Etikettarkiv: 10/10

Behemoth – Evangelion

ARTIST: Behemoth
TITEL: Evangelion
RELEASE: 2009
BOLAG: Century Media

BETYG: 10/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Få band, om ens något, har svarat för en sådan konsekvent stenhård leverans av extrem metal som polska BEHEMOTH har gjort med i stort sett samtliga av gruppens album. ”Demigod” och efterföljande ”The Apostasy” låg på en nivå som skakade metalvärlden och som, naturligt nog, har ställt mycket höga förväntningar på ”Evangelion”– i synnerhet som bandets frontfigur Nergal har gått ut med att deklarera att skivan kommer stå som den platta som definierar bandets utgivning. Stora ord förvisso, och lever materialet upp till den standard som bandet har satt för sig självt?
Efter drygt 100 genomlyssningar (nej, jag överdriver inte), så kan jag bara svara jakande på den frågan. ”Evangelion” kan mycket väl vara en av de bästa plattor som har getts ut av ett extremt metalband – och det är definitivt årets platta i min bok. Låtmaterialet ligger på en sådan nivå att det inte finns en enda svag låt på hela plattan från inledande Daimonos till avslutande Lucifer. Materialet innehåller såväl den soniska attack av smattrande blastbeats som bandets trummis Inferno exekverar som ingen annan, till blytunga partier som knäcker. Första singeln från skivan Ov Fire And The Void är ett bra exempel på den tyngd som bandet valt att utveckla lite mer på ”Evangelion” utan att ge avkall på aggressiviteten och ligger perfekt placerad efter inledande Daimonos och Shemhamforash som med sin aggressivitet fullkomligt blästrar trumhinnorna. I synnerhet Shemhamforash, ett begrepp som står för det 216 bokstäver långa namn för gud som medeltida kabbalister fick fram genom att läsa bokstäver i en viss sekvens ur tre specifika verser i Andra Mosebok, golvar mig totalt med sin blastbeatattack och med sina riktigt kusliga bakgrundstämmor försätter den mig i total extas. Det kanske inte är adekvat att använda en term som lycka när man pratar om death metal men ”Evangelion” försätter mig i ett tillstånd av fullkomlig glädje från första till sista ton. ”The Apostasy” hade sina starka låtar, men i jämförelse står ”Evangelion” som en mer sammanhållen platta där det knappt finns några svackor överhuvudtaget.
Infernos trumspel, som inte har stagnerat alls, knyter samman materialet alldeles oavsett om han totalöser eller levererar det precisionslir med accenter på precis rätt ställen som gör att man fattar att mannen besitter en lyhördhet inför materialet som är avsevärd, och bildar med Orions basspel en i det närmaste perfekt kompkonstellation på vilken Seths och Nergals gitarrer kan göra i stort sett vadsomhelst. Nergals sånginsats med sin svetslågeheta leverans, tar fullkomligt andan ur mig. Mannen growlar med en övertygelse som inte den starkaste muren i världen kan stänga inne.
”Evangelion” är ett måste i varje lyssnare av extrem metalls samling, bredvid plattor som ”Human”av DEATH, ”Blessed Are The Sick” av MORBID ANGEL och ”Winds Of Creation” av DECAPITATED och är en skiva som kommer vara mycket, mycket svår även för BEHEMOTH att överträffa.

Cynic – Traced In Air

traced-in-airARTIST: Cynic
TITEL: Traced In Air
RELEASE: 2011
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 10/10
SKRIBENT: Martin Bensch

1993 utkom CYNICs debutalbum ”Focus” och att säga att de tog god tid på sig att pressa ur sig uppföljaren ”Traced In Air” är ingen överdrift med tanke på att den kom ut 2008! Men detta är lätt förlåtet när man serveras en sådan musikalisk anrättning som plattan de facto är.

Man gör sig själv en stor otjänst om man tänker i traditionella termer som intro, vers, refräng, stick och till och med genrer när det gäller CYNICs musik. Den originalitet som medlemmarna visar prov på återfinns inte hos många band – regelboken i den mån medlemmarna tror på denna – är helt bortrensad. Bandet gör vad som faller dem in – och de gör det på ett sätt som gör att man blir helt golvad. Detta är en kanonplatta som från första låten Nunc Fluens till Nunc Stans tar med lyssnaren på en resa som bör omtalas med samma superlativ som debuten för 15 år sedan.

Spelskickligheten är påtaglig som sig bör, men medlemmarnas individuella skicklighet hamnar aldrig i vägen för den graden av samspelthet och strävande efter samma mål som är vad som utmärker CYNIC som band.

Musiken är som sagt helt unik vilket gör att CYNIC aldrig kommer att bli ett band som älskas av alla –  fusionjazz blandad med growlsång erbjuder ett ganska stort motstånd för de flesta – för egen del älskar jag det och det är väldigt lätt att ge det höga betyg denna platta med rätta förtjänar.