den här covern. Gillar verkligen hur de bygger upp det instrumentala, det blir väldigt stämningsfullt. Sen tycker jag kanske inte riktigt att Kvarforths sånginsats funkar rakt igenom, det blir bitvis väl åt det kraxiga hållet.

LÅT: Rainbow In The Dark
ARTIST: KHEMMIS
ORIGINALARTIST: DIO

Amelie: En bra låt blir aldrig dålig. Och det är väl just därför andra band lockas göra covers på dem. KHEMMIS version ligger här (för) nära originalet och måste jag välja så blir det ändå DIO alla dagar i veckan…
Fredrik: Säger som Amelie, en bra låt är en bra låt är en bra låt… Att matcha Ronnie James sånginsats är så klart en i princip alla övermäktig utmaning, men KHEMMIS produktion är i allt övrigt oklanderlig. Sliskig? Absolut. Alltså, verkligen otroligt over-the-top-sliskig? Ja, verkligen. Men också betvingande? Ni vet svaret – japp!
Martin: Modigt att göra covers på låtar av DIO. Oavsett hur bra man anser sig vara är det omöjligt att bräcka originalet. Och visst, KHEMMIS version är trevlig, men bidrar inte till att göra något eget av låten.
Robert: Rainbow In The Dark är en låt där varenda not, riff och ord sitter inpräntat i hjärnbarken sedan urminnes tider. Att KHEMMIS gör en egen version med små variationer som gör att de helt äger låten blir väldigt bra. Stekhett!

LÅT: Fighters
ARTIST: KATATONIA
ORIGINALARTIST: ENTER THE HUNT

Martin: En helt okej version av en otroligt bra låt. Men då originalet är så vansinnigt bra och nästan hemsökande förträffligt blir KATATONIAs version lite av en axelryckning.
Robert: KATATONIA gör den här låten till sin, och på senaste skivan “City Burials” låter man Fighters avsluta plattan på ett fint sätt. Hett!
Fredrik: Jag har inte riktigt samma nära relation till originalets upphovsmän i ENTER THE HUNT. Följaktligen är jag helt bekväm i att konstatera att KATATONIAs version, som lyckas med att vara  mer mjukt drömsk och ändå ha hårdare gitarrer, överträffar originalet. Snygg låt, detta!
Amelie: Låten är alltså en cover på Fighters av det under sin aktiva tid alldeles för lite uppskattade ENTER THE HUNT, ett svenskt unikum i hårdrockens historia som vi vill ha tillbaka – nu!
Nå, KATATONIAs version är helt ok men gör inte denna fantastiska låt full rättvisa. Lyssna helst på originalversionen med ETH, obs inte de senare remixerna utan ursprungsmixen. ETH sover för övrigt en djup törnrosesömn men är enligt uppgift inte helt avlivat. Hoppet består!

LÅT: Needles And Pins
ARTIST: JORN
ORIGINALARTIST: Jackie DeShannon/The Searchers

Fredrik: Originalet är i mitt tycke en påtagligt charmig 60-talspärla med både visst vemod och en samtidigt pigg och luftig framtoning. JORN lyckas konservera den andan ganska väl i sin tolkning av låten, som visar sig passa oväntat fint som 80-tals-radiorock. Lättsamt skval, javisst, men likafullt ett trivsamt guilty pleasure för soliga sommardagar.
Robert: JORN brukar ju ge sig på covers helt besinningslöst, och när jag såg att den här klassikern fanns med på “Heavy Rock Radio 2” var jag orolig för ett magplask. Så blir det inte. Jörn Lande gör den här typerna av låtar av kärlek till musiken han växte upp med på radio, och banne mig om han inte ror i land den här låten riktigt bra. Oväntat hett!
Amelie: Om en bra låt aldrig blir dålig som cover (se kommentar till KHEMMIS-spåret ovan) blir heller aldrig en högst medioker popdänga från 60-talet särskilt het i en rockversion som visserligen svänger lite grann men helt saknar tyngd och intresse.
Martin: Någon mer än jag som kom att tänka på filmen “The Commitments” och den formliga slakten som coverbandet AND AND AND anställer på denna låt? Låt mig säga så här – JORN gör en version som är mycket mer värd att lyssna på. Att bandet inte tycks ha lämnat 80-talet tycker jag bara är charmigt, och gör att jag blir glad av den här versionen.

