Etikettarkiv: 8/10

Skivor

Postures – Halucinda

Lämna en kommentar

imageARTIST: Postures
TITEL: Halucinda
RELEASE: 2016
BOLAG: World In Sound Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag skrev om göteborgska POSTURES 2013 i uppskattande ordalag. Mycket av det jag uppskattade då har bandet tagit till nästa nivå på aktuella ”Halucinda”.

Det svänger fortfarande rejält om bandet. Till största delen känns kompet som ett instrument, och det är bra när ensemblen älskar krånglig rytmik. De får det att låta så enkelt basisten David Petersson och trummisen Isak Björhag utan att plocka bort komplexiteten från låtarna. Redan vid andra lyssningen slutade jag leta efter taktslaget ”1” och lät mig bara försöka känna in låtar som öppnande titellåten och oerhört fina Myriad Man.

Ofta är POSTURES musik väldigt vacker. Smäckra och avskalade Every Room där Paulina Nyströms röst får stå i centrum ger en fin andningspaus utan att kännas det minsta irrelevant.Och förresten – Paulina Nyströms röst är fortfarande så bedövande vacker som den var på debuten.

Totalt sett har bandet vuxit väldigt mycket på de år som gått sedan ”Postures” kom ut. Samspelet har, om möjligt, blivit ännu starkare, låtarna känns fullvuxna och självförtroendet större. En av få saker jag vill anmärka på är att A Million Sequences känns aningen överflödig och att bandet hade vunnit lite på att strama upp låtarna något – men jag vet själv med mig att när du har hittat ett ställe du tycker är så gott att vara på – då vill du gärna vara kvar där aningens för länge.

POSTURES musik fortsätter att intressera mig och gör mig oftare på ”Halucinda” rejält hänförd än på debuten. Det blir än intressantare att följa bandet med det svåra svänget.

Skivor

Raubtier – Bärsärkagång

Lämna en kommentar

 

BärsärkagångARTIST: Raubtier
TITEL: Bärsärkagång
RELEASE: 2016
BOLAG: Despotz Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Femte släppet från Norrlands hårdast arbetande band. RAUBTIER har med vildsint terrängromantik och obändig integritet karvat ut en nisch inom svensk metall som är avundsvärd. Pär Hulkoff levererar med stor trovärdighet och osviklig frenesi lyrik om att hellre dö som levande än att leva som en levande död och lyckas bygga låtar i vilka matiga riff samsas med en storvulenhet som alltid har varit bandets signum. Bästa exemplet på detta finner ni i magiska Genom Allt som har en lika storslagen refräng som den i  Låt Napalmen Regna.

Att i efterhand kunna konstatera att ”Bärsärkagång”, trots stora skrivarmödor, är ett väldigt solitt album unnar jag verkligen bandet. Det är stabilt lir från samtliga medlemmar. Riffen och de solon som trots allt förekommer är matiga och genomarbetade, och kompet från Jonas Kjellgren på bas och Buffeln på trummor är exakt så stabilt som i alla fall jag förväntar mig av bandet. De symfoniska inslagen samt bruket av syntar är väl avvägda för att passa ihop med de minst sagt muskulösa riffen. Och Pär Hulkoff sjunger med lika stor inlevelse som vanligt. Det är inte utan att jag som lyssnare känner mig en smula bortskämd. Produktionen är synnerligen bra, och jag applåderar bandets strävan att lägga sig ganska nära hur de låter live.

”Bärsärkagång” är en skiva som jag tror kommer rendera i några ypperliga tillägg till bandets setlist och det är bara att hala upp lädret då ”Bärsärkagång” är en skiva som är lika mycket värt era pengar som er uppmärksamhet.

Skivor

Obscura – Akróasis

Lämna en kommentar

AkróasisARTIST: Obscura
TITEL: Akróasis
RELEASE: 2016
BOLAG: Relapse

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ordet akróasis kommer från grekiskan och betyder ungefär föreläsning. Och visst är det väl lite det vi som lyssnare förväntar oss av Steffen Kummerer och hans medmusikanter? Allt sedan debuten ”Retribution” för ett decennium sedan har OBSCURA satt en ära i att lira tekniskt komplicerad death metal, och har gjort det med en verkshöjd som imponerar.

Ni som har följt zinet ett tag vet kanske med er att jag har en käpphäst vad gäller teknisk dödsmetall? Den går i korthet ut på att det gäller att bandet ifråga är kapabla att skriva verkligt bra låtar och inte som den stora majoriteten av banden i denna upptröskade fora visar på den förbryllande spelskickligheten som är en förutsättning till att alls räknas till denna subgenre.

Har ni lyssnat på OBSCURA innan så vet ni att det spelar ganska liten roll vilka förutom Kummerer som är med – det är gitarristen/vokalisten som är primus motor och den som ansvarar för komponerandet. Och han kan sitt hantverk.

Riffen – den ack så springande punkten – är rätt avvägda från snårigt brötiga till att faktiskt ha en tanke. Kummerer är skicklig på att variera sig och ställer gärna svårt meckiga riff bredvid relativt simpla (om uttrycket tillåts)för att driva låtarna framåt. Öppnaren Sermon Of The Seven Suns är ett talande exempel på detta som trots att låten är över sju minuter lång inte känns överlastad trots vissa utsvävningar från bandlösa basisten Linus Klausenitzer.

I vissa låtar sticker gitarrspelandet ut lite extra. Lysande Ten Sepiroth har ett ärkehärligt driv och ett gitarrspel som fullständigt glöder emellanåt och skönt skruvade Fractal Dimension vars solopartier får mig att spontant brista ut i yster ringdans runt soffbordet.

Ljudbilden är förvånansvärt organisk och tilltalande för att vara den här typen av musik. Relativt nytillkomne trummisens Sebastian Lanser trummor låter verkligen som trummor och risken för att få gitarrerna i det närmaste nerkörda i hörselgångarna i komprimerad form undviker bandet bra.

”Akróasis” visar att OBSCURA klarar av att bibehålla samma höga kvalitet på låtskriveri, utförande och den vanskliga balansgången att appellera till subgenrens purister samtidigt som de inte skrämmer bort nyfikna intressenter. Imponerande.