Kategoriarkiv: Live

Live

Live: Watain

ARTIST: Watain
LOKAL: Kulturbolaget, Malmö
DATUM: 29 oktober, 2010

Inget band kan som WATAIN med emfas hävda att de just nu förkroppsligar black metal-genren. Med kompromisslöshet och stor integritet har bandet karvat ut en trovärdighet som inga andra band har just nu. 2007 års ”Sworn To The Dark” och årets makalösa giv ”Lawless Darkness” har med rätta befäst gruppen som banérförarna för satanistisk black metal i DISSECTIONs efterföljd.

Att säga att jag hade skyhöga förväntningar på bandets konsert är att underdriva – aldrig förr har jag sett fram emot att bli golvad, hänförd och chockad av en konsert som denna. Och jag blir inte besviken. Bara den scenrigg som bandet använder sig av, med mycket levande eld och kadaver, förstärker bara intrycket att det är något mycket större än ett framförande av låtar som kommer att vräkas ut över den stora publiken på KB. När bandet väl går på är det med en seriositet och en hårdhet som begeistrar – jag kommer på mig själv med att rysa till tonerna av inledande Malfeitor. Rent låtmässigt ligger tonvikten på material från senaste släppen – tre låtar förutom Malfeitor; Reaping Death, Total Funeral och favoriten Wolves Curse från ”Lawless Darkness” blästrar trumhinnorna denna kväll. I övrigt märks låtar som Satan’s Hunger, Legions Of The Black Light, The Serpent’s Chalice och titellåten från förkrossande ”Sworn To The Dark”. Bandets övriga diskografi, ”Casus Luciferi” representeras av Devil’s Blood, och ”Rabid Death’s Curse” av On Horns Impaled. Dessutom klämmer bandet in en cover av BATHORY i form av Sacrifice. Samtliga låtar framförs med en sådan kraft och enighet att jag inte kan göra annat än kapitulera – Erik Danielssons sång är kraftigt förstärkt av reverb, liksom trummorna bitvis, vilket gör att den tempelliknande känslan förstärks än mer – ljudbilden är något som jag flera gånger noterar. Den tekniker som rattade in det ljudet lyfter jag verkligen på hatten för – enda invändningen jag har är att jag skulle vilja ha mer tydligt anslag på bastrummorna, annars är ljudet klockrent.

Att WATAIN är mer än ett band blir denna kväll uppenbart – detta är ren urkraft genom musik som är ämnad för att skaka om, beröra, chocka inte för sakens skull utan för att det ingår i en väldigt noggrant genomtänkt idé. WATAIN är ett smart band som innan de går upp på scen vet vad de vill förmedla och hur de ska göra det. Nonexistent är det mellansnack som kan fördärva en konsert i andra bands fall – WATAIN pumpar på oftast utan detta, och sägs det något är det i stil med ”En bitter och hård sanning – av intet är du kommen, intet skall du åter bli” – och för en gångs skull känns yttrande av detta slag totalt rätt.

Är man överhuvudtaget intresserad av black metal har man koll på WATAIN. Vill man ha en visning av vad denna musikgenre är i sin renaste form just nu har man inte råd att missa WATAIN live – så mycket närmare kärnan i denna kaosartade musikstil kan man inte komma för tillfället. Det visade bandet med emfas igår på KB.

 

 

Live

Live: Machines Of Grind – Rotten Sound, Aborted & Levitation

ARTIST: Machines Of Grind – Rotten Sound, Aborted & Levitation
LOKAL: The Rock, Köpenhamn
DATUM: 16 april, 2010

Att det fanns en hel del människor i publiken på The Rock som inte är speciellt förtjusta i vulkaner är inte svårt att gissa. Utbrottet på Island tvingar både THE RED CHORD och THOSE WHO LIE BENEATH att ställa in spelningen. De band som har lyckats ta sig till spelstället i centrala Köpenhamn gör, under förutsättningarna, ganska bra spelningar.

Levitation Danska LEVITATION är först ut – och att de har en del kompisar i publiken blir ganska snart uppenbart – två gånger under spelningen sträcker André Kristensen ner micken till en kille i publiken, och nog kan denne texterna alltid. LEVITATION befolkas av idel ganska unga killar som förklarligt nog är lite exalterade över att få öppna för ABORTED och ROTTEN SOUND, så trots att publiken är ganska liten spritter bandet av energi. Bandets musik saknar dock originalitet – att grabbarna har lyssnat en hel del på HATESPHERE blir uppenbart – men jag smittas ändå av bandets uppenbara glädje över att få stå på scen.

