ARTIST: Amon Amarth, The Black Dahlia Murder & Evocation
LOKAL: Stora Vega, Köpenhamn
DATUM: 17 maj, 2011
När AMON AMARTH tar med sig THE BLACK DAHLIA MURDER och EVOCATION ut på vägarna i närområdet för WeRocks skribenter Mats Manhammar och Martin Bensch – ja då var det omöjligt för sagda personer att stå emot. På ett välfyllt Vega i Köpenhamn visade minst två band att de minsann vet vad de sysslar med.
Boråsarna i EVOCATION låter helt okej på platta i lagom dos. Live är jag glad för att bandet endast får en halvtimme, primärt för att jag tycker att sången leverad av Tjompe låter mer än lovligt dålig. Musikaliskt låter det helt okej om bandets musik som är en skön blandning mellan det mer ruffiga soundet från dödsscenen från huvudstaden och det mer melodiska från Göteborg, men jag förstår varför bandet aldrig har slagit igenom i någon större utsträckning då låtarna inte håller någon högre klass och där idéerna känns lite väl urvattnade.
THE BLACK DAHLIA MURDER
Lite annat ljud i skällan blir det när amerikanarna i THE BLACK DAHLIA MURDER går på. Att bandet sköter sin egen soundcheck är riktigt underhållande – att det är viktigt att hålla tiden för bandet förstår man när gitarristen Brian Eschbach säger till ljudteknikern att han har 20 sekunder på sig – sen kommer man dra igång. Och det gör bandet med besked.
Jösses, vilket ös! Everything Went Black från ”Nocturnal” vräks ut med ett ljud som ger rysningar – det är tajt, tungt och förödande energiskt och detta ger effekt på publiken som verkligen börjar visa sin uppskattning. Det hjälper såklart att sångaren Trevor Strnad är en av de mest sympatiska frontmän som finns inom branschen. Han ler mer än någon denna kväll, och det märks att hans glädje att stå på scen är, milt uttryckt, stor. Att ett band verkligen visar att de har roligt är en sak som fler band borde anamma eftersom det i alla fall denna kväll blir uppenbart att denna glädje smittar av sig på publiken som röjer storligen ju längre in i setet bandet kommer.
Att bandet bjuder på ett helt pärlband av krossande låtar gör ju såklart sitt till – Necropolis, Statutory Ape, A Vulgar Picture, What A Horrible Night To Have A Curse, Funeral Thirst – är alla låtar med bra verkshöjd om ni frågar mig och de visar med all önskvärd tydlighet gruppens förmåga att blästra på ordentlig, samtidigt som man bjuds på partier i 6/8 dels takt där Strnad allt som oftast dirigerar publiken. Nya låten Moonlight Equilibrium från kommande ”Ritual” är en låt som får mig att längta efter plattan och låten går väl hem hos publiken.
Jag har sett THE BLACK DAHLIA MURDER en gång tidigare. Precis som då imponerar bandet ordentligt. Det låter bra, och det är helt enkelt riktigt kul att se bandet på scen.
AMON AMARTH
Stora Vega har hunnit fyllas under THE BLACK DAHLIA MURDERs spelning. Det är en förväntansfull skara som har tagit plats framför scenen, som inför huvudbandets konsert helt domineras av den brutala backdropen bestående av eldjätten Surt som svingar sitt svärd i ett hav av eld. I ensamt majestät framför denna tronar sedan det största trumset jag sett sedan Nicko McBrains glansdagar.
AMON AMARTH inleder triumfatoriskt med War of the Gods, det klart bästa stycket från senaste alstret ”Surtur Rising”. Jublet som stiger mot taket när sista ackordet av denna låt klingat ut känner nästan inga gränser, och frontmannen Johan Hegg njuter i fulla drag. Det märks, både på scenen och i publiken, att AMON AMARTH har tagit nästa steg i sin utveckling och att bandet numera är ännu ett nummer större än senast det gästade Köpenhamn. Konserten förlöper utan större överraskningar och både framförandet och ljudbilden är mer än tillfredsställande.
Bandet har blandat låtlistan på ett föredömligt sätt. Av de 15 låtar som framförs (17 om man även räknar med de låtar som ingår i ett medley) spelades endast åtta under bandets förra konsert i den danska huvudstaden. Man lyckas även få med låtar från samtliga åtta fullängdsalbum. Från nya plattan spelas fem kompositioner och det kan man väl egentligen inte säga så mycket om. Problemet är emellertid att låtmaterialet på den nya skivan (inledande War of the Gods undantagen) inte håller riktigt samma klass som på de två föregående släppen. Jag hade personligen hellre hört ännu en låt från någon av dessa. Ska man gnälla lite till så känns konserten med sina 80 minuter inklusive extranummer i kortaste laget.
I stället för att gnälla jublar jag dock av glädje när jag upptäcker att det medley som avslutar det ordinarie setet innehåller bandets bästa låt någonsin – Gods of War Arise. När AMON AMARTH sedan som extranummer bränner av en riktig hitkavalkad i form av Twilight of the Thundergod, Runes to My Memory och The Pursuit of Vikings vore man en idiot om man inte kapitulerade inför Stockholmarnas plundringståg. Allt är med andra ord som det ska vara när Johan Hegg i det sista extranumret leder publiken i allsång medan han åter yttrar det numera klassiska skämtet: ”Det spelar ingen roll om ni inte kan texten, det är dödsmetall så det är ändå ingen som hör vad ni sjunger.”
Setlist AMON AMARTH: War of the Gods, With Oden on Our Side, Destroyer of the Universe, Masters of War, Live for the Kill, Guardians of Asgaard, Doom Over Dead Man, Slaves of Fear, God His Son and Holy Whore, Varyags of Miklagaard, For Victory or Death, Medley (Victorious March, Gods of War Arise, Death in Fire) extranummer: Twilight of the Thundergod, Runes to My Memory, The Pursuit of Vikings
Publiken har definitivt bättre koll på CALIBANs musik. Det röj som infann sig senast jag såg bandet på KB, då bandet nästan tog död på publiken, når tyskarna inte upp till ikväll – men bra nära. CALIBAN är det första bandet för kvällen som får ös när de begär det – till No-one Is Safe levereras en av de maffigaste och mest intensiva wall of death jag sett på bra länge.
Själv står jag och njuter av Oliver Heberts uppenbara kärlek för sin gitarr. Man riktigt ser hur mycket den mannen älskar att spela gitarr och att stå på scen. Då Labontes scennärvaro handlar, i väldigt stor utsträckning, om ren urkraft och jävlar anamma utstrålar Hebert en genuin känsla av kärlek till hela grejen att vara med i ett band, stå på scen och att turnera. Hebert går också i stort sett direkt från scen till baren för att hänga med publiken. Jag slås också, som trummis jag är, av att Jason Costa spelar med traditionell fattning och med ett driv i spelet som verkligen imponerar.
Bandet inleder starkt med öppningsspåret från plattan, Late For The Kill, Early For The Slaughter, och det låter, ja, fantastiskt. Det är så oerhört påtagligt att bandet inte bara drar åt samma håll låtskrivarmässigt, utan även gör det på scen. Björn ”Speed” Strid är på riktigt gott spelhumör, och han är verkligen uppfylld av ett stort självförtroende i sitt agerande på scen. Ola Flink är sitt vanliga höftvickande jag och han verkar, som Strid nämner, ha en fan-club på högerflanken som mellan två låtar börjar skandera hans namn.