ARTIST: HAMFERÐ
TITEL: Men Guðs Hond Er Stark
RELEASE: 22/3
BOLAG: Metal Blade
BETYG: 10/10
SKRIBENT: Martin Bensch
Det har gått sex år sedan jag, till en början, misstog HAMFERÐ för att vara ett folk metalband. Promon till ”Támsins Likam” hade ramlat in i mejlkorgen och det dröjde ett tag innan jag lyssnade på skivan.
Så var det inte när ”Men Guðs Hond Er Stark” – jag kastade mig över den som en törstande efter vatten efter en dag i öknen – och som ni förstår är detta en skiva som gör det mesta rätt.
Vi börjar med berättelsens grund. Färöarna är ett samhälle långt bort från det mesta. En sedvänja som valjakt har bestått under årens lopp, och är något som fortfarande förekommer på öarna. HAMFERÐ hämtar stoff till skivan från en katastrof som ägde rum 1915 i Sandvik under valjakten. 14 män omkom inför åsynen av sina familjer. Trots att jag är starkt emot valjakt så kan jag inte annat än att finna att detta skav förstärker känslan av djup, ja av vad är jag faktiskt osäker på, men en känsla av att HAMFERÐ inte väjer från kärva ämnen att skriva musik kring. Det bidrar säkert till den hemsökande effekt som hela skivan har, från inledande Ábær till avslutande titellåten, som egentligen inte är en låt i ordets strikta mening utan tal ovanpå sparsmakade gitarrer.
https://youtu.be/nzTXA4oEcgE?si=1OgWTzgPrr5Bfrlp
Inledande Ábær är en tung, melankolisk och oerhört passande inledningslåt som på ett effektivt sätt befäster tonen på skivan. Det är skärande vackert, men tro mig när jag säger att detta är inte den starkaste låten på skivan. Någonstans vid tionde lyssningen så var jag övertygad om att Marrusorg var den låten jag uppskattade mest, med sin stundtals skira inramning som tillåter det vackra färöiska språket att komma fram så överdjävligt fint.
Men så kommer Glæman direkt efter och dräper med ett så magiskt vackert gitarrspel och vill vara med i leken. Men, ja ni fattar vid det här laget eller hur, så stannar inte bandet med detta, för när I Hamferð böljar in med den djupaste melankolin ni kommer uppleva under 2024 då är det hart när omöjligt att bortse från faktumet att detta är en av de starkaste skivorna, kanske till och med den starkaste, skivan som släppts under året.
Det är inte bara det att låtmaterialet ligger på en fruktansvärd hög och jämn nivå som gör ”Men Guðs Hond Er Sterk” så otroligt bra. HAMFERÐ visar hur det kan bli när en grupp människor samspelar på en nästan telepatisk nivå rent känslomässigt. Kanske har det med faktumet att skivan är inspelad när hela bandet lirar tillsammans som gör det – ett i sig modigt beslut då detta kan slira lite hur som helst om bandet inte får till det – men här klaffar det förträffligt.
Jón Aldará svarar för en sånginsats som sätter inälvorna i oroväckande gungning. Faktum är att jag inte har hört honom på en högre nivå. Gitarristerna Theodor Kapnas och Eyðun í Geil Hvannastein kavlar ut mattor av ren känsla och kompet bestående av trummisen Remi Johannesen, basisten Jenus Í Trøðini och keyboardisten Esmar Joensen lägger en sådan bergfast grund att de lirar som ett instrument. Ja, det är faktiskt rent omöjligt att inte plocka fram högsta betyget. HAMFERÐ är tillbaka, och de är det med besked.
ARTIST: Vægtløs