Etikettarkiv: 7/10

Skivor

Arch Enemy – War Eternal

Lämna en kommentar

ARTIST: Arch Enemy
TITEL: War Eternal
RELEASE: 2014
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

När ARCH ENEMY släppte ”Wages Of Sin” var det nog rätt många som höjde på ögonbrynen när det avslöjades att det var en kvinna som svarade för den minst sagt förödande dräpande sånginsatsen på den skivan. Angela Gossow förkroppsligade en oerhört självmedveten och med rätta uppmärksamhetskrävande frontkvinna som verkligen banade vägen för fler kvinnor att ta plats i metalband, och som sopade golvet med så många andra sångare. Idag är det knappast någon som tycker att det är konstigt att kvinnor kan ta plats och gasta skiten ur sig, men innan Gossow var detta inte speciellt vanligt.

Därför är det ju såklart ingen större grej att sången på senaste skivan ”War Eternal” hanteras av mer än lovligt kompetenta Alissa White-Gluz. Större är då faktumet att bandet lyckades hålla medlemsbytet hemligt under mer än ett år samtidigt som man spelade in nya plattan. White-Gluz vokala kapacitet har man kunnat avnjuta när hon frontade THE AGONIST där hon visade på sin enorma bredd. Det är inte bara growlet hon bemästrar till fulländning, även rensången var synnerligen njutbar. Därför är det en smula tråkigt att hon väljer att lägga sig ganska nära Gossows uttryck. Det är, nästan, genomgående growl som gäller. Egentligen är det endast iAvalanche som vi får höra rensång, och då är det endast som bakgrund. I övrigt så imponerar verkligen White-Gluz. Det är ju inga små skor hon har att fylla, men jag tycker verkligen att ARCH ENEMY har rekryterat den kapacitetsmässigt bästa sångerskan att ersätta Gossow med.

Musikaliskt då? Well, ”War Eternal” markerar åtminstone för mig en återkomst till högre verkshöjd. Jag var runt tiden för släpp som ”Wages Of Sin” och ”Rise Of The Tyrant” vrålimponerad av bandets låtskriveri. Skivor som ”Doomsday Machine” som hade sina poänger till låtar men som helhet inte imponerade och ”Khaos Legions” som jag tyckte var rent tråkig gjorde att jag faktiskt tappade intresset för bandet. Rekryteringen av White-Gluz gjorde, helt ärligt, mig intresserad av bandet igen. Och visst har bandet fått en nytändning. Skivan håller en jämn och hög nivå. Inledande (efter ett i vanlig ordning totalt onödigt intro) Never Forgive Never Forget är en käftsmäll om ni någonsin har upplevt en. Gosse vad det går undan. EfterföljandeWar Eternal och As The Pages Burn är även de väldigt starka kort. Lägg till låtar som fullständigt knäckande Time Is Black och brottartunga Down To Nothing som maler ner mig till pulver och fina och mäktiga Avalanche så har ni en skiva som imponerar.

I vanlig ordning så låter gitarrspelet mer än lovligt tajt. Nick Cordle med ett förflutet i ARSIS och Michael Amott vet inte bara hur man lirar fort, det dräller av snygga slingor plattan igenom. Lägg till detta snygga gitarrljud och ni har i vanlig ordning en njutbar ljudbild. ARCH ENEMY har ju skämt bort oss med i alla fall snygga produktioner under ganska många år. Trumspelet är, såklart, vidrigt tajt och snyggt. Jag förväntade mig inget annat när det är Daniel Erlandsson som sitter bakom kaggarna.

Gillade man ARCH ENEMY sedan innan så kommer man inte att bli besviken på ”War Eternal”. Gillade man bandet på skivor som ”Wages Of Sin” och ”Rise Of The Tyrant” men sedan dess inte tyckte att bandets tonkonst var mycket att hänga i granen – då tycker jag att man ska återknyta sin relation till bandet. Jag kan verkligen inte säga att jag ångrade att jag gjorde det.

