Etikettarkiv: 8/10

Skivor

Necrophobic – Dawn Of The Damned

Lämna en kommentar

ARTIST: Necrophobic
TITEL: Dawn Of The Damned
RELEASE: 9/10 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det har tagit sin tid för mig att uppskatta NECROPHOBICs musik. Mitt första möte med bandet var en konsert på KB 2010 då bandet kuskade runt med ett gäng andra band under turnénamnet Bonecrusher Fest. Då sågade jag bandet så till den milda grad att jag fick en arg kommentar av bandets dåvarande basist Alex Friberg att jag inte fattade ett skit. Det jag kan säga nu är att han hade rätt. Jag hade inte fattat bandet, men det har jag nu. Från 2013 års ”Womb Of Lillithu” har jag lyssnat på varje skiva som bandet gett ut, och med ”Dawn Of The Damned” som släpps på fredag kan jag helt uppriktigt säga att jag gillar det bandet gör.

Skivan inleds med två låtar som jag dock får införa radanmärkningar mot direkt. Aphelion är likt de flesta intron helt onödigt och Darkness Be My Guide känns som en låt som hade kunnat bli bra, men som jag mest upplever som tjatig och lite tam.

Men sedan gott folk tänder NECROPHOBIC till på alla cylindrar och hamrar med bister emfas in låtar med sådan fruktansvärd kaliber att ni kommer med stor sannolikhet att smälla av. För det gjorde jag.

Stämningen, drivet och den fantastiska leveransen av gitarrspel utöver det vanliga är det som lyfter ”Dawn Of The Damned” till de där magiska övre nivåerna. Sebastian Ramstedt och Johan Bergebäck ska vara så sjukt nöjda med sitt spel på den här skivan. Kompspelet är drivet till vansinnets gräns och vissa av solona fullständigt glöder. Att produktionen ser till att deras spel kommer fram föredömligt gör ju inte sakernas tillstånd sämre.

Det finns en pondus inte bara i de enskilda medlemmarnas insatser – samtliga bjuder på otroliga bedrifter – utan jag upplever att NECROPHOBIC med ”Dawn Of The Damned” levererar den bästa skivan de gjort de senaste 10 åren. Ni bör kolla in den.

Skivor

The Ocean – Phanerozoic II: Mesozoic / Cenozoic

Lämna en kommentar

ARTIST: The Ocean
TITEL: Phanerozoic II: Mesozoic / Cenozoic
RELEASE: 25/9 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det är inte svårt att bli fascinerad av vad THE OCEAN gör på ”Phanerozoic II…” för maken till vindlande skiva var det längesedan jag lyssnade på. Subgrenrer trängs på ett påtagligt sätt, men bandet lyckas ofta inte bara foga samman dessa utan större problem, utan få mig att se kopplingar och synergieffekter som jag inte hade kunnat tänka mig.

Bäst är att bandet vräker på direkt redan i andra låten på skivan. Jurassic/Cretaceous är ett 14-minutersmonster med hybris som på ett oerhört kraftfullt sätt vräks över lyssnaren, och snudd på överväldigar mig. Den rent episka mäktigheten i låten är massiv.

THE OCEAN pendlar skickligt mellan olika känslolägen genom hela skivan. Ibland har jag tyckt att det blir aningens för mycket skiftningar, bara för att nästa lyssning hänföras totalt. Att ni kan tolka detta både som att ”Phanerozoic II” är en skiva som kräver sina lyssningar, eller som en skiva som kan upplevas som svår att få grepp om är helt i sin ordning. Den upphör i alla fall inte att fascinera på ett härligt skavande sätt.

Produktionen är fint organisk. Paul Seidels trummor låter underbart, och det finns en nästan katedralliknande rymd som både förstärker helheten som lyfter fram enskilda instrument.

THE OCEAN känns som ett band som vågar ställa krav på sina lyssnare – de lyckas få med mig på vagnen med ett fint känslomässigt låtmaterial som jag kommer att återkomma till under resten av året.

Skivor

Lik – Misanthropic Breed

Lämna en kommentar

ARTIST: Lik
TITEL: Misanthropic Breed
RELEASE: 25/9 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Letar ni efter årets homage till stockholmsdödsen som den lät på 1990-talet så kan ni sluta göra det. ”Misanthropic Breed”, tredje fullängdaren från LIK, snor hem den förstaplatsen med råge.

Och bandet har sannerligen inget att skämmas för, för trots att mätaren för originalitet slår över på minussidan så vägs detta upp med ett kraftfullt hantverksmässigt handlag och stor känsla för hur riktigt bra dödsmetall kan låta. Inte ens faktumet att bandet går in i full IRON MAIDEN-mode i Decay kan få mig att tycka att nä, nu kan det väl räcka. Såklart har det med att göra att jag älskar IRON MAIDEN, men också för att det är så uppenbart kärleksfullt gjort.

Med tanke på hur bra förra skivan, ”Carnage” som kom 2018, var så var förväntningarna på ”Misanthropic Breed” högt ställda. Och den här skivan är bättre på alla sätt. Låtarna ligger på en mycket hög och framför allt jämn nivå – som mest tycker jag att Female Fatal To The Flesh  drar lite för långt ut på vissa  partier, men annars så är det ett rent nöje att lyssna på den här skivan om och om igen.

Det spelar ingen roll om det spelas hastigt eller tungt – LIK har kapaciteten för bägge delarna. Fantastiska singeln Decay har jag redan nämt, men fartstinna Flesh Frenzy och avslutande Becoming är låtar som jag gärna lyfter fram lite extra. Den sistnämnda har dessutom ett av de snyggaste outron jag hört på hela året.

HM-2 pedalen härskar oinskränkt och inte mig emot för gitarrljudet på den här skivan är så härligt mustigt att jag inte kan få nog av det, basen likaså, och trummorna härligt organiska. På produktionssidan är ”Misanthropic Breed” en fullpoängare.

LIK visar med fruktansvärd kraft och pondus att de är ett band på högsta nivån när det gäller death metal. ”Misanthropic Breed” är bandets starkaste skiva i karriären. Kolla in den.