Etikettarkiv: 2025

Live

Live: Horndal, The Tivoli, Helsingborg

Lämna en kommentar

ARTIST: Horndal
LOKAL: The Tivoli
DATUM: 12 april, 2025

Väntan var över – äntligen stod HORNDAL på en scen i Helsingborg. Ett av Sveriges bästa band skolade en av de mest borgerliga städerna i landet i arbetarkultur med bravur.

HORNDAL är inne i ett flöde just nu som det är svårt att stå emot. Med förra årets bästa skiva i ”Head Hammer Man” bevisade bandet att man är ett band vars gärning går utanpå det mesta. Berättelserna om bruksorten i Dalarna tränger in på djupet när bandet berättar om fackföreningsledaren Alrik Andersson och storstrejken 1909 på ett sätt som få andra band är lämpade för.

Men allt detta hade, kanske, varit för intet om inte bandet hade kunnat leverera på scen.

Nu kan bandet det, med kraft, för när de går på scen strax efter 21 så är det ingen tvekan om att detta är ett band som är mer än tänt. Inledande Head Hammer Man är så krossande tung att man baxnar, och blir en låt som sätter tonen för resten av kvällen.

Varenda ton och anslag på instrumenten känns så uppriktigt menad, rentav innerlig, att det knappast går att tveka på HORNDALs övertygelse att berättelsen om Alrik är en historia som är värd att berättas på detta sätt. Det rungar av vrede över den orättvisa behandlingen som Andersson fick utstå, så att The Tivolis takstolar hotar att rämna. Att bandet dessutom har rattat upp en ljudbild som matchar vreden, ja, det är jag djupt tacksam för.

Pontus Levahn på trummorna driver resten av bandet, Daniel Ekeroth på bas, Johan Törnqvist på gitarr och brorsan Henrik på gitarr och sång, framför sig med ett stenhårt sväng och tyngd. Som trummis saliverar jag av hur fruktansvärt bra hans trummor låter.

Även om tonvikten av bandets setlist ligger på senaste plattan så ryser jag när bandet drar igång Thor Bear som handlar om när Torbjörn Fälldin besökte Avesta och möttes av ilskna horndalingar som vrålade ”Torbjörn, kom ut!”.  Banne mig om inte Henrik får in ytterligare en växel i sången i låten.

Att HORNDAL har nära band till arbetarrörelsen och då kanske den fackliga delen av den blir så tydligt när Henrik frågar om det finns några IF Metallare i publiken som stått strejkvakt mot Tesla. När det visar sig att det gör det utbrister både bandet och publiken i en varmt känd applåd, och det är symptomatiskt för ett band som på ett så fint sätt visar att berättelsen om en man som Alrik Andersson ger efterklang in i våra dagar.

Jag lämnar The Tivoli lyrisk och djupt tacksam över att HORNDAL finns.

Skivor

Messa – The Spin

Lämna en kommentar

ARTIST: Messa
TITEL: The Spin
RELEASE: 11/4 2025
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har lyssnat på italienska MESSA sedan de gav ut sin debut ”Belfry” 2016, men inte kommit mig för att recensera någon av bandets skivor. Förrän nu. Kanske har det varit så att jag har uppskattat bandets musik, och ständiga sökande efter nya uttryck att jag ville ha ett band vars musik jag enbart kunde lyssna på utan att behöva fundera på varför jag tyckte om så mycket?

Jag inser att det, i och med släppet av ”The Spin”, inte går att inta den positionen mer. För detta är – det ser ni på betyget – bra så in i helvete.  Jag blev avskräckt av den text som skickades med promon. När ord som legendary, majestic, breathtaking  förekommer, ja då kan det vara läge att åtminstone höja på ett skeptiskt ögonbryn, kanske till och med himla med ögonen?

Jösses vad jag fick äta upp den inställningen. Från inledande Void Meridian till avslutande Thicker Blood trollbinder MESSA i det närmaste fullständigt med en skiva som inte bara binds ihop av Sara Bianchins magiska röst, utan också av genomarbetade låtar som både känns hemtama utan att för en sekund vara stillastående och som har ett gitarrspel som hänför.

Därav det näst högsta betyget. Jag måste ha lyssnat på skivan minst 30 gånger och inte bara kommit på mig med att nynna när melodier dykt upp i skallen, jag har ärligt längtat efter att få trycka igång den vid varje tillfälle.

MESSA har hållit sig inom den doomiga metallen som utgångspunkt, utan att vara rädda för att utforska andra stilar. Detta är verkligen grejen med ”The Spin”. Spontant skulle jag vilja räkna upp beröringspunkter och associationer som TRIBULATION, pop, 80-talsballader med vinden i håret-solon, sväng, jazz och growl som drar åt black metal-hållet. Det hade kunnat bli hur taffligt som helst, men jag känner mig så omhändertagen av MESSAs skicklighet att jag aldrig känner att det där höjda ögonbrynet hotar att dyka upp igen.

Som mest njuter jag av underbart nostalgiska, och skickligt uppbyggda Immolation som ligger som låt fyra på skivan, och som fint både lugnar ner från de inledande tre låtarna och bygger upp till de avslutande tre – The Dress, Reveal och Thicker Blood där bandet spänner bågen och ror hem en skiva som jag bara vet att jag kommer återkomma till under resten av året. Ni behöver kolla in den här skivan.

Skivor

Novarupta – Astral Sands

Lämna en kommentar

ARTIST: Novarupta
TITEL: Astral Sands
RELEASE: 14/2-25
BOLAG: Suicide Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Fredrik Andersson

“Astral Sand” inleds med det instrumentala introt Ensamstående: Enastående som snyggt leder oss in i Novaruptas melankoliska värld. Soundet känns igen från de tidigare albumen men redan i andra spåret Seven Collides möts vi av nya industriella element. I en av albumets starkaste låtar Endless Joy får vi höra en medryckande sånginsats signerad Per Stålberg (Division of Laura Lee, Child mfl). Tonen och desperationen tar tag i mig när han sjunger om ändlös lycka.

Under flera genomlyssningar av “Astral Sands” slår det mig att musiken och låtarna är så målande att det inte behövs någon genrebeteckning av Novarupta. Det står för sig själv och har en tilldragande kraft som gör att jag vill lyssna om och om igen.

I Terraforming Celestial Bodies får vi höra den souliga och rockiga rösten från Arvid Hällagård (Greenleaf). Låten i sig tillhör skivans mer avskalade och drömska stunder. Trots att Novarupta använder sig av sångare/sångerskor med olika karaktär så känns det alltid som ett och samma band som framför låtarna.

Ett snyggt avslut på en avslutande platta ges i Now We Are Here (At the Inevitable). Här får vi höra en skönsjungande Martin Wegeland (Domkraft) som exploderar i en härlig och ärlig desperation. Men här tar det slut…

Novarupta har för mig varit mer än fantastisk och målande musik. Projektet har en egen identitet som kommer att leva länge. Albumen har skapats under ett världsläge som genomgått pandemi, krig och annat djävulskap. Mörkret är tydligt, men jag vill ändå känna att det finns någon spricka i musiken där ljuset kommer in. Jag kommer med jämna mellanrum att återkomma tillbaka till ”Disillusioned Fire”, ”Marine Snow”, ”Carrion Movement” och ”Astral Sands” för Novarupta har berört mig på djupet. Ett unikt projekt.