Kategoriarkiv: Skivor

Skivor

Dawn Of Solace – Affliction Vortex

Lämna en kommentar

ARTIST: Dawn Of Solace
TITEL: Affliction Vortex
RELEASE: 2025-02-14
BOLAG: Noble Demon

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Ni vet hur man avseende vissa band (och särskilt inom vissa genres) verkligen kan höra vilket land akten ifråga kommer från? Så där som en del amerikansk ”radiometal” eller nu metal verkligen skriker USA, till exempel. Vissa band kan man på samma sätt verkligen höra att är från Finland. DAWN OF SOLACE är ett av dem. Den där teatraliskt pompösa svulstigheten, den vemodiga, stillsamma sorgen, det kraftfulla malandet…? Check.

Firma Toumas Saukkonen (som står för allt utom rensång) och Mikko Heikkilä (som står för honungshals) döljer verkligen inte sitt ursprung. För den som gillar band som AMORPHIS, SWALLOW THE SUN och CHARON innebär det således att denna fjärde fullängdare från vad som från början var Saukkonens sidoprojekt till BEFORE THE DAWN torde falla i god jord.

”Affliction Vortex” inleds förvisso med ett sådant där instrumentalt intro som många älskar att hata, och jag får väl erkänna att även om jag inte direkt är allergisk, så tycker även jag att det ofta andas lite utfyllnad. Så även här. Men när första riktiga låten Murder väl drar igång, så är det ett av årets hittills vackraste spår som möter oss som lyssnar.

Överlag är låtmaterialet starkt, med skönhet och melankoli som ledord snarare än aggression eller komplexitet. Heikkiläs eteriska stämma är löjligt vän och len, så till den milda grad att Saukkonens hetsiga growl nog faktiskt hade behövts liiite oftare än vad som nu bjuds.

För det är väl det som är min enda noterbara invändning mot ”Affliction Vortex”, att helheten nästan blir lite väl polerad och… tja, snäll? Några fler skaviga nummer likt Perennial och avslutande Mother Earth hade förmodligen gjort gott. Trots att de i sig inte är de starkaste numren, lyfter den lite råare energi de erbjuder helheten på ett förtjänstfullt sätt.

Samtidigt vill jag på inget sätt förringa skönheten i den mjukt vaggande, sprött vackra ljudbild finnarna annars bjuder på. Skivan är packad med eleganta mollharmonier, beväpnad med en svulstig produktion när gitarrerna väl krämar på, och så kvarstår förstås det faktum att Heikkilä är en högst välsignad sångare. I spår som Rival och Dream når DAWN OF SOLACE samma höjder som i Murder, och då snackar vi riktigt, riktigt bra grejer. En hel platta på den nivån hade varit årsbästalistan, inget snack.

Nu återstår det att se. Ännu är skivan inte där, men jag märker att den uppvisar tendenser av att växa på mig. Oavsett hur det blir med den saken är ”Affliction Vortex” absolut en platta man bör spana in, särskilt om man gillar sin musik vemodig, elegant, och.. .tja, finsk.

Skivor

K L P S – K L P S

Lämna en kommentar

ARTIST: K L P S
TITEL: K L P S
RELEASE: 7/3 2025
BOLAG: These Hands Melt

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Om ni tycker att ni känner igen detta bandets namn lite vagt så har ni rätt. K L P S kallade sig tidigare KOLLAPS\E, och ja, vi har kollat in detta band från Helsingborg sedan tidigare. Att bandet nu, ytterligare, krånglar till det med en ny variant på sitt namn är nästan det enda negativa jag har att säga om detta skivsläpp.

Förra given som vi kollade in hette ”Phantom Centre”, och den var helvetiskt bra, så pass bra att jag drämde i med en betygsnia. Referensnamn som CULT OF LUNA och IF THESE TREES COULD TALK nämndes, och dessa referenser håller fortfarande tycker jag.

”K L P S” är betydligt mer genomarbetad än föregångaren, och det är såklart en bidragande orsak till att betyget är så pass högt. Det som jag tycker är bättre är att Daniel Wallenborgs sång är fruktansvärt jämn och hög i leveransen. Fullpackad med samma desperata anslag som på första plattan är det en sann njutning att lyssna på hans gastande.