 

Aborted

Belgiska ABORTED höjer anten ganska rejält. Senaste gången jag såg bandet var för tre år sedan då de öppnade för bekanta BEHEMOTH i samma lokal – och trots att jag får svälja besvikelsen över att Dirk Verbeuren inte är med och lirar – på tvärs mot infon på bandets sidor – golvas jag snart helt av den piskmaskin som sitter bakom trummorna denna kväll. Efter ett tag måste jag ställa mig så jag kan se den häpnadsväckande uppvisning han står för. Killen ser ut att anstränga sig en gång under giget – annars bombarderar han pukorna med en kanonad av slag till synes helt utan ansträngning. Resten av bandet röjer dock desto mer. Sven ”Svencho” de Caluwé är precis så brutal i sitt vokala uttryck som jag mindes från spelningen för tre år sedan. Gitarristerna Eran Segal och Ken Sorceron får slita hårt, förståeligt nog och basisten Cole Martinez är bitvis bara ett enda stort kaskaderande hårsvall. ABORTED gör ett helt okej gig, men hade lokalen varit fylld med mera folk vågar jag påstå att bandet hade höjt sig ett snäpp.

ROTTEN SOUND var det band jag mest hade sett fram emot att se under kvällen. Därför blir jag lite bitter då jag endast hinner se tre låtar av denna finska grindmaskin innan jag tvingas bege mig mot tåget. Av döma av de låtar jag faktiskt hann bevittna kunde jag sluta mig till att bandet är minst lika bra live som på skiva, och väl värt att kolla in om man gillar grindcore.

Rotten Sound

Live

Live: Lamb Of God, Job For A Cowboy, August Burns Red & Between The Buried And Me

ARTIST: Lamb Of God, Job For A Cowboy, August Burns Red & Between The Buried And Me
LOKAL: Mejeriet, Lund
DATUM: 12 mars, 2010

Det är en ynnest att få gå på konsert i en lokal som Mejeriet i Lund som har en ljudanläggning som får ljudtekniker som polaren Tommy att nästan dregla, och en ljusrigg som inte heller går av för hackor. Förutsättningarna för kvällens band var med andra ord ganska goda, och om man dessutom lägger till en publik som fyllde lokalen till sista plats och bitvis röjde rejält hårt, då får man en knäckande kväll.

BETWEEN THE BURIED AND ME har betecknats som hardcore för den tänkande mannen, och bandets korta, endast 2 låtar, set imponerar verkligen med sin teknikalitet. Det staplas udda taktarter på hög, och på ett sådant vis att man bitvis blir förvirrad. Fördelen är att man inte tappar intresset för bandets musik som verkligen gav mersmak. Inledande Fossil Genera – A Feed From Cloud Mountain är med sin poppiga inledning nästan lite provokativ att öppna med inför en publik inställd på maffig metal. Men tyngden i låten vinner över både mig och publiken – och på maffighetsskalan peakar BTBAM – tyngden och innovationsgraden i låtarna är imponerande. Musikermässigt golvas jag helt av Blake Richardson som trummar med en självklarhet och broderar ut med finess allt som oftast. Det enda jag har att anmärka på är att BETWEEN THE BURIED AND MEs konsert är alltför kort.

 

AUGUST BURNS RED är ett metalcoreband, ett faktum som hade kunnat få negativitetsmätaren att gå igång direkt om det inte hade varit för att bandet tillhör den lilla gruppen band som faktiskt är någonting att ha inom denna ganska urvattnade genre. 2009 års ”Constellations” innehåller en hel del riktigt bra musik, och live övertygar bandet mig om att det förtjänar att bli uppmärksammat. Från inledande Back Burner till avslutande Composure tar bandet med publiken på en färd som stavas känsla, tyngd och röj. Bandet är fruktansvärt tajt och i sin show fokuserar bandet väldigt tydligt på att kommunicera med publiken – som tänder till – och på framföra låtar som verkligen håller en jämn och hög kvalité. Favoriten på bandets setlist för mig är Marianas Trench från ”Constellations” som inom låtens spann på strax över fyra minuter gör allt det som gör AUGUST BURNS RED bra i mina öron – en melodisk inledning, vidare i ett riktigt tungt parti, innan blastbeatsen sätts in. Och intensiteten uppskruvad till max hela tiden. Sammantaget gör AUGUST BURNS RED riktigt bra ifrån sig, och visar att de definitivt är ett liveband värt att kolla in.