Best of 2006-2015: Amelie

Är det ens möjligt att lista de 10 bästa skivorna från 2006 till 2015? Här är det Amelie som presenterar sitt bidrag till dessa försök!

Som antyds redan ovan är den här artikelns syfte ett redan från start helt omöjligt uppdrag. Det går naturligtvis inte att på något sätt utse de objektivt bästa albumen under en tioårsperiod. En lista av detta slag blir därmed med självklarhet subjektiv, ännu mer än vad en vanlig årslista brukar vara. Men genom att tillåta sig att färgas av de egna upplevelserna med och kring musiken blir uppgiften lustfylld. Fortfarande omöjlig, men lustfylld 🙂

ParadiseLost - The Plague Within
The Plague Within – PARADISE LOST (2015)

10. Vi börjar på plats tio med förra årets bästa album. Jag vågar faktiskt hävda in den på listan trots att den bara har ett års speltid i bagaget.

Bandet har oerhört mycket bra musik i sin katalog men efter ett ganska svagt släpp 2012 med “Tragic Idol”, återkom PARADISE LOST 2015 med “The Plague Within”, en komplett platta med allt vad gott är i bandets musik; melodier att älska, doomig tyngd i massor men också ett fantastiskt sväng och härliga refränger att gasta med i.

Satyricon - Satyricon
Satyricon – SATYRICON (2013)

9. Som ett av de klassiska norska black metal-banden är givetvis SATYRICONs tidigare plattor något jag lyssnat på men det var först med det självbetitlade albumet som kom för tre år sedan som jag riktigt tog bandet till mitt hjärta.

Vissa spår så trogna den norska – och den egna – svartmetallestetiken, andra med överraskande mjuka partier eller nästan helt utanför “ramarna” som Phoenix, med sång av den tidigare frontmannen i MADRUGADA, Sivert Høyem. Och samtidigt finns en helhet som gör att plattan mer än gärna avlyssnas rakt igenom.

Fiction - DARK TRANQUILLITY (2007)
Fiction – DARK TRANQUILLITY (2007)

8. DARK TRANQUILLITY är för alltid ett av flaggskeppen för den melodiska dödsmetall som benämns Göteborgssoundet. Under årtionden har de varit riktigt stora här hemma och i världen men det har aldrig stigit medlemmarna åt huvudet, det är den uppfattning jag har i alla fall.

Albumet “Fiction” som kom 2007 är ett mycket bra exempel på bandets hårda men hjärtevärmande musik. En av de plattor som snurrat oräkneliga varv i mina spelare och den håller bra att ta fram precis vilken dag som helst även så här nästan tio år efter utgivningen.

Årets släpp från göteborgarna ska vi återkomma till senare, när det blir dags att summera 2016…

Billy Talent II - BILLY TALENT (2006)
Billy Talent II – BILLY TALENT (2006)

7. Här har vi ännu en platta som varit med mig länge, länge och bokstavligen i ur och skur, ofta på vandring i skog och mark, under hela decenniet sedan den släpptes.

BILLY TALENTs både aggressiva och frejdiga punk-/hardcorestil och alltid engagerande texter tilltalar något djupt inom mig. Musik som en blir både glad och arg men framför allt starkare av. Jag tar inte i om jag säger att detta album aldrig har saknats i mina lurar längre än allra högst en månad i taget under dessa tio år. Det är hållbarhet och kvalitet det.

The Epigenesis - MELECHESH (2010)
The Epigenesis – MELECHESH (2010)

6. Nu blir det tungt. Detta är kanske musikaliskt den tydligast motpolen till punkflirten i det föregående bandet på listan, BILLY TALENT.

MELECHESH har sitt ursprung i Jerusalem men är nu lokaliserade huvudsakligen till Nederländerna. Deras mellanösterninspirerade black/death metal sträcker sig bakåt två decennier och “The Epigenesis” blev en öronöppnare för mig. Tekniskt och tungt, men också mycket melodi får du när du lyssnar på fantastiska “The Epigenesis”.

