Etikettarkiv: 2016

Skivor

Vanhelgd – Temple Of Phobos

ARTIST: VANHELGD
TITEL: ”Temple Of Phobos”
RELEASE: 2016
BOLAG: Pulverized Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Döden bor i Mjölby, och den har förklätt sig till en hårdrocksorkester vid namn VANHELGD. Det är mer tydligt än någonsin, nu när bandets fjärde fullängdare ”Temple Of Phobos” släppts, och bandet verkligen hittat sin stil och nisch. Det är dödsmetall som vill dra ner sin lyssnare i en dyster grav för att där förtäras av tidens gång, maskar och förruttnelse helt utan hopp eller inslag av övernaturliga fenomen. Bara vanlig allsmäktig död av den sort som väntar oss alla i slutet.
Och det går inte att ogilla det.
VANHELGD har nämligen ett närmast unikt sätt att sy ihop låtar, riff och ljudbild som klarar att kombinera den där hopplösheten med en musikalisk tillgänglighet som gör att det tränger igenom bruset och in i hjärtat och själen på oss lyssnare. Ja, förutsatt att du har en febless för dödsmetall då, det där med musikalisk lättillgänglighet gäller ju liksom inte om din stil normalt är Danny Saucedo eller kanske Takida.
Personligen håller jag föregångaren ”Relics Of Sulphur Salvation” (2014) som en av de vassaste skivor som den samlade dödsmetallscenen prånglat ur sig på senare år, och eftersom ”Temple Of Phobos” har ett mindre direkt anslag så har det krävt betydligt längre tid och fler lyssningar att tränga in i materialet denna gång. Tempot är inte sällan lägre – i såväl Den Klentrognes Klagan som kanske framförallt Rejoice In Apathy tänker man osökt på begravningshymner – än tidigare, och precis som vanligt blandar bandet titlar och texter på både engelska och svenska. Inledande Lamentation Of The Mortals bjuder kanske på mest bisvärmsriff och högst tempo på skivan, medan Rebellion Of The Iniquitos antagligen är enklast att ta till sig om man väntar sig ”vanlig” dödsmetall. Bäst är avslutande Allt Hopp Är Förbi med sin lite tråkiga och sävliga stil. Den är som en svensk folkvisa för alla som i arbetets ekorrhjul funderat på att ta sig av daga, och när musiken klingar ut så lämnar den en ton av sorg i kroppen. Extra kul är att man får den i två versioner, olika tempo på den och med gästsång av Sofia Kempe i den ena versionen.
VANHELGD är Jonas Abrektsson på bas, Björn Andersson på trummor, Mattias Frisk på gitarr och sång samt Jimmy Johansson på gitarr och sång, och visst är det märkligt att just dessa fyra herrar fått äran och uppdraget att manifestera döden? Att det dessutom resulterar i att Mjölby stoltserar med inte bara döden, utan också ett dödsmetallband i absolut världsklass är häftigt.

”Ge upp, ge upp, sluta spring för ditt liv. Allt blod är nu spillt, allt hopp är förbi.”
Det här betyget har mesrsmak, och ”Temple Of Phobos” växer ständigt!

Skivor

Zodiac – Grain Of Soul

ARTIST: ZODIAC
TITEL: ”Grain Of Soul”
RELEASE: 2016
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Tyska bluesrockande kvartetten ZODIAC är produktiva. Sedan debuten ”A Bit Of Devil” 2012 har man nu redan kommit fram till fullängdare nummer 4, och hunnit passera liveskivan ”Road Tapes Vol 1” på vägen. Vid sidan om denna kreativa jetström har man dessutom fullt upp med att spela live runt om i Europa, och på det hela bygga sig en karriär. Personligen tänker jag en del på ett mer Sverigebekant band som RIVAL SONS, likheterna är faktiskt rätt många. Lika många fullängdsskivor, samma känsla av produktivitet, rötterna i rock’n’roll och blues, och en frontman med smått gudomlig röst. Hos RIVAL SONS heter han Jay Buchanan, i ZODIAC är det Nick Van Delft som bossar vid mikrofonen, och i båda fallen tycker jag att just sångarens röst och känsla är helt avgörande för bandets egna sound.
ZODIAC varierar rena blueslåtar med rakare rock historiskt sett, men på sprillans nya ”Grain Of Soul” är det mest av den senare varan – och det av väldigt lättillgänglig sort. Precis som vanligt är bandet samspelta, har ett skönt häng och sväng och en väl fungerande ljudbild – och precis som vanligt med ZODIACs skivor så är de inte speciellt märkvärdiga vid första anlyssningen. Rak rock’n’roll, typ. Och tar sig med tiden för att så småningom växa ut till soniska bestar som är svåra att skaka av sig. Låtar som Down, Faithless, Get Out, Like The Sun, Ain’t Coming Back och titelspåret Grain Of Soul vinner över tiden helt enkelt. Faktum är att ska man fortsätta jämföra med RIVAL SONS så är ZODIAC ett roligare, intressantare och jämnare band, i alla fall sett över de 4 fullängdare som presterats. Jag håller dem faktiskt bättre, totalt sett.
”Grain Of Soul” har ett finurligt omslag, kolla noga så ser det ut som en variant av den gamla Poltergeist-filmen, och ett jävla bra sväng.
Det är lätt en av de bättre rock’n’roll-skivorna som släppts i år, precis som väntat. Betyget må precis kravla sig över gränsen till 8, men likväl över.

Skivor

Spellcaster – Night Hides The World

Lämna en kommentar

imageARTIST: Spellcaster
TITEL: Night Hides The World
RELEASE: 2016
BOLAG: Prosthetic Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Vet ni att ibland är jag glad att jag inte får promos till alla skivor som ges ut. För jag gillar verkligen att upptäcka band bara av en slump och i lugn och ro gotta ner mig utan en tanke på deadlines. Så är fallet med SPELLCASTER och deras platta ”Night Hides The World” som kom ut i början av juli.

Detta är Portland-bandets tredje platta och gillar du denna typ av speedmetalinfluerad heavy metal så kan det vara värt att kolla in de föregående plattorna också.

Så, vad är det då som har fått mig att recensera skivan?

Tja, det kan vara bandets rätt så oblyga flirtande med exempelvis IRON MAIDEN som parat med rejält med snygga gitarrsolon och tvåtakt blir en rent oheligt mysig mix som det med lätthet går att stampa takten till.

Det kan också vara den ohejdade entusiasm som SPELLCASTER lirar med. Visst, jag gillar musik som är mörk, svår, dyster precis lika mycket som de flesta metalheads och att då ha ett band som SPELLCASTER som tar sitt hantverk på allvar och ändå låter som om de briserar av spelglädje det är verkligen ren mumma.

Kolla bara in The Accuser. Den har ett oerhört fint driv, en helvetiskt bra refräng och ett suveränt gitarrsolo. Tre faktorer som kan tyckas  enkla på pappret, men faktorer som SPELLCASTER staplar på hög i nästan varenda låt på skivan.

Produktionsmässigt har bandet verkligen styrt upp ett fint ljud, i synnerhet om jag jämför med förra skivan ”Spellcaster” som släpptes 2014. Egentligen tycker jag att från denna skiva har bandet blivit proffsigare på allt. De lirar bättre, de låter bättre och Tyler Loney på sång har vuxit till sig ytterligare.

Några invändningar har jag, och det gäller att inte alla låtar håller den fina verkshöjd som exempelvis The Accuser, I Live Again, Betrayal och Aria har. Men på det stora hela är detta radanmärkningar av mindre art. Till stora delar är ”Night Hides The World” en ypperlig skiva att stampa takten till. Gott så.