Av de band som lirade på Mejeriet i fredags hade tre av fyra band fokus på tyngd – om man jämför med JOB FOR A COWBOY. Bandet kommer in och blästrar trumhinnorna från första till sista låt. Trummisen Jon Rice trummar med en intensitet som får ett av hans cymbalstativ att välta, och han tycks i det närmaste betrakta sitt trumset som en fiende som ska nedkämpas. Hans lir blir sinnebilden av vad JOB FOR A COWBOY handlar om – ren aggressivitet. Bandet är tydligt inte ute efter att sockra publiken, utan endast efter att köra över publiken med kraften i låtar som Unfurling A Darkened Gospel, Constitutional Masturbation, Knee Deep, Ruination, Entombment of a Machine och Embedded. Och detta uppdrag lyckas de bra med. Hade det inte varit för att bandet utstrålar en något för stor kylighet gentemot publiken hade konserten fått högsta betyg i min bok, och att förolämpa en publik för att vinna coolhetspoäng får i det närmaste motsatt effekt dessvärre. Rent musikaliskt visar dock JOB FOR A COWBOY att bandet är att räkna med inom dödsmetallen.

Första gången jag såg LAMB OF GOD var på Unholy Alliance-turnén 2007 med bland andra IN FLAMES och SLAYER. I en maskinhall på Malmömässan vann bandet från Virginia inte över mig till sin fanskara, mycket kanske beroende på att jag innan bandet gick på hade fått berättat för mig att detta var bandet som skulle axla det enorma tomrum som PANTERA lämnat efter sig – ett, om du frågar mig, omöjligt uppdrag. Bandet har dock på senare tid verkligen visat att det är en kraft att räkna med. Liveplattan ”Killadelphia” har snurrat med viss regelbundenhet hemma i högtalarna och det bandet presterar där har gjort att jag sett fram emot bandets konsert en hel del.

 
Och LAMB OF GOD gör varken mig, eller resten av publiken, besviken. Gosse vilken tajthet detta band har! 16 till stora delar makalösa låtar vräks ut över publiken. Inledande kvartetten The Passing, In Your Words, Set To Fail och Walk With Me In Hell är så våldsamt bra, och kan höra till en av de tio bästa inledningarna av en konsert jag hört. Randy Blythe har växt ut till ett monster till frontman som går in till 100 % för sitt jobb – intensiteten i det Blythe gör är total, alldeles oavsett om det gäller vrålandet, headbangandet eller dompterandet av publiken. Bakom frontmannen sitter Chris Adler och styr LAMB OF GOD med ett precisionslir från helvetet. Till en början rör trummisen inte en min, men gång efter annan märker jag att han faktiskt har rejält roligt när han demonstrerar sin förkärlek till china-cymbalen på höger sida av trumsetet. I samklang med basisten John Campell är LAMB OF GODs rytmsektion så stabilt aggressiv att man knappast kan begära mer. Gitarristerna Mark Morton och William Adler har såklart även de en bländande teknik som de demonstrerar med all önskvärd tydlighet. Det egentligen enda jag har att anmärka på är just det lugna, tekniskt skickliga soloparti gitarristerna har i mitten på konserten, blir en temposänkare och det tar bandet några låtar att bygga upp den tidigare rådande röjatmosfären. Att stora delar av publiken har kommit primärt för att bese LOG blir ganska uppenbart, både på allsången samt de bitvis fruktansvärt röjiga moshpits som utbryter.

 
LAMB OF GOD ”revanscherar” sig rejält från bandets spelning för 3 år sedan och jag kan tycka lite synd om alla de som missade detta turnépaket. Samklangen av bra band, en taggad publik, svinbra ljud och en ljustekniker så proffsig att man tappar hakan kan, och gjorde denna kväll, utgöra mixen till ren extas.