Theogonia - ROTTING CHRIST (2007)
Theogonia – ROTTING CHRIST (2007)

5. Det snällaste jag kan säga om sångaren Sakis Tolis engelska är att den är – söt. För mig funkar det, men senare skivor är helt klart mer sofistikerade än “Theogonia”, som t.ex. “Aealo”(2010) där ROTTING CHRIST samarbetar med klassiska körer och världsartister som Alan Nemtheanga från PRIMORDIAL och Diamanda Galàs.

Ändock vinner “Theogonia” en klar arbetsseger med sina otroligt slitstarka och fångande melodier. Ska dock tilläggas att jag är lite glad att inte behöva låta den konkurrera med årets album “Rituals” som hamnar utanför våra jubileumstidsramar – den återkommer jag till när det är dags för 2016 års bästalista.

 Mere Contemplations - ENSLAVEMENT OF BEAUTY (2008)
Mere Contemplations – ENSLAVEMENT OF BEAUTY (2008)

4. ENSLAVEMENT OF BEAUTY är tillsammans med BEHEMOTH det band som ledde in mig på den breda men ofta rätt knöliga vägen mot att uppskatta och senare alltmer älska black metal, även om knappast något av banden spelar renodlad svartmetall.

Efter ett uppehåll på 6 år återkom bandet 2007 med “Mere Contemplations”, ett album som intog mitt hjärta från början till slut. Extrem metal i kombination med intelligent och vemodig lyrik, “tonsatt filosofi” som jag skrev i recensionen när det begav sig. Sångaren och multimusikern Ole Alexander Myrholt har jag följt även i flera av hans andra band och musikaliska projekt, bland annat det mer renodlade black metal-bandet TREMOR. Betydelsen av dessa bands musik för mitt musikkonsumerande över åren går inte att överskatta.

Sound of a Playground Fading - IN FLAMES (2011)
Sound of a Playground Fading – IN FLAMES (2011)

3. Bandet har självklart sin plats i min topplista över åren på WeRock.  IN FLAMES är antagligen det enskilda band jag ägnat mest tid och skrivande på sajten under dessa år, i skivrecensioner och liverapporteringar. Under perioden har bandet gett ut fyra skivor; “Come Clarity” 2006, “A Sense of Purpose” 2008, “Sounds of a Playground Fading” 2011 och “Siren Charms” 2014.

“Come Clarity” fanns även den  i åtanke för denna topplista men “Sounds of a Playground Fading” är definitivt den proportionellt mest spelade av de två. IN FLAMES blir ju mer eller mindre utskällda för varje skiva de gör, så också för denna. För mig är det dock en av deras allra bästa, kanske bara slagen av 2000 års “Clayman”.

For Life. ‘Till Death. To Hell. With Love. - ENTER THE HUNT (2006)
For Life. ‘Till Death. To Hell. With Love. – ENTER THE HUNT (2006)

2. Den här skivan har ni redan kunnat se tidigare i jubileumsartiklarna, nämligen i min lista över bästa debuter under aktuella år. Nu tar den även en av topplaceringarna på den totala listan. ENTER THE HUNT var det band som fick mig att börja skriva om musik, först på min egen blogg (Kim bloggar) och strax därefter här på WeRock.

Det råa soundet tillsammans med Krister Linders unika röst har inget annat band ens kommit i närheten av de 10 åren sedan skivan med det besvärliga namnet “For Life. ‘Till Death. To Hell. With Love.” (ja det ska vara så många punkter) gavs ut. Bandet hade en uppföljare på gång och singeln Fighters släpptes 2009. Vid det laget hade sångaren flyttat till USA och något nytt album har vi inte sett till, tyvärr.

The Satanist - BEHEMOTH (2014)
The Satanist – BEHEMOTH (2014)

1. Den enda platta jag utdelat högsta betyg till under alla mina år på WeRock är något alldeles speciellt och måste givetvis toppa denna lista. BEHEMOTH var bandet jag i stort sett “tvingade” mig att följa, jag skrev på bloggen då, tills jag började förstå det där med black metal. Och sen har mitt beroende bara ökat.