Musikaliskt finns här en hel del intressant utveckling, för även om mycket känns välbekant och tryggt, så överraskar bandet mig en del. Öppningslåten Subverse är galet frenetisk i introt. Desperat rytmiskt kanske det skulle gå att beskriva det. Jag hade gärna sett att  K L P S gjort mer av detta, för annars föredrar bandet att hålla sig i mellantempots malande regioner. Inledande trion Subverse, Katarsis och Tribulation är fruktansvärt bra. Låtarna försänker mig ner i ett tillstånd som jag gärna är kvar i. Melankolin och vemodet dominerar, men blir aldrig sorgsen utan jag upplever musiken som märkligt tröstande. Om ”Phantom Centre” fångade er uppmärksamhet, så är ”K L P S” skivan som håller er kvar – den har vuxit för varje genomlyssning för mig. Kolla in den.

Skivor

Bleeding Through – Nine

Lämna en kommentar

ARTIST: Bleeding Through
TITEL: Nine
RELEASE: 2025-02-14
BOLAG: SharpTone Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Jag är konfunderad. Inte så mycket över BLEEDING THROUGH, utan mer över mig själv och vad jag finner mig tycka om jänkarnas nionde (duh) släpp ”Nine”…

Gänget från Orange County i Kalifornien sorterar vanligen in under den genre som brukar kallas metalcore, och kännetecknande för sagda musikådra är att den brukar bygga på en kombination av svulstiga, malande breakdowns i tyngdmässig slagskeppsklass och mer eller mindre radiovänliga refränger. Kanske att det smygs in en och annan snabb riffslinga á la melodisk dödsmetall också, men det brukar vara en något mer blygsamt förekommande komponent.

Det här brukar jag inte nödvändigtvis vara så förtjust i. Det känns emellanåt lite scriptat, som att det följer ett givet format. Här tar dock ”Nine” ett litet steg bort från gruppen, harklar sig, och släpper loss fler inslag som minner om mer konventionell dödsmetall. Här finns en del riktigt snabba och meckiga bitar, men också inslag som andas tungt av Göteborgs-döds. Att BLEEDING THROUGH lyssnade en del på IN FLAMES där i början när bägge banden var unga framstår som sannolikt.

Det är här min hjärna börjar bråka med mig.

För det är ju de där inte-alltför-konventionell-metalcore-bitarna jag borde gilla bäst, sett till vad jag brukar tycka. Men det är i de spår där BLEEDING THROUGH varvar sin (slagkraftiga) aggression med klart mer polerade inslag av rensång och melodier med hooks som jag charmas på allvar.

Håll den tanken. När det gäller de aspekter av ”Nine” jag inte riktigt charmas av, utan ser visst fog för att anmärka på, inkluderar det till exempel att ”ambience”-inslagen (piano, synthar, visst gitarr-plink) ofta ligger lite för högt i mixen. Detta stör tyvärr ut vad som annars är väldigt habilt riffande. Sen är också vissa delar av låtmaterialet i ärlighetens namn liiite för slätstruket för att plattan skall nå de högsta höjderna.

Med det sagt så finns det några riktigt bra bangers, både i form av vissa låtar som helhet och som inslag i andra. Ta till exempel (och det är ett lysande exempel) hur Lost In Isolation från en vemodigt elegant refräng exploderar över i frustande, våldsamt röj. Även breaket innan solot i samma låt är guld.

Andra bra spår inkluderar Dead But So Alive, som även den varvar mosh på steroider med fästande sångmelodier, Path Of Our Disease där keyboardisten Marta Demmel återigen rensjunger med finess, Emery med sin sorgsna, sorgsna refräng, och Hail Destruction i kraft av sitt behagligt malande signaturriff.

Sammantaget räcker det jag hör till den dragna slutsatsen att ”Nine” är en bra platta, och (åtminstone för undertecknad) kanske särskilt så inom sin genre, men inte en lysande platta. Jag kommer även på mig själv med att gärna vilja ta del av materialet live, där brutaliteten kanske hade blivit lite rakare och renare. Jag tror BLEEDING THROUGH vinner på det.