Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

Havukruunu – Tavastland

Lämna en kommentar

ARTIST: Havukruunu
TITEL: Tavastland
RELEASE: 2025-02-28
BOLAG: Svart Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Thrashig svartmetall på finska, som varvar väna körer med råa och riviga blastbeats, och som handlar om ett lokalt uppror mot den (då ännu relativt nyetablerade) kristna kyrkan i Tavastland 1237, kan det vara något?

Vi vilar på hanen lite avseende svaret, och börjar med att konstatera att HAVUKRUUNU (ungefärligen översatt som ”trädkronan på ett barrträd”) här på sin fjärde fullängdare vårdar sitt ganska säregna anslag, där man tämligen obekymrat pusslar med beståndsdelarna.

Black metal-inslagen är old school-minnande och har vassa, jordiga klor, de thrashiga bitarna är skamlöst okomplicerade, gitarrsolona aningen för eleganta för att matcha med någon av föregående byggstenar, och kör-inslagen både eteriskt luftiga och svulstigt pompösa om vartannat. Resultatet blir en helhet där man känner musikhistoriens vingslag svinga unket fuktig källarluft mot ansiktet, och där den råa svärtan är mer framträdande än den eleganta skönhet som också finns där.

Personligen får jag erkänna att jag hade önskat att produktionen ibland var lite mindre old school, den känns bitvis liiiite för tunn och diskant-betonad, men jag gillar ändå hur soundet som helhet bär en så pass distinkt särprägel. Stilpoäng också för skriksången som dryper av ångande desperation, samt för de för soundet stilsäkra låttitlarna. (Kör gärna en Google Translate, om er finska nu inte skulle vara tipp-topp!)

Låtmaterialet erbjuder några distinkt höga toppar, kanske framför allt i form av spår som Havukruunu ja Talvenvarjo med sitt samtidigt energiskt råa och ack så vackra anslag, Kuoleman Oma med sin fästande refräng, titelspåret med sina mäktiga körer, och avslutande tiominuters-monstret De Miseriis Fennorum med sin lite mer lekfulla frihet avseende rytmer och harmonier. Resterande låtar är alls inte dåliga, men i jämförelse ändå aningen mer anonyma.

Så, vad landar domen i, då – yay or nay? Tja, precis som alltid är väl svaret subjektivt. Men om du gillar både genuint rå och skitig black metal och sådan där urtypiskt finsk melankoli-metal, men aldrig riktigt hittat det perfekta mellantinget – räds ej, HAVUKRUUNU finns här för dig!

 

Skivor

Fanalo – Fanalo

Lämna en kommentar

ARTIST: Fanalo
TITEL: Fanalo
RELEASE: 28/2 2025
BOLAG: Klonosphere Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Fanalo är en fransk gitarrist som, fram tills nu, gått mig helt förbi. Han har ett gediget CV, både som musiker och som lärare. Och det märks, för gitarrarbetet är något som det verkligen slår gnistor om på den här skivan, och hade jag satt betyg på enbart det så hade det blivit högsta betyg.

Det börjar löjligt bra med Tribes som är en låt som jag säkert lyssnat på 25 gånger, och njutit storligen varje gång. Gitarrspelet är något som lyfter hela skivan, men framför allt den här låten något så extremt. Det låter så lekande lätt – riffen sitter där de ska, och här finns ett förträffligt sväng som inte gör ont alls. Lägg till att Fanalo har en grym ton i sin gitarr och det blir ett fantastiskt resultat.

Härligt road-trippiga Moon är nästan bagatellartad i sitt uttryck, men det är svårt att värja sig mot hur hantverket går bortom detta. Jag gillar verkligen hur keyboards används i denna låt, den får ett drömskt uttryck som jag uppskattar.

