Etikettarkiv: 8/10

Alkaloid – The Malkuth Grimoire

ARTIST: Alkaloid
TITEL: The Malkuth Grimoire
RELEASE: 2015
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det blir alltid en himla massa prat om supergrupper när musiker som har sin huvudsakliga syssla i några andra band går samman för att skapa musik. Om jag är trött på dylikt snack så kanske jag inte borde recensera ALKALOIDs debutplatta eftersom det kommer bli en tornado av namedroppande, men det finns i alla fall i nuläget en risk för tjänstefel om jag inte recenserar ”The Malkuth Grimoire”. För detta, kära läsare, är till stora delar helt fantastisk musik.

Vi tar förutsättningarna först så vi får det avklarat. På trummor finns Hannes Grossman, bekant från bland annat NECROPHAGIST där han var med att tillsammans med gitarristen Christian Münzner (SPAWN OF POSSESSION) spelade på ”Epitaph” från 2004. En grym skiva. På bas hittar vi Linus Klausenitzer som lirar på sin, såklart, bandlösa bas i OBSCURA och i NONEUCLID tillsammans med bland andra gitarristen Morean som även sköter sången i ALKALOID. Med Danny Tunker från Aborted på gitarr är bandet fulltaligt.

Här finns en hel del talang och rätt mycket meriter för att förutsättningarna är rätt goda för att inte alltför mycket ska gå ner i närmsta dike. Egentligen spelar det mindre roll om medlemmarna lirar i andra band – det är ju ändå vad som presenteras här som är intressant.

”The Malkuth Grimoire” är en till stora delar helt magisk skiva. Så, nu vet ni det, haha! Det enda jag egentligen har invändningar emot är vissa stycken i sviten Dyson Sphere men i det stora hela rör det sig om radanmärkningar. Inte bara bjuds det på ypperliga spelinsatser från samtliga medlemmar – här står det gedigna låtmaterialet verkligen i förgrunden. Jag ber er speciellt observera det icketraditionella öppnandet av skivan. De flesta band vill ju öppna med en smocka. ALKALOID bygger nästan trevande skivan med Carbon Phrases inledning. Det fångar i alla fall min uppmärksamhet. Faktum är att bandet inte alls är rädda för att ogenerat skriva musik som drar åt den musik CYNIC har åstadkommit i sin andra hälft av sin karriär. Blev ni avskräckta nu? Bli inte det – det är det extrema som utgör lejonparten av musiken. Men ALKALOID är skickliga på att ställa ytterligheter mot varandra, och inser att det blir mer effektfullt att emellanåt dra ner på manglet.

Gillar ni musik med tyngd så tror jag att ni kommer uppskatta Cthulu – jösses säger jag bara. Blir ni inte till er över refrängens mer än lovligt köttiga sväng är något fel. Vill ni däremot hellre ha en låt som påminner om NECROPHAGIST så tycker jag att ni ska spana in Alter Magnitudes som förutom riktigt rytmiskt gitarrlir och blastbeats har grymt soloarbete och en refräng som får knogarna att vitna.

Ja, ni fattar – ”The Malkuth Grimoire” är en grym skiva som imponerar stort. Kolla in den.

Theories – Regression

Artist: Theories
Titel: Regression
Release: 2015
Bolag: Metal Blade

Betyg: 8/10
Skribent: Martin Bensch

När ni hör Metal Blade nämnas tänker ni då på grindcore? Jag gör det in vilket fall inte det. Desto roligare då när de ger ut seattlemosharna THEORIES debutskiva ”Regression” och det går med lätthet att konstatera att de gjort en kanonrekrytering.

Hybriden death metal/grindcore är kanske inte den mest nydanande – det finns gott om band som är verkligt bra inom subgenren, men speciellt originella är de då inte. Om ni kan ha överseende med att THEORIES inte peakar på någon originalitetsskala så kommer ni i vilket fall upptäcka ett band som bjuder på en stunds kvalitetsrens.

Det går, som ni säkert redan gissat, undan mest hela tiden. Öppningsspåret Burnt Concrete är ett fartmonster som blästrar trumhinnorna skoningslöst. Likadant är det med Cycle Of Decay som föredömligt inleds med en inräkning av trummisen Joe på virveltrumman. Visserligen lirar bandet tungt emellanåt, men de drar aldrig ner på intensiteten, och det funkar alldeles utmärkt då skivan är en exemplarisk uppvisning i hur man skriver fokuserad, driven och genuint bra extrem musik.

Det finns tillräckligt med snygga finesser för att röjet inte ska bli statiskt i gitarristen Lees mer än lovligt feta riff. Trummisen Joe vet vad han sysslar med och, tack som fan för det, basen med Kush som traktör är fullt hörbar! Sången från Rick är lika grovt brötig och stundtals vredgat manisk som jag tycker att man ska förvänta sig av band inom subgenren.

Som debut betraktat är ”Regression” en käftsmäll av rang, och definitivt en skiva som gör att jag verkligen kommer hålla ögonen på bandet.

Raised Fist – From the North

RAISED FIST "From the North"ARTIST: Raised Fist
TITEL: From The North
RELEASE: 2015
BOLAG: Epitaph

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Punk och hardcore ska, när det är som bäst, väcka lust och uppmuntra motståndets aggression i lyssnaren. RAISED FIST har alltid haft den inverkan på mig, inte minst vid sina högexplosiva scenframträdanden. Att därtill kunna förmedla den känslan via högtalare/hörlurar är en alldeles särskild konst, och kungarna av den konsten är just Luleåbaserade veteranerna i RAISED FIST.

Det är nästan sex år sedan förra plattan och sångaren Alexander Hagmans röst har kvar exakt samma ilska, samma styrka och samma bitska skrikighet som i tidigare album. Denna röst som är en viktig tillgång för bandet och avgörande för dess uttryck. Om förra plattan, ”Veil Of Ignorance”, var fylld av aggressiva explosioner med några insprängda mjukare spår har årets album “From the North” mer av “midtempo”-låtar (jaja, allt är ju relativt, det går såklart undan ändå när det handlar om RAISED FIST) och spår som inom egen ram bjuder på både softare och hårdare inslag.

Trots sedvanlig tyngd och snabbhet är det denna gång framför allt melodierna och sångbarheten i låtarna som ska framhållas, i spår som t.ex. Ready to Defy och Depression. Det är lätt att för sitt inre öra framgent höra en taggad publik hängivet yla med i In Circles (“Thiiis iis cloose to the eeend…”), där vi dessutom har en cesur – tre sekunders total tystnad – att gotta oss åt tillsammans med Alle Hagman och bandet. Några låtar lufsar på lite väl “lagomt” kan jag tycka (Man & Earth, Sanctions och avslutande Unsinkable), men dessa spår blir samtidigt ett slags eftertänksamhetens vilopunkter i det framrusande tåg som plattan i dess helhet utgör.

Bästa spår då? Först var det de snabbare låtarna, som Chaos och galet speedade Gates, som tilltalade mig mest, men efter en stunds lyssnande har de melodiösa partierna nästlat sig in i hjärnan, och favoriterna nu är Ready to Defy, In Circles och vackert melankoliska Depression.

32 minuter. Det är vad vi får, lite snålt tilltaget för ett fullängdsalbum kan tyckas men i total energimängd motsvarar detta minst en fulltimme med de flesta andra band på marknaden. Och så varierad är plattan att det bara är att trycka på repeat och starta om när känslan av sista skrikets rysningar på din hud har ebbat ut.