Etikettarkiv: 2024

Skivor

Defeated Sanity – Chronicles Of Lunacy

Lämna en kommentar

ARTIST: Defeated Sanity
TITEL: Chronicles Of Lunacy
RELEASE: 22/11 2024
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Läsare som följt mina skriverier kanske hajar till över faktumet att jag ger en skiva av DEFEATED SANITY enbart en betygssexa. Framför allt då förra plattan, ”The Sanguinery Impetus” fick en betygsnia och hamnade på min årsbästalista 2020 samt att jag har hyllat bandet storligen genom åren.

Men hur gärna jag än vill gilla ”Chronicles Of Lunacy” så har jag så ytterst svårt att hitta annat än staplande av det gamla vanliga, blästrande trumspel från en av branschens bästa Lille Gruber, demolerande gitarr- och basspel från Vaughn Stoffey och Jacob Schmidt och en straffande sånginsats av Josh Welshman. Nöjer man sig med detta, ja då kommer man gilla ”Chronicles Of Lunacy” alldeles utmärkt.

För oss som har vant oss vid att DEFEATED SANITY hela tiden flyttar gränser och skriver riktigt bra låtar som – trots att det är tekniskt brutal death metal vi pratar om – fastnar i skallen, och där skivorna bildar en helhet som är starkare än de enskilda delarna, ja, då blir man aningens besviken.

Här finns ljuspunkter – en låt som Accelerating The Rot med sitt fläskiga gung och vansinniga strängspel är ju hart när omöjlig att värja sig emot. Likaså A Patriarchy Perverse som följer liknande linjer är sagolik i sin mäktighet.

Ändå kan jag inte slå mig fri från känslan av att DEFEATED SANITY har passerat sin kreativa peak och gjort en skiva som många andra band skulle klassa som episk, men som i detta sammanhang fallerar att uppfylla de högt ställda förväntningarna.

Skivor

Opeth – The Last Will And Testament

3 kommentarer

ARTIST: Opeth
TITEL: The Last Will And Testament
RELEASE: 22/11 2024
BOLAG: Reigning Phoenix Music

BETYG: Varierar!
SKRIBENT: Martin Bensch

Det är lätt att dras med när det gäller OPETH, det kan vi konstatera inte minst genom de nästan genomgående höga betyg som ”The Last Will And Testament” har fått. Men jag har också kunnat se folk som hävdar att när det gäller OPETH så är det ett tillstånd av masspsykos, och att det finns andra band som mer är värda vår tid och uppmärksamhet.

Jag erkänner villigt, likt många, att jag verkligen gillar OPETH – det är ett band som ofta får speltid och engagemang hemmavid. Jag har vid flertalet tillfällen hissat bandet, men ibland tyckt att de har dragits med låtmaterial som är lite tradigt. Ja, jag pratar om ”Heritage”.

Och ständigt detta tjat om att Åkerfeldt minsann borde growla. Så nu borde allt vara frid och fröjd? Nja, kanske till viss del. Det finns aspekter av ”The Last Will And Testament” som är verkligt bra – gitarrspelet är en av dessa saker – och det är svårt att inte gilla att Åkerfeldt growlar igen.

Men när det gäller OPETH så bedöms bandets alster enligt en egen måttstock. Jag förväntar mig progressivitet, och det får jag inte riktigt fullt ut. Ja, vi får ett berättande album, vi får meckighet och ystra krumsprång med flöjt. Men detta har vi ju fått tidigare, och det känns lite för hemtamt för att jag ska känna att öronen utmanas.

Jag misstänker att en av anledningarna till att det har delats ut höga betyg till skivan är att den känns trygg, hemtam, trevlig. En nedsänkning i OPETH-land från förr där geografin känns bekant. Och så kan man absolut lyssna på skivan – sannolikheten för att man ska gilla den då är till och med hög!

Vill man ha ut mer av ett av Sveriges bästa band än en lite tillrättalagd skiva så är man sannolikt lite mer njugg i sitt tyckande. Det är därför jag inte har satt ett sifferbetyg på den här skivan – för jag kan lyssna på den på bägge sätten.

Oavsett, ”The Last Will And Testament” är en skiva som man ska kolla in om man gillar bandet sedan innan, men den funkar också som inkörsport till bandet. Kolla in den.

Skivor

Blood Incantation – Absolute Elsewhere

2 kommentarer

ARTIST: Blood Incantation
TITEL: Absolute Elsewhere
RELEASE: 4/10 2024
BOLAG: Century Media

BETYG: 10/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Såklart förhåller det sig med mig som för väldigt många andra lyssnare av BLOOD INCANTATION. Jag gillade ”Hidden History Of The Human Race” en hel massa och fattade inte poängen med ”Timewave Zero” alls. Respekterade, ja, absolut – det måste man göra när ett band så uppenbart gör vad de vill och struntar blankt i om folk gillar det eller inte.

Men frågan är om jag inte gillar bandet mest som de tar sig just nu, på ”Absolute Elsewhere”? Jag tror nästan det.

För såklart prickar bandet in rätt så många poänger redan innan jag lyssnat på skivan. Omslaget är ju episkt snyggt och det är två långa låtar som utgör skivan. Måste vara rena drömmen att ha på vinyl, dessutom.

Att bandet sedan slevar upp lika mängder av gammeldags MORBID ANGEL och NILE som ljuvt progressiva tongångar med fullständigt episkt gitarrspel. Första stycket The Stargate [Tablet I] är en av de enskilt bästa låtarna jag hört på hela året. Paul Riedls avgrundsdjupa sång som skickar oss rakt ner i 90-talet och växlingen mellan det dödsiga uttrycket och det progressiva hade kunnat bli så fel i många andra bands händer, men här känner jag mig, kanske inte trygg, men definitivt exalterad och investerad.

Jag upplever BLOOD INCANTATION som ett band som, likt en riktigt bra författare, verkligen vet hur hantverket ska bedrivas. Det finns ytterst få stunder på den här skivan som jag känner att bandet inte har koll på vad de vill göra. Eller stryk det, ni har ju sett betygstian redan – detta är en makalöst bra skiva!

Största delen av lyssnandet på ”Absolute Elsewhere” känns mer som en väldigt äventyrlig galaktisk utflykt, ett tillstånd att sjunka ner i, eller drömma sig bort med. Hur många death metalband kan skryta med att lyckas med det?