”Fanalo” är en genuint sympatisk skiva, det rent instrumentella spelet lämnar ytterst lite att anmärka på. Det är när det kommer sångare in i bilden som det börjar skava på fel sätt. Och då är det inte så att det är dåliga sångare vi pratar om – vi har till exempel Jeff Scott Soto med här – men låtkvalitén droppar radikalt i och med att texterna är, ska vi säga, inte direkt lysande. Jag har verkligen försökt tänka bort dessa, men den enda låten jag lyckas göra detta med är Die To Live, och då enbart för att den låten är så otroligt mäktig med symfoniska inslag som inte går av för hackor.

”Fanalo” skulle kunna vara en så mycket bättre skiva, men som det är nu så kan jag inte sätta mer än en sjua på den, och det består så oerhört mycket på att jag verkligen gillar gitarrspelet på den här skivan, så pass mycket att jag vill kolla in Fanalos tidigare eskapader.

Skivor

Apocalypse Orchestra – A Plague Upon Thee

Lämna en kommentar

ARTIST: Apocalypse Orchestra
TITEL: A Plague Upon Thee
RELEASE: 2025-02-14
BOLAG: Despotz Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Maffigt malande, melodiskt mässande medeltids-metal, milt mellantempo, men möjligen med missad maximal minnesvärdhet?

Nja, riktigt så enkelt är det förstås inte att koka ner APOCALYPSE ORCHESTRA och deras ”A Plague Upon Thee” till endast en mening, alliteration eller ej. Till att börja med vill jag vara tydlig med att det där med ”medeltids-metal” alls inte är något skällsord i det här sammanhanget, även om just folk metal som genre emellanåt balanserar på en tunn skiljelinje mellan pampigt och  pompöst. Gävle-bandet har hittat ett anslag som känns genuint, genomtänkt och välbalanserat. Är det uppenbart att det finns medeltida folkmusik i botten? Absolut. Är det likafullt otvetydigt en metalplatta? Japp!

Höjdpunkerna på plattan håller riktigt god kvalité och bjuder ibland på en närmast DEVIN TOWNSEND-minnande, eteriskt luftighet, medan andra partier har lite av ROTTING CHRISTs svulstiga kraft (om än med mindre vassa klor). Inslagen av forna tiders instrument känns heller inte krystade eller påklistrade, utan smälter vackert in i helheten.

Inledande Virago och filmiska, avslutande Saint Yersinia bär bägge den prägel jag ovan nämnde. Andra fina nummer inkluderar den vackert trögflytande Glass And Sun samt malande tunga ångvälten From The Athanor. Även resterade låtmaterial har glimtar av guld, särskilt när (den överlag något för sällsynta) growlen får ta plats tillsammans med skönsången, vilket absolut lyfter helheten.

Sen har vi ju det där med att samtliga ”riktiga” låtar (jag räknar här inte mellanspelet To Arrive som en sådan) klockar in på sju minuter eller mer, med en snittlängd på över åtta minuter, där i princip allt går i mer eller mindre samma makligt morgontrötta mellantempo. Det är lite för få partier som sticker ut, bryter mönstret, skapar lite vassa kanter och hörn som vi lyssnare kan skrapa oss på om vi inte aktar oss…

Visst, APOCALYPSE ORCHESTRA varken är eller skall vara BEHEMOTH, och det är heller inte det jag vill säga. Här är det skönhet och mäktigt mässande som med flit står i centrum, inte aggression eller ångest, och det är så klart helt i sin ordning. Inte desto mindre behöver åtminstone undertecknad verkligen vara på rätt humör för att orka hålla intresset uppe helt och fullt under genomlyssningar från start till mål.

Givet hur mycket jag tycker om ett spår som The Garden Of Earthly Delights (från 2017 års ”The End Is Nigh”) så vet jag att Gävle-sönerna har kapaciteten att hitta en växel till. Sen gör bandet sin grej tillräckligt bra för att plattan som helhet ändå måste ses som bra, och det finns ett par spår här som kommer att hänga med mig hyggligt länge, skulle jag tro. Men liiite mer variation och oförutsägbarhet (och mer av den utmärkta growlen!) hade lyft anrättningen ännu en nivå.

*Sneglar åt Gästriklands-hållet till inför ett framtida nästa släpp…*