Etikettarkiv: 6/10

Skivor

Psychotic Waltz – The God-Shaped Void

Lämna en kommentar

ARTIST: Psychotic Waltz
TITEL: The God-Shaped Void
RELEASE: 2020
BOLAG: InsideOut

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag är inte den ende recensenten som nämner att det har gått 26 år sedan den här sättningen av PSYCHOTIC WALTZ gav ut material.

För bandets del så verkar detta inte spela någon som helst roll – de låter lika samspelta och skickliga som om de hade fortsatt att lira varje dag under den tiden. Och det är klart imponerande insatser, framför allt från rytmsektionen bestående av trummisen Norman Leggio och basisten Ward Evans.

PSYCHOTIC WALTZ låter, på gott och ont, som ett väldigt amerikanskt band. Jag hör en hel den FATES WARNING, fast med en egen twist och bättre, i det kaliforniska bandets musik. När det lyfter, som i While The Spiders Spin, så drabbar musiken rejält, men bandet såsar också till det emellanåt med att dra ut på tjatiga refränger som i All The Bad Men. Det gör att jag upplever skivan som lite för obalanserad för att jag ska ta fram de höga betygen, men ändå tycka att “The God-Shaped Void” är en skiva som sannerligen har sina goda sidor också.

Gillar man lagom utmanande progressiv metal med ett skickligt hantverkskunnande så kommer man uppskatta den här skivan.

Skivor

Bonded – Rest In Violence

Lämna en kommentar

ARTIST: Bonded
TITEL: Rest In Violence
RELEASE: 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

SODOM-bekanta Bernd “Bernemann” Kost och Markus “Makka” Kost har skapat ett nytt band i vilket de låter ungefär som de gjort under hela karriären. Det är hederlig och ärligt menad thrash med gott om influenser från både TESTAMENT och PANTERA. För thrashpurister så kommer “Rest In Violence” att bjuda på en hel del mumma.

Om “Rest In Violence” hade bestått av endast de första 7 låtarna, ja då hade betyget åkt upp några snäpp. Här visar BONDED på vilket fint hantverkskunnande bandet besitter. Det är gott om verkligt tungt sväng och rikligt med tvåtakt. I höjd med titellåten som gästas av OVERKILLs sångare Bobby Ellsworth njuter jag i fulla drag.

Den av Cornelius Rambadt uppstyrda produktionen är även den en ren njutning. Kosts trummor låter exakt som trummor ska göra i thrash – stora och mäktiga – och gitarrljudet är tjockt som smör.

Hade det inte varit för känslan att jag faktiskt har hört detta innan, och att det finns en del dödkött som skulle kunnat trimmas bort, då hade “Rest In Violence” upplevts som en mycket stark skiva. Som underhållning för stunden funkar den alldeles utmärkt – under förutsättning att du gillar thrash såklart.

Skivor

Ghost – Prequelle

Lämna en kommentar

ARTIST: Ghost
TITEL: Prequelle
RELEASE: 2018
BOLAG:Loma Vista Recordings

BETYG: 7/10 (Martin), 6/10 (Robert)
SKRIBENT: Martin Bensch & Robert Gustafsson

Hårdrocksvärldens mest lättillgängliga band som frestar hårt med pop, rock och ABBA-referenser och hemmasnickrad ockultism och satanism light har inte gjort det lätt för sig. 2018 artar sig till att bli ett magiskt stark skivår, och “Prequelle” kan vara hur hypas som helst – konkurrensen som den här skivan står inför är gastkramande.

Jag hade inga som helst förväntningar på “Prequelle”. I takt med att 2018 bjöd på släpp efter släpp som skickade upp mig i den yttre stratosfären, så halkade den här skivan allt längre från mitt medvetande. Faktiskt var det ett mess från Robert som gjorde mig medveten om att plattan snart var här. Men när den väl var släppt, ja, då lyssnade jag på den om och om igen under en dag.

“Prequelle” är en sämre skiva än “Meliora”. Här finns några verkliga alibilåtar. GHOST har haft dessa innan, och kommit undan med det. På “Prequelle” gör GHOST inte det. Pro Memoria har en sövande dålig refräng exempelvis, See The Light är alltför repetitiv och Ashes är som de flesta intron totalt onödigt. Däremot bränner det till i Rats, Miasma som, likt de andra instrumentella låtar som GHOST har gjort, tar episkheten till nivåer i kubik, och Life Eternal som jag köper för att jag är svag för dylika harmonier som låten är späckad av.

Om innehållet inte är i det starkaste laget så är paketeringen desto bättre. GHOST har aldrig låtit bättre på skiva. Jag tokdiggar hur trummorna låter, och gitarrerna likaså.

Men sammantaget är “Prequelle” en skiva som inte känns lika angelägen som “Meliora” och där mystiken – hur tunn den än var – har smalnat av till en ganska tunn, nästan genomskinlig fernissa.

/Martin

Robert:

Alltså – jag blir egentligen inte klok på GHOST. Alla de tre plattorna som släppts tidigare har skickat smilbanden till oanade höjder varenda gång de hamnat i spelaren, samtidigt som det ska erkännas att det ganska snart efter ett släpp blivit rätt sällan de fått sin tid i solen. Typ aldrig, om man ska vara ärlig, men förra given “Meliora” var ändå snudd på briljant. Inte många svaga stunder, och peppen  för fjärde verket “Prequelle” har stundtals varit löjligt hög. Singeln Rats har dessutom bidragit till att hissa upp förväntningarna till högsta våningen då den låten håller bra i jämförelse med resterande diskografi.

Efter första varvet med skivan fattar jag däremot inte mycket. Spontana tanken är att det här, om man plockar bort just Rats, är en synnerligen medioker skiva. Va?

Efter ett par varv till är bilden något mer nyanserad ändå. Rats har fått sällskap av Faith och till viss del Witch Image som skivans starka ögonblick, medan andra spår har cementerat sin meningslöshet. Bedövande tråkiga instrumentala duon Helvetesfönster och Miasma får sällskap av ostiga pianoballader av värsta slag (Life Eternal och Pro Memoria) i kampen om bottenplatsen. Borta är hemlighetsmakeriet och kvar i rampljuset står Tobias Forge som bandets primus motor. Borta är tyvärr också mycket av bandets tidigare tyngd och tryck, och även om man inte kan klaga på förmågan att skriva låtar så måste man ju fråga sig vad Per Gessle har i hårdrocken att göra? Lyssna på Dance Macabre och tänk dig att den är bara liiiite mer polerad = Gyllene Tider. Eller när man ger sig in i Pro Memoria – prova att byta den inledande sången mot Niklas Strömstedts Sista Morgonen. Mmhhm. Precis. Samma samma, och då kan man fundera på vad alla dessa rockers säger!

Och ändå, lik förbannat, så är GHOST bra när de är bra. Visst är det här klart svagaste given, och en skiva som när historen till slut är till ändå bara kommer att noteras i förbifarten som en parantes bandet behövde gå igenom i samband med att det klev från hemliga till icke-hemliga. kanske får vi som  hängt med så här långt bara acceptera att kan bli såhär ibland, och se framåt istället? Kanske blir jag klokare på nästa giv…

/Robert