Etikettarkiv: black metal

Abigail Williams – Becoming

AbigailWilliams2012ARTIST: Abigail Williams
TITEL: Becoming
RELEASE: 2010
BOLAG: Candlelight Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Henrik Nygren

Norge har haft en stor betydelse på dagens black metal-scen, vilket är väldigt påtagligt i ABIGAIL WILLIAMS musikaliska uttryck. Stundtals glömmer man helt bort det faktum att bandet faktiskt hör hemma i Los Angeles, USA. Sluter du ögonen kan du nästan se ett typiskt nordiskt skogsbetäckt vinterlandskap istället för en strand med svajande palmer. Den utveckling som inleddes på förra given ”In The Abscence Of Light” har dragits till sin spets på nya alstret ”Becoming” med en mer primitiv ljudbild, enklare låtkonstruktioner, keyboarden har fått ännu mindre utrymme och ett kraftigt reverbljudande growl.

”Becoming” bandets tredje giv inleder starkt med låten Ascension Sickness. Elegant uppbyggd med en snygg inledande akustisk melodi varvat med matande gitarriff och furiösa trummor. De fem följande spåren kommer tyvärr inte upp i dessa kvalitéer. Trots att det finns ett fåtal mäktiga passager och då främst i avslutande sjutton minuters eposet Beyond The Veil känns merparten av albumet oinspirerande och som en enda lång transportsträcka.

Det tenderar ofta att gå till överdrift när man skall försöka framstå som så ”true” som möjligt. Detta uttryck som har fått en ganska säregen betydelse just i black metal-sammanhang. Inom alla ytterligheter vad det nu må vara har en benägenhet att dra till sig alla möjliga sorters kufar. Original som gör allt för att leva upp till den bild som de vill förmedla. Typiska exempel som att använda den sämsta micken studion har att erbjuda under en inspelning. Bo i en koja i skogen i ett helt år innan inspelningen för att komma närmare naturen och komma i rätt sinnesstämning. Eller vad sägs om att gräva ner sina scenkläder i marken innan en livespelning för att utstyrseln skall få den där rätta dödsodören. Det finns otaliga historier som nästan får en komisk lyster över sig men ack så imponerande vad folk är villiga att genomgå för att leva upp till myten. Nu kan inte ABIGAIL WILLIAMS anklagas för att var alls så extrem som många av sina influensrika föregångare. Däremot gillar jag inte det uttryck som bandet anammat i och med ”Becoming”. Produktionen är för kaosartad, den finess som fanns i låtskrivandet tidigare är som bortblåst och detta på bekostnad av helhetsintrycket. Jag gillade förra given ”In The Abscence Of Light” skarpt och den cirkulerar fortfarande periodvis i skivspelaren, därför känner jag således en stor besvikelse då ”Becoming” inte ens spelar i samma liga.

/Henrik Nygren

Iskald – The Sun I Carried Alone

iskald2011ARTIST: Iskald
TITEL: The Sun I Carried Alone
RELEASE: 2011
BOLAG: Indie Recordings

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

Norska tvåmannakombon ISKALD blev snabbt uppmärksammade för debutalbumet “Shades of Misery” år 2007. En debut med rötterna stadigt i den norska black metal-myllan. Redan året därpå släpptes den fullmogna skivan “Revelations of Reckoning Day” som jämfört med debuten hade lämnat en del av det “skitiga” soundet bakom sig, blivit mer melodisk och mer sofistikerad och där jag i min recension här på WeRock  hörde släktskap med både DIMMU BORGIR och ROTTING CHRIST.

“The Sun I Carried Alone”s knastrande inledning övergår snart i fullspeedade Under A Black Moon och drygt 50 minuter och 9 spår senare är det dags att vakna upp ur transen och hämta andan. Liksom på tidigare album framförs merparten av sångerna på “The Sun I Carried Alone” på engelska medan ett par spår, Natt Utover Havet och I Lys av Mørket, sjungs på det egna modersmålet. Texternas teman går tillbaka på verkliga historiska händelser och sångaren och gitarristen Simon Larsen har mycket att berätta, låtarna är brädfyllda med sång i hans förtjänstfullt konsekventa black metal-skrikiga stil. Trummorna sköts lika förtjänstfullt av Aage Krekling.

Om “Revelations of Reckoning Day” ansåg jag mig förstå att det var “en platta som visar ett band på väg bort från sina rötter”. När nu bandets tredje giv är för handen undrar man förstås om utvecklingen bort från de musikaliska fadersbanden har fortsatt. Men svaret är att nej, faktiskt inte, snarare tvärtom. Albumet “The Sun I Carried Alone” är råare, mer grovt och mindre melodiskt än sin föregångare. Bättre eller sämre vill jag inte säga, då det är två sidor av samma goda sak; genuin norsk black/extreme metal. Gillar man sådan bör även denna nygamla sida av ISKALD kunna falla väl på läppen.

/BiblioteKarin

Netherbird – Shadows and Snow

netherbird-2011ARTIST: Netherbird
TITEL: Shadows and Snow
RELEASE: 2011
BOLAG: Scarecrow Recordings

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

Efter förra årets fullängdsalbum “Monument Black Colossal” lämnade PARADISE LOST-trummisen Adrian Erlandsson bandet, och Erik Röjås, tidigare bland annat i death/thrash metal-bandet DECADENCE, har sedan dess återfunnits på trumpallen vid livespelningarna. Nu med släppet av EP:n “Shadows and Snow” presenterar han sig även i studiosammanhang, och Röjås visar sig vara en mycket god ersättare bakom trummorna. EP:ns distinkta ljudbild gör hans kompetens full rättvisa.

Första spåret, tillika titellåten, är en mycket typisk netherbirdsk komposition, besläktad t ex med förra albumets A Shadow in the Garden of Darkness. Tempoväxlingar, trummor, gitarrer och den bitskt raspiga sången ger mersmak. Låt nummer två är den mörkt gothdoftande Twilight Gushes Forth. Därefter bjuds på en tvåminuters instrumental snygging betitlad Nightward, innan plattan rundas av med Ode to the False och därmed är tillbaka i bandets egna svartmarmorerade extrem metal.

“Shadows and Snow” är första delen i en planerad EP-trilogi, och släpptes samtidigt både som fysisk skiva och för fri nedladdning bland annat från bandets webbplats. Nästa fyraspårs-EP, betitlad “Abysmal Allure”, är annonserad redan till 1 december. Som vanligt i NETHERBIRDs produktion är det sångaren Nephente och gitarristen Bizmark som står för merparten av låtskrivandet och resultatet har också det eget särskiljande netherbirdska soundet, där igenkänningspunkterna med framför allt senaste albumet är många. Den mörka, själfulla och melodiösa ljudbilden är intakt.

Detta är pampigt och stort, som det ska vara när det är NETHERBIRD, och det enda jag har lite problem med är formatet, en EP med tre fulla låtar och ett instrumentalt mellanstycke gör mig inte riktigt tillfreds. Jag vill ha mer av samma! Men lär väl liksom övriga få hålla ut till december. Och det kommer det vara värt.

/BiblioteKarin