BEHEMOTH skapar med “The Satanist” ett komplett album. Jag brukar fråga mig om det alls är möjligt att ge högsta betyg i en skivrecension. Det bör i så fall betyda att bandet omöjligt kan göra en bättre skiva efter det. Vilket gör att jag brukar backa även om albumet är helt fantastisk. Gällande “The Satanist” ångrar jag ingenting. Med exceptionell musikalisk skicklighet förmedlas stora känslor och djup innerlighet. Decenniets bästa platta helt enkelt!

Bästa debuterna 2006-2015: Amelie

WeRock fyller 10 år. Under det decennium vi har varit igång har det släppts en rent vansinnig mängd skivor – runt 60.000 om vi väljer att tro Metal Archives – och en del av dessa har raskt blivit förpassade till glömskans ekande korridorer. Men en del har stuckit ut och håller sin plats bland de skivor som bevaras för eftervärlden. I ett antal listor kommer WeRocks skribenter att lyfta fram ett antal skivor som vi verkligen tycker att du ska kolla in. Vilka är då de bästa debuterna mellan 2006 och 2016?

Här nedan presenteras fem debuter som ligger Amelie extra varmt om hjärtat. 

For Life. 'Til Death. To Hell. With Love. - ENTER THE HUNT 2006
For Life. ‘Til Death. To Hell. With Love. – ENTER THE HUNT 2006

Hårdrock när den är som allra bäst. ENTER THE HUNTs råa thrashiga stil, med rötter i tidiga METALLICA-eran, i möte med en röst som närmast är eterisk. Bandets debut “For Life. ‘Til Death. To Hell. With Love.” är en platta som följt mig troget under de tio åren alltsedan den släpptes. Jag lyckades också få se bandet live tre gånger innan de tyvärr försvann ut i tystnaden. Musiken finns dock kvar för alltid. I mitt hjärta – och på Spotify 🙂

Your God Will Bleed - HELLISH OUTCAST 2012
Your God Will Bleed – HELLISH OUTCAST 2012

När Norges bästa metalröst lämnade KEEP OF KALESSIN var vi en stor skara som sörjde. Turligt nog tystnade inte rösten, utan Torbjørn ”Thebon” Schei fortsatte sitt värv i HELLISH OUTCAST som med rekryteringen av honom fick ur sig denna alldeles utmärkta debutskiva, efter att tidigare ha harvat på i replokal i tio år. Och vilket album “Your God Will Bleed ” är! Plattans dödsthrash och Thebons röst gör att jag återkommer till den igen och igen.

There Be Squabbles Ahead - STOLEN BABIES 2006
There Be Squabbles Ahead – STOLEN BABIES 2006

Det är bara att erkänna; min upptäckt av det här bandet är helt och hållet min dotters förtjänst. Hennes envisa (irriterande!) spelande av debutplattan “There Be Squabbles Ahead” fick mig till slut på fall.  Avant-garde metal med progressiva inslag och influenser från dark cabaret, ja så kan möjligen en programbeskrivning av STOLEN BABIES musik se ut. Argt, hetsigt och – har det visat sig – mycket mer hållbart än jag kunde tänka mig från början.

The Melefic Miasma - AGES 2015
The Malefic Miasma – AGES 2015

AGES fick med sin debut inte bara en finfin betygsnia av mig i recensionen förra året, dessutom tog den sig in på en högst ärofull tredjeplats på årsbästalistan. Ja, så bra är plattan “The Malefic Miasma” och jag beskrev då “en mäkta imponerande debut, med svårartat beroendeframkallande musik i den melodiska black metal-skolan”. Detta är precis lika sant idag. Jag ser fram emot att förhoppningsvis snart få höra mer av detta band.

Atlas Pogo - CRASH NOMADA 2012
Atlas Pogo – CRASH NOMADA 2012

Nu tänjer jag gränserna, jag vet, för vad som kan och bör härbärgeras inom WeRocks ramar. Det här är inget vi finner på Metal Archives precis och på wikipedia anges genren som folkpunk. Jäpp, folkpunk är tydligen min grej, ibland i alla fall, och fy tusan vad denna musik kan sätta fart på livsandarna. CRASH NOMADA finns i Stockholm och medlemmarna trakterar förutom gitarrer, bas och trummor även instrument som trumpet, turkisk banjo och dragspel på debutalbumet. Det svänger rejält om “Atlas Pogo”.