Etikettarkiv: Black Oak

Listor

Hot or not? – Juni 2020

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Shadows
ARTIST: Black Oak
VALD AV: Amelie

Martin: Inte alls så tokigt detta! Den klassiska dikotomin med skriksång och rensång hade jag kunnat vara utan – men detta är en radanmärkning. Jag vill höra mer, för det här sätter känslorna i svallning!
Robert: BLACK OAK’s första EP kom 2011 (såklart recenserad här på WeRock!), och sedan dess har bandet verkligen vuxit upp. Det som var lovande då har mognat, och såväl låtskrivarförmåga som framförande har tagit ännu ett kliv. Det börjar hetta till!
Fredrik: Sångarbetet är fint, framför allt i de rena partierna. En egentligen rätt trivsam låt, som dock för mig tyvärr dör i lågorna av den tunna produktionen. Gitarrerna låter bitvis ganska burkiga, och det saknas massor med bas i mixen.

LÅT: A Return To The Earth Below
ARTIST: Oceans Of Slumber
VALD AV: Fredrik

Amelie: Alltså ”rent objektivt” är nog detta bra men det bara tilltalar inte mig. En imponerande röst för all del. Men det här är för svulstigt, för mycket Mariah Carey-/Whitney Houston-sång. För mycket av allt, helt enkelt.
Martin: Suveränt som vanligt! Jag gör ingen hemlighet av min kärlek till OCEANS OF SLUMBER för det här bandet är hemsökande bra. Den här låten har en smäktande tempo som jag gillar, och som vanligt är Cammie Gilberts sång så vansinnigt bra. September kan inte komma fort nog.
Robert: Jag borde älska OCEANS OF SLUMBER, tänker jag varje gång jag hör dem. Intrikat, fantastiskt framfört (sången! sången!) och med äkta känsla. Men det gör jag aldrig, på riktigt. Det vill sig inte,  och jag inser att jag vill tycka att detta är bättre än vad jag egentligen tycker. Felet ligger uppenbarligen hos mig.

LÅT: Social Decay
ARTIST: Gatecreeper
VALD AV: Martin

Robert: Ibland undrar man: kan GATECREEPER göra något som inte är svinbra? Gitarrväggarna. Riffen. Svänget. Förra årets ”Deserted” skakade liv i vilka döingar som helst, den här singeln är inget undantag. Stekhett, Man längtar efter mer!
Fredrik: Ja! Denna köttiga old school-döds har kvalitéer som hade gjort ENTOMBED anno 1991 stolta att kalla soundet sitt, och det svulstigt tuggande riffandet sitter som en smäck i den gassande sommarsolen. Ledigt urvalets starkaste nummer. Mosh!
Amelie: Detta får mig att tänka gammal god svensk 90-talsdöds, säg kanske DISMEMBER, och det är ju inte det sämsta. Så inget nydanande på något sätt men ändå ganska hett. Och för mig som misstror metal som tonas ut, är avslutningen här helt föredömlig.

LÅT: Where Demons Bore
ARTIST: Firelink
VALD AV: Robert

Fredrik: Varierad och välproducerad mix av black, death och en gnutta post-metal. Låten glimtar till med hög verkshöjd ganska ofta, men är också något i längsta laget och tappar i förmåga att engagera vid några tillfällen. Hade velat kondensera det hela något, för kapaciteten finns där, det märks.
Amelie: Amerikansk melodisk black metal kan vara en ganska smetig gren av genren. FIRELINK gör dock ett distinkt och alldeles utmärkt jobb i Where Demons Bore och det här gillar jag skarpt. Hett!
Martin: Lika vindlande som omtumlande. FIRELINK belönar den ihärdige lyssnaren med sin minst sagt spretiga melodiska black metal. Är resten av plattan så här bra så kan det bli årsbästalista! Lavahett!

Listor

Hot or not? – Juli 2019

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar och WeRock kör varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material. Alla är dock inte överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?


VALD AV: Fredrik

Amelie: Utöver stor beundran över att L G Petrovs röst fortfarande håller, både för ständiga liveframträdanden och i inspelat format, är detta en gedigen ENTOMBED-låt i tradition och anda. Alldeles tillräcklig för att hålla denna del av det splittrade bandet fortfarande ”hot” efter trettio år.

Martin: Svårt att tycka illa om detta. Det låter, andas och lever ENTOMBED från förr, och det kommer alltid vara något jag gillar. Stekhett? Nja, men klart glödande i alla fall!

Robert: Inget nytt under solen kanske, men något gammalt? ENTOMBED A.D låter mer old school tvåtramp än på länge – och det gillar man ju! I ärlighetens namn har nog FIRESPAWN varit intressantare än ENTOMBED A.D de senaste släppen, så en återgång till gamla beprövade recept är nog helt rätt. Bra!


VALD AV: Martin

Robert: Danska BAEST imponerade redan på debuten, och nu tycks de ha tagit ett stort kliv framåt i både självförtroende och självklarhet. Det här är svintungt grisgung av yppersta sort. Hett, som en kremeringsugn!

Fredrik: Behagligt malande tyngd och trivsamt mörker, men aningen enahanda i längden. Tempoväxlingen efter 01:30 ger dock nödvändig livsluft till låten, som i det stora hela är klart godkänd om än ej mycket mer än så.

Amelie: Första intrycket; faan va bra! Tuuungt, en tyngd som hakar fast och drar som en magnet mot jorden. Efter ett större antal lyssningar börjar dock entusiasmen avta något. Hade velat haft något mer att säga än; tuuungt. Varmt men inte hett.


VALD AV: Robert

Fredrik: Ännu en ganska behagligt malande historia, här med sitt mörker bitvis draperat i luftiga körer. Lite mer nyanser och detaljer här än hos BAEST, varför detta lyckas kittla mitt sinne något mer. Fortfarande inte genuint lysande, men atmosfärisk och stämningsfull lågtempo-black metal.

Amelie: BATUSHKA mig hit och BATUSHKA mig dit. Hur det än är och vilken av de forna bandbröderna som har rätt till namnet har den här halvan gjort sig förtjänt av stor uppmärksamhet. Även om jag inte kan uttala många av titlarna har ”BATUSHKA med sångaren” med ”Hopsodi” gjort ett glimrande album där Wieczernie är en pärla bland många.

Martin: Stämningsfullt och stundtals ack så vacker musik. Det slaviska kyrkospråket gör verkligen skillnad för mig, då det skänker skopan full av känsla. Jag gillar också det gravt tunga svänget här. Klart ångande!


VALD AV: Amelie

Martin: BLACK OAK har stora ambitioner, och det märks. Jag gillar det till stora delar, även om bandets musik inte känns speciellt nydanande så är hantverket väldigt övertygande. Bra variation i låten också. Jag gillar Samuela Burenstrands sånginsats väldigt mycket, vilken gör att låten lyfter för mig personligen.

Robert: Åh, det har hänt saker med Nynäshamnska BLACK OAK. Första en och halva minuten är snudd på fantastisk och minner om numera avsomnade (och lysande) GHOST BRIGADE. Sen ändrar sångerskan Samuela Burenstrand till klassisk rensång av den sort det finns så andra som levererar, och även om det är imponerande att hon klarar alla aspekter av sång så blir det mer ordinärt. Tappar mig en hel del över tid då. Ljummet och på väg upp kanske – klart läge att lyssna mer.

Fredrik: Initialt relativt samtida skrik-metal, med ganska ”digital” ljudbild. Den plötsliga ankomsten av kvinnlig rensång överraskar därmed något, men känns ändå som en fungerande kombo. Det här är dock en sådan där låt där jag noterar att alla beståndsdelar är väl utförda, men där helheten ändå inte säger mig särskilt mycket. Snyggt, men ganska själlöst.

Skivor

Black Oak – s/t

Lämna en kommentar

blackoakARTIST: Black Oak
TITEL: Black Oak
RELEASE: 2011
BOLAG:

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

