ARTIST: Horndal LOKAL: The Tivoli DATUM: 12 april, 2025
Väntan var över – äntligen stod HORNDAL på en scen i Helsingborg. Ett av Sveriges bästa band skolade en av de mest borgerliga städerna i landet i arbetarkultur med bravur.
HORNDAL är inne i ett flöde just nu som det är svårt att stå emot. Med förra årets bästa skiva i ”Head Hammer Man” bevisade bandet att man är ett band vars gärning går utanpå det mesta. Berättelserna om bruksorten i Dalarna tränger in på djupet när bandet berättar om fackföreningsledaren Alrik Andersson och storstrejken 1909 på ett sätt som få andra band är lämpade för.
Men allt detta hade, kanske, varit för intet om inte bandet hade kunnat leverera på scen.
Nu kan bandet det, med kraft, för när de går på scen strax efter 21 så är det ingen tvekan om att detta är ett band som är mer än tänt. Inledande Head Hammer Man är så krossande tung att man baxnar, och blir en låt som sätter tonen för resten av kvällen.
Varenda ton och anslag på instrumenten känns så uppriktigt menad, rentav innerlig, att det knappast går att tveka på HORNDALs övertygelse att berättelsen om Alrik är en historia som är värd att berättas på detta sätt. Det rungar av vrede över den orättvisa behandlingen som Andersson fick utstå, så att The Tivolis takstolar hotar att rämna. Att bandet dessutom har rattat upp en ljudbild som matchar vreden, ja, det är jag djupt tacksam för.
Pontus Levahn på trummorna driver resten av bandet, Daniel Ekeroth på bas, Johan Törnqvist på gitarr och brorsan Henrik på gitarr och sång, framför sig med ett stenhårt sväng och tyngd. Som trummis saliverar jag av hur fruktansvärt bra hans trummor låter.
Även om tonvikten av bandets setlist ligger på senaste plattan så ryser jag när bandet drar igång Thor Bear som handlar om när Torbjörn Fälldin besökte Avesta och möttes av ilskna horndalingar som vrålade ”Torbjörn, kom ut!”. Banne mig om inte Henrik får in ytterligare en växel i sången i låten.
Att HORNDAL har nära band till arbetarrörelsen och då kanske den fackliga delen av den blir så tydligt när Henrik frågar om det finns några IF Metallare i publiken som stått strejkvakt mot Tesla. När det visar sig att det gör det utbrister både bandet och publiken i en varmt känd applåd, och det är symptomatiskt för ett band som på ett så fint sätt visar att berättelsen om en man som Alrik Andersson ger efterklang in i våra dagar.
Jag lämnar The Tivoli lyrisk och djupt tacksam över att HORNDAL finns.
ARTIST: Heriot, Darkest Hour, Sylosis, Fit For An Autopsy LOKAL: Pustervik, Göteborg DATUM: 3 december 2024
Det var en ganska svulstig kombo som äntrade Pustervik denna kylslagna decemberkväll, med inte mindre än fyra distinkt folkilskna akter i form av HERIOT, DARKEST HOUR, SYLOSIS och FIT FOR AN AUTOPSY (hädanefter FFAA). Följaktligen var publikuppslutningen också ganska god och stämningen med den. Kvällen skulle visa sig erbjuda en arbetsseger, en hedersam insats utan medaljer att visa upp för det, samt två klang-och-jubel-föreställningar.
Först ut brittiska HERIOT, vars aningen hardcore-minnande metal under ett par låtar jobbar i uppförsbacke. Visst är energin god, och frontkvinnan Debbie Gough röjer loss med den äran, men ljudbilden är ganska grötig och det mesta av eventuella nyanser i detta lite snabbare låtmaterial går därmed förlorade.
HERIOT tar en arbetsseger.
Under andra halvan av setet sänks dock tempot, och fokus läggs mer på tyngd och meckiga stackaton än på allmänt röj. Här kommer bandet också bättre till sin rätt, och avslutande Mourn samt Demure fungerar riktigt, riktigt fint. Under avslutningsnumret drar till och med kvällens första (men alls inte sista) circle pit igång, till bandets synliga förtjusning.
Sedan dags för Washington-veteranerna i DARKEST HOUR, som drar ner lite kärlek från publiken när sångaren John Henry berättar att det var när bandet strax efter sitt grundande för snart trettio år sedan hörde AT THE GATES och IN FLAMES som deras musikaliska bana fann sin form. Frontmannen uttrycker sin varma uppskattning för staden som gett världen så mycket kvalitets-metal, vilket självfallet uppskattas av åskådarna.
