Etikettarkiv: 8/10

Skivor

Between The Buried And Me – Coma Eliptic

Lämna en kommentar

Coma_Ecliptic_cover_art_by_Between_the_Buried_and_MeARTIST: Between The Buried And Me
TITEL: Coma Eliptic
RELEASE: 2015
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

BETWEEN THE BURIED AND ME är ett band som har en tendens att dela upp lyssnare i kategorierna uppskattar mycket eller uppskattar inte alls. North Carolina-bandets ”Coma Eliptic” lär inte ändra på detta faktum.

Med ”Coma Eliptic” tar bandet i sedvanlig ordning med lyssnaren på en resa som är tematisk. Skivan handlar om en man som ligger i koma och som återupplever sina tidigare liv. Jo, pretto så det förslår, men det är ju lite det som är bandets grej. Lyssnar du bara rakt av utan att följa med i texterna tror jag att du kommer att ha svårt att följa med i den röda tråden som bandet skapar under den över en timma långa speltiden. Nöjer du dig med att endast lyssna på skivan rakt av tas du ändå med på en minst sagt vindlande, pompös och svårt eklektisk musikalisk resa.

Jag har alltid dragits mer till bandets musikaliska färdigheter än vad de faktiskt har velat berätta med sina tematiska skivor. På ”Coma Eliptic” åstadkommer bandet några av sina enskilt starkaste låtar överhuvudtaget utan att fullständigt golva mig med helheten som de lyckades göra med skivorna ”The Great Misdirect” och ”Colors” – två skivor som jag, fortfarande, håller som de bästa bandet har tryckt ur sig.

I låtar som sköna korta nästan electronicaminnande Dim Ignition, mästerligt uppbyggda och vrålepiska King Redeem/Queen Serene som sitter ihop med skivans i mina öron bästa låt Turn On The Darkness vars tunga sväng har fått mig att njuta vid varje genomlyssning övertygar mig BETWEEN THE BURIED AND ME om att de fortfarande är ett band kapabla till stordåd.

Rent speltekniskt vet ni med er sedan innan att bandet befolkas av groteskt kompetenta musiker. Och de gillar att visa upp sina färdigheter. Som alltid imponerar Blake Richardson på trummor mest med sin otroliga mångsidighet, en mångsidighet som endast matchas av sångaren Tommy Rogers vansinniga bredd i sitt vokala uttryck. Låt vara att han growlar mindre än någonsin, men det stör mig inte alltför mycket.

Summa summarum: gillar du BETWEEN THE BURIED AND ME sedan tidigare så har du redan skivan. Är du nyfiken på pretentiös musik av ekvilibrister är ”Coma Eliptic” en skiva värd att kolla in.

Skivor

Borealis – Purgatory

Lämna en kommentar

imageARTIST: Borealis
TITEL: Purgatory
RELEASE: 2015
BOLAG: AFM Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Kanadensiska BOREALIS återvänder med ”Purgatory”, en skiva som var efterlängtad för min del. Jag uppskattade svårt bandets förra skiva ”Fall From Grace” som bjöd på välskriven och välproducerad metal.

Det tar inte många sekunder in i öppningslåten Past The Veil så kan jag konstatera att bandet åtminstone låter lika fantastiskt som tidigare. Produktionen är väl avrundad och en ren njutning för öronen. Varje enskild medlems instrument kommer fram tydligt i mixen, vilket är bra om ni frågar mig, och Matt Marinellis sång ligger i framkant utan att dominera fullständigt.

Marinelli som sångare är ett kapitel för sig. Jag kan inte säga att han är den mest originella, eller ens en av de bästa sångare jag hört. Men hans röst har en särpräglad och sympatisk ton som gör att det är svårt att inte njuta av varenda ton han sjunger. Bandet har också det goda omdömet att skriva i tonarter som ligger i sångarens register så att det blir lite extra kräm i låtarna.

Det finns gott om låtmumma på ”Purgatory” för att jag ska bli mer än tillfredsställd. Inledande duon Past The Veil och From The Ashes är så skrattretande bra att jag kapitulerar direkt. Gunget, det fina instrumenthantverket och Marinellis sång skapar fullödiga låtar. Även episkt fina Rest My Child och Purgatory är låtar i vilka BOREALIS visar att de är ett band att ta på allvar. Framför allt är de ett band där låtarna ställs i centrum på ett oerhört fint vis och där medlemmarna spelar för varandra utan att egentligen framhäva någon på bekostnad av någon annan. Väldigt befriande.

BOREALIS visar på ”Purgatory” att de är ett band som är värt vår uppmärksamhet. I foran melodisk metal har jag svårt att se någon skiva som kan klå detta.

Skivor

The Great Discord – Duende

Lämna en kommentar

DuendeARTIST: The Great Discord
TITEL: Duende
RELEASE: 2015
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

På Wikipedia kan du läsa att duende  ”loosely means having soul, a heightened state of emotion, expression and authenticity”.

Att THE GREAT DISCORD väljer att sätta denna titel på sitt debutalbum är ingen slump. Detta är ett ambitiöst band som tar sin musik på väldigt stort allvar. I väldigt många fall (majoriteten faktiskt) bör varningsklockor ringa när ett band väljer att ha den framtoning som ambitiösa band tenderar att ha. Oftast slutar det med just detta – en framtoning utan egentlig substans. När det funkar – och det gör det i detta fall – blir resultatet väldigt bra.

”Duende” är en väldigt eklektisk skiva. Ni kommer att hitta allt från episka stycken, blastbeats, tvåtakt, extremt teatralisk sång, tungt sväng och en fantastisk inlevelse. Ofta i ett och samma stycke. För exempel på allt detta kollar ni in Self æta som ligger som låt nummer fem. Innan dess har ni satt i er första ”singeln” The Aging Man som inleder nästan trevande hemsökande innan den briserar, Deus Ex Homine som snyggt svängande tillbakadraget är en ren njutning, snyggt metalliska Eigengrau och L’Homme Mauvais som oerhört effektivt bjuder på rensång ovanpå blastbeats. Ja, ni fattar – jag är redan innan skivan hunnit till halva speltiden rejält imponerad av ”Duende”.

Resten av skivan är lika fin som första hälften. THE GREAT DISCORD lyckas framkalla känslor av stora mått hos mig. Stora delar av skivan är skimrande vacker, och sorgset hemsökande. Jag tror att när ni kollar in Woes (ett litet minus för den alltför självklara titeln) så är det lätt att svepas med av den känsla av total melankoli bandet framkallar.

THE GREAT DISCORD började som ett projekt mellan sångerskan Fia Kempe och trummisen Aksel Holmgren. Deras gemensamma kärlek till progressiv musik som GENESIS och KING CRIMSON men också MESHUGGAH och THE DILLINGER ESCAPE PLAN. Det märks att inspirationen kommer från många håll och kanter. THE GREAT DISCORD lyckas dock skapa något eget, en musik som stundtals är så storslagen och frestande att jag – nästan – tappar andan. Mest imponerar bandets gemensamma vision och genomförandet av denna. De vill skaka om lyssnaren rejält. Fia Kempes sånginsats är den tråd som sammanbinder bandets vindlande musik. Jag tjusas i väldigt stor utsträckning över hennes totala kontroll över sitt instrument.

”Duende” är en pretentiös skiva i ordets bästa bemärkelse. Är ni genrepurister kommer ni ha allvarliga problem med skivan. För er andra är det bara att hala upp lädret, spetsa öronen och förbereda hjärnan på en åktur av det mer episka slaget när skivan släpps den 29 maj.