Skivor

Aborted – The Necrotic Manifesto

Lämna en kommentar


ARTIST: Aborted
TITEL: The Necrotic Manifesto
RELEASE: 2014
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

ABORTED har varit med ett tag och vet vad de sysslar med. Se där en lika trist som giltig inledning till en recension av valfritt alster av bandet.

Det som mest får mig att lyfta på ögonen denna gång är att Phlegleton från mycket mer brutala WORMED gästar på Excremental Veracity. Den mannens stämband klarar mer än väl av att matcha bandets egen sångare Sven de Caluwés råa stämband. Ja, frågar ni mig så har Sven inte mycket att ge igen med när Phegleton gräver upp sina inälvor och öser dem över mikrofonen.

I övrigt tänker jag mycket på att de gitarrsolon som finns på skivan verkligen inte går av för hackor. Jag kommer på mig själv att faktiskt riktigt njuta av de väl avvägda attacker som rosar skivan.

Annars låter det som det brukar. Detta kan ju läsas som både välsignelse som förbannelse. Brutal death metal är en subgenre vars fans inte brukar hylla förändring som något positivt. Alls. Men jag tänker så här – ABORTED har med råge betalat vad de är skyldiga till att lira brutalt, och om ett band som DEFEATED SANITY kan komma undan med att faktiskt introducera vissa andra element än full on butality – ja då kan ABORTED det också.

Nu är ”The Necrotic Manifesto” inte en speciellt dålig skiva. Det är bara det att musiken låter exakt som jag hade förväntat mig att den skulle göra. Och det är faktiskt lite tråkigt, när det är fullt hörbart att bandet befolkas av sjukligt begåvade musiker.

Å andra sidan är ”The Necrotic Manifesto” en skiva som jag vet kommer utgöra soundtracket till mången mosh-pit. Och det är i sig ingen dålig sak.

Skivor

Alpha Tiger – Beneath The Surface

Lämna en kommentar

ARTIST: Alpha Tiger
TITEL: Beneath The Surface
RELEASE: 2013
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det är kul med skivor som tvingar undertecknad att faktiskt revidera sin uppfattning om en viss subgenre. Prick så är det med ALPHA TIGERs ”Beneath The Surface” som med mycket övertygande låtar får mig att tänka att det kan finnas guldkorn även inom powermetallen.

Det enda bandet jag med emfas har hävdat har något att erbjuda inom denna extremt tjo- och tjimmiga gren av metallträdet var HELLOWEEN under åren då Kiske var med i bandet. ALPHA TIGERs musik klingar otroligt synkroniserat med sina landsmäns. Släng in lite inspiration från AVANTASIA och IRON MAIDEN och du kommer rätt nära hur bandet låter.

Och det är faktiskt så att jag ser otroligt mycket fram emot att se bandet på Wacken i sommar för att se om de är lika bra live som på platta. I synnerhet är jag sugen på att höra om sångaren Stephan Dietrich klarar av de där extremt höga tonerna som han avlossar ständigt och jämt på plattan.

Själva spelskickligheten är inget ALPHA TIGER har problem med. Visst, de ligger inte på DRAGONFORCEs nivå, men å andra sidan kan tyskarna skriva låtar som avfärdar DRAGONFORCEs dito med lätthet. För det är sprängfyllt med bra låtmaterial på ”Beneath The Surface”. Förutom det i vanlig ordning fullständigt onödiga introt (när ska band fatta att det är en styggelse?) så bjuder samtliga låtar på verkligt imponerande verkshöjd. Jag märker att jag faktiskt tar bandet på allvar – och det är ett stort erkännande från undertecknad ska ni veta – vilket har resulterat i en sådan mängd lyssningar att jag har svårt att tro att med undantag från ”Keeper Of The Seven Keys part II” så har ingen powermetalplatta fått samma cirkulation i anläggningen som ”Beneath The Surface”.

ALPHA TIGER har helt enkelt lyckats skapa en skiva som bjuder på powermetal med substans – en ganska stor bedrift om ni frågar mig – och visar på ”Beneath The Surface” att de verkligen är ett band att räkna med. Det ska, faktiskt, bli mycket intressant att se vad bandet lyckas åstadkomma på nästa platta.