Själva gigget är heller inte oävet, även om det inte når samma höjder som kvällens senare nummer. Dock inte på grund av bristande inlevelse eller intensitet. När spelningen börjar tänker jag för mig själv att det inte är någon slump att trummisen Travis Orbin sportar bar överkropp, givet att karln är en påtagligt biffig och skulpterad herre – klart han vill visa upp the goods! Tre låtar av skoningslöst hypertempo-smatter senare inser jag att ja, det kan ju vara det att han svettas kopiöst också…
30 år av kärlek till Göteborg – det märktes att DARKEST HOUR var glada att vara här.
Även i detta set är det avslutningen som funkar bäst, här i form av With A Thousand Words To Say But One samt Goddess of War, Give Me Something To Die For, som bägge har en elegant melodiös ådra som skapar fin atmosfär.
Efter detta är det dags att växla upp kvällen en nivå, när brittiska SYLOSIS tar över scenen. All heder åt samtliga inblandade för hur oerhört tight och exakt allt exekveras, och särskilt gäller detta frontmannen Josh Middleton som drar löjligt snabba och komplicerade solon med noll felprocent, för att sedan sömlöst växla över till lika snortight riffande och högkvalitativ sånginsats sekunden senare.
Publiken är hyggligt med på noterna redan från början, väl uppvärmda sedan tidigare akter. När sedan det ack så härligt elaka riffandet i tredje numret The Path följs av gamla klassikern Conclusion Of An Age med sina eleganta orientaliska understråk, är slaget vunnet. Poison For The Lost och A Sign Of Things To Come svänger riktigt, riktigt fint de med, och det moshas ganska flitigt framför scenen.
SYLOSIS är ett snortight och exakt maskineri.
När spelningens sista moshpit skall triggas igång av Middleton, en bit in i avslutande Deadwood, är jag och mitt sällskap för kvällen sedan oense om vad sångaren faktiskt sade, när han räknade ner till kaosets startskott. Var det ”one, two, three… burn it down!” eller som jag tyckte mig höra, det något mer ordvitsiga ”one, two, three… fournicate!”…? Oavsett vilket, så brakar det loss rejält i publikhavet när nedräkningen når noll. En värdig avslutning på en riktigt solid och vass insats!
Kvällens ur ett humoristiskt perspektiv roligaste ögonblick inträffar när FFAA skall äntra scenen en föredömligt kort paus senare. Lokalen släcks ner, allt blir mörkt. Ett par färgglada spotlights tänds uppe i scentaket, och målar dimman från rökmaskinerna med regnbågar. En läcker visuell backdrop för den låt som sedan öser ut ur högtalartornen – det (ähum) självklara valet i form av 90-talsdängan What is Love? med Haddaway…
När New Jersey-sönerna i FFAA väl sparkar igång kvällens avslutande set är tongångarna dock aningen andra. Det som slår mig allra tydligast direkt från start är hur mycket hårdare bandet är live än på skiva, och då är de ju inte direkt några mjukisar på skiva heller. Den soniska smocka som delas ut är stenhård och ofrånkomligen golvande.
Tim Howleys (närmast) skäggfläta är lite överallt, men inte i vägen för en sjujäkla leverans!
När jag inte förlorar mig i intrikata, rytmiska spasmer noterar jag att sångaren Joe Badolato har en helt galet bra pipa, där både det desperat ångestladdade skrikandet och den köttigt gutturala growlen håller världsklass, samt att gitarristen Pat Sheridan (som med sitt bredvid resten av bandet jämförelsevis farbroderligt snälla utseende, och med sin självlysande orangea gitarr, är en uppenbarelse i sig) har en mängd små, lustiga miner för sig mest hela tiden. En underhållare, helt klart!
Låtmässigt dominerar FFAA med spår som A Higher Level Of Hate, Red Horizon, The Sea Of Tragic Beasts och Pandora. Personligen blir jag dock lyckligast när monstruöst starka och mångfacetterade Far From Heaven dyker upp; här peakar åtminstone min kväll.
Det visuella var mäktigt, men det soniska var mäktigare…
Kvällen hamras sedan hem med ömsom tunga, ömsom vackra Hostage innan meckiga Two Towers stänger aftonen. Givet att fyra akter skall hinna få plats under kvällen, och att Pustervik har en relativt tidig sluttid att respektera så här på en vardagkväll, blir det inga extranummer utan butiken förblir stängd trots röststarka rop från publiken på ”en gång till!”…
Efter en fistbump med Badolato under hans segervarv längst med kravallstaketet styr jag således kosan ut i den kyliga tisdagskvällen, påtagligt nöjd. Death metal FTW!
ARTIST: Burst, Tiamat, Eternal Evil m. fl. LOKAL: Close Up-båten metal, till Tallinn DATUM: 6-8 september 2024
“40 timmars metalkryssning! 19 band på tre scener!” som Close-Up själva uttryckte det inför båtresan. Så enkel och så fullmatat. Det här blir ingen recension på enskilda band utan mer en betraktelse kring upplevelser och intryck under två dygn fyllda med metal. Och några höjdpunkter.
Redan i terminalen dränktes vi i musiken med tung metal i barens bakgrundsmusik, och sedan följde den (om man ville) varje steg vi tog under resan. I båtens korridorer och även med oss in i hytten. Så vi kände oss genast hemma såklart. Och var det några luckor mellan scenframträdandena så var det Förfest eller Metal-disco i baren.
Tiamat, Close Up-båten 2024
Årets uppställning av band går inte av för hackor, med en mix av death, black, thrash och lite doom metal. Det planerade huvudbandet AT THE GATES fick ställa in, vilket de gjort med alla sina spelningar detta år. Tråkigt, men för mig personligen var ersättaren TIAMAT ett uppköp, utan att jämföra banden i sig men för att jag sett ATG fler gånger under senare år. För mig var också TIAMAT tillsammans med det relativt unga bandet ETERNAL EVIL och veteranerna i BURST de största musikupplevelserna på båten.
Burst, Close Up-båten 2024
Först ut av dessa var BURST relativt tidigt på fredagskvällen och på stora scenen. BURST är ett band som jag inte lyssnat till tidigare men den bristen ska repareras. Bandet la i princip ner verksamheten kring 2008 – 2009 för att återuppstå 2022 och Metal Archives kallar deras musik progressive/post metal och det är gott så för mig. På scen var bandet fruktansvärt intensivt och utstrålade en sån där scennärvaro och spelglädje som nästan går att ta på. Vilket naturligtvis avspeglade sig i publikens rusiga glädje. En toppspelning!
Johan Edlund
Fredagskvällen avslutades med TIAMAT som för mig är Johan Edlund. Denna märkliga och underbara sångare som ibland kan se ut som om han ska somna eller plötsligt trilla ner från scenen. Eller helt oväntat lämna den. Jag älskar Johan Edlund. Nu var det utannonserat ett old school-set och då får man tacka och ta emot. Det blev en fantastisk upplevelse. Även om det inte är de låtar som jag själv kan utan och innan (från bandets två senaste album) så är det detta TIAMAT jag en gång fastnade för. Spelningen gav allt jag kunde önska och lite till.
Även lördagen var fullspäckad med intressanta band. ETERNAL EVIL fick jag först ögonen på i samband med Eat Heavy Metals samlingsskiva 2021 med då osignade band. I oktober släpper det sitt andra album. De spelade på lilla scenen och jag hade tur att få se dem, och att fånga dem på bild, medan de gjorde sitt soundcheck någon halvtimme innan spelningen. Senare såg jag ingenting i princip, men kunde avnjuta det livfulla bandets blackened thrash metal lite från sidan utan att riskera skvimpa ut ölen. Ja, man blir lite lat med åldern 😉
Eternal Evil, Close Up-båten 2024
Ett stort antal andra bra spelningar bidrog till totalupplevelsen av vilken hög kvalitet av ung tung metal Sverige besitter! För att nämna några band njöt jag av spelningarna med ETT DÖDENS MASKINERI, ZOMBIEKRIG, MASS WORSHIP, LIK och AVSLUT. Banden växlade mellan två scener på båten vilket gjorde att det aldrig behövde bli dödtid nånstans om man inte ville. Enda nackdelen var den mindre scenens utformning där man, i stort sett, inte såg något alls av bandet om man inte stod i de allra främsta leden.
Livet dessa båtdagar i något slags ständigt metal-töcken var en verklig upplevelse. Ser fram emot att banden för nästa års metal-båt börjar släppas. Tack för denna gång, Close-Up!
