ARTIST: Dialith
TITEL: Extinction Six
RELEASE: 2019
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Sent på bollen när det gäller “Extinction Six” från amerikanska DIALITH – skivan släpptes i mitten av augusti. Jag känner ändå att jag vill ge skivan uppmärksamhet, då jag genuint tycker att den och bandet förtjänar det.

Symfonisk power metal – mycket ska stämma om verkshöjden ska bli något att prata om. Att flera lyssnare nog kommer att tycka att EPICA är ett annat band att använda som referensram må vara hänt, likaså de ofrånkomliga liknelserna med NIGHTWISH. Tro mig – DIALITH kan mäta sig med lätthet med dessa titaner – och det redan med första skivan.

“Extinction Six” prickar in flera faktorer som jag tycker behövs: musikerna kan lira på sina instrument, de har bra låtar, en grym sångerska, stämningen sitter som en keps och det låter svinbra om bandet. Produktionen är rena drömmen – Alasdair Wallace Mackies gitarrer har en underbar tjockhet som får mig att tänka på hur BOREALIS låter i detta hänseende. Att Cullen Mitchells trummor låter fint organiska är dessutom helt ljuvligt – han är den enskilde musiker som får DIALITH att verkligen kännas bättre än de flesta. Kreativiteten flödar från hans händer och fötter som gör att varje lyssning blir intressant.

Ska jag nämna en enskild låt som sticker ut så är det Quiver Of Deception som har ett underbart driv, gung – och en helvetiskt fin refräng.

Krista Sion på sång, ja, det finns mycket att säga om henne. Dels tycker jag det är skönt att höra en sångerska som har sån karaktär i rösten som hon har. Dels tycker jag att det är skönt att slippa den operaartade sången som är så vanlig att ta till när det gäller symfonisk metal. Nu hör jag varenda ord som sjungs.

Gillar man symfonisk power metal med extra bett, då har man redan koll på DIALITH. För er andra senkomlingar, likt mig, är det bara att se fram emot en god stunds musikalisk mumma. DIALITH är inte färdiga på långa vägar. Kolla in dem.