Etikettarkiv: 2010

Burzum – Belus

ARTIST: Burzum
TITEL: Belus
RELEASE: 2010
BOLAG: Byelobog

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Shadows

Efter 27 år är Varg Vikernes eller BURZUM som hans enmansband heter tillbaka. Någon kanske invänder och, med rätta, menar att ”Dauði baldrs” och ”Hliðskjálf” spelades in och släpptes senare. Faktum är dock att Varg då satt i fängelse och att albumen spelades in med mycket begränsad tillgång till utrustning och resultatet då blev därefter. För mig är BURZUM de album Vikernes spelade in i frihet som knapp 20-åring i Bergen under 1992 och 1993. ”Burzum”, ”Det Som En Gang Var”, ”Aske”, ”Hvis Lyset Tar Oss” och ”Filosofem” tillhör de starkaste, mest innovativa och bästa som släppts inom extrem musik. Nu, efter nästan tre årtionden, var det alltså dags igen.

Jag vågade inte hoppas. Det var ju så lång tid sedan han spelade in något och ännu längre tid sedan det han spelade in något bra. Vilken inriktning skulle den nya musiken ha och skulle hans röst hålla? Skulle han ens använda den eller skulle det bli ett instrumentalt album?

Med ”Belus” i spelaren har vi nu äntligen svaret. Texterna på skivan kretsar kring gudarna inom den nordiska mytologin och där Belus skall motsvara Balder. Skivan består av åtta låtar och drygt 50 minuter musik varav första spåret, Leukes renkespill (Introduksjon) är en ren introduktion utan vare sig musik eller sång.

Varje låt har en direkt koppling till den nordiska mytologin och som exempel kan nämnas att inledningsspåret behandlar Loke och hans inblandning i planeringen av Balders (Belus) död. Övriga tolkningar får lyssnaren själv stå för. Som jag skrev ovan är Leukes renkespill (Introduksjon) en inledning och det är först i Belus’ dødsom musiken kommer igång. Redan från första tonen men framförallt efter det att Varg börjat sjunga råder inte längre något tvivel. BURZUM är tillbaka och det på bästa sätt. Den monotona musiken med distade gitarrer och relativt enkelt trumkomp kombineras med en insats vid mikrofonen som bara kan jämföras med den på BURZUMs tidigare alster. Sången är här dock inte riktigt lika extremt distad och blandas på ”Belus” med både skönsång och pratsång. Jag hade gärna sett att Varg lämnat den senare utanför skivan men den bidrar ändå i viss mån till att förstärka budskapet som till exempel i Glemselens Elv:

Jeg vil komme tilbake.
Jeg vil komme igjen.
Når vinterens ånder er svake,
vil jeg komme hjem.

Annars tillhör Kaimadalthas Nedstigning, Sverddans och Keilohesten skivans starkaste låtar och gemensamt för dem är att de är lite mer rakt på, har ett lite högre tempo och att de har det medryckande drivet som till exempel ”Det Som En Gang Var” utmärks av.

Att ”Belus” skulle vara lika bra som albumen som släpptes för nästan 20 år sedan var en omöjlighet.

Ungdomens experimentlusta, nyfikenhet och desperation finns inte där längre och rösten håller inte på samma sätt. Vikernes har dock visat att han trots så lång frånvaro från musiken och samhället och trots att han blivit ordentligt mycket äldre fortfarande besitter något speciellt. ”Belus” är riktigt bra och om den inte jämförts med hans tidigare mästerverk är jag övertygad om att den fått betydligt bättre recensioner även om den faktiskt mottagits väl även nu.

Aeon- Path Of Fire


ARTIST
: Aeon
TITEL: Path Of Fire
RELEASE: 2010
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Grabbarna i AEON gillar inte att ligga på latsidan: förutom AEON återfinns medlemmarna i band som DARK FUNERAL, SANCTIFICATION, SOULDRAINER och DEFACED CREATION för att nämna några.

Finkänslighet får ni leta efter någon annanstans än på AEONs plattor – med låttitlar som Forgiveness Denied, I Will Burn, Abomination To God förstår man rätt snabbt varthän det barkar.

Vi pratar om riktigt skitigt brutal death metal och det är plattan i mattan från första stund – jag är både utmattad och upprymd redan efter tre låtar. Gosse vad det manglas! Om bandet har gett sig den på att göra en brutal samling låtar kan jag bara säga – grabbar ni har lyckats med råge!

Det är bitvis rent påfrestande att ta in denna brutalitet – det finns i sann brutalistisk anda inga lugna stunder på ”Path Of Fire”. Trummisen Nils Fjellström (vars superkrafter bakom trummora torde vara välkända vid det här laget efter senaste DARK FUNERAL-plattan) bombarderar sin virveltrumma med en sådan mängd blastbeats att det nästan är fog för att starta en förening för stukade trumskinn med Fjellströms dito som ordförande. Att vi har att göra med riktiga knäckare på att lira metal råder det inte någon tvekan om. Solot i Liar In The Name Of God som tar sin början 2:42 in i låten är det bästa jag hört under 2010. Utan att överdriva har jag lyssnat enbart på det solot runt 40 gånger. AEON är ju såklart så mycket mer än ett mycket väl exekverat solo – att vara traditionell behöver inte innebära en nackdel när man lirar som detta gäng gör. Det som i mina öron skiljer bandet från mängden är den väldiga råhet bandets musik bjuder på – det är ondskefullt och stenhårt till max, och gillar man sin death metal riktigt mörk, rå och brutal med old school-mentalitet kommer man verkligen gå igång på ”Path Of Fire”. Gillar man inte detta gör man klokt i att hålla sig borta – väldigt långt borta.

 

Celestial Decay – Contradictum

contradictumARTIST: Celestial Decay
TITEL: Contradictum
RELEASE: 2010
BOLAG: Music Alliance

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag hoppade rakt in i lyssnandet på ”Contradictum” från TORTURE DIVISIONs ”Evighetens Dårar II” –  ett ganska stort hopp som inte direkt talade till CELESTIAL DECAYs fördel initialt. Det börjar inte heller bra –  jag är inte ett stort fan av berättarröster och det skär sig i öronen över den storvulenhet som demonstreras i öppningsspåret In Rememberance, en storvulenhet som mycket få band kan komma undan med överhuvudtaget. Tack och lov tar det sig – skivan bjuder på tillräckligt mycket bra musik och spelskicklighet från de inblandande musikerna för att tillfredställa mig inte totalt, men till stora delar.

”Contradictum” är en lång platta – inte mindre än 16 spår brottas om uppmärksamheten och enda gången det verkligen styrs ner i diket är när bandet drar igång en cover av R ’n’ B artisten Rhiannas låt Unfaithful – trots att bandet spelar bra ställer jag mig mycket undrande till att ha med låten på plattan.

Desto roligare är det att lyssna på låtar som Silent Embrace och No Need For A Hero som bjuder på verkligt bra spel. Likadant är det med stycken som C.R.O.D. och avslutande, väldigt intressanta, sviten Final Night som börjar med ett fejkat tal av George W. Bush i vilket han tar på sig rollen som diktator med mål att kontrollera USAs befolkning samt kuva resten av världen med hjälp av de massförstörelsevapen han förfogade över. Resten av sviten bjuder på över 20 minuters musik som drar åt alla håll och kanter – och detta gör bandet riktigt bra.

Produktionsmässigt finns en del att önska – trumnörd som man är tycker jag att dessa låter lite för instängda bitvis och jag tror att skivan hade vunnit på om trummorna hade låtit lika maffigt frisläppta som de övriga instrumenten.

Sammantaget gör CELESTIAL DECAY mycket rätt med sin debutplatta – de vinner inte över mig helt och hållet, men bjuder på en hel del intressant musik som trots sina brister till stora delar gör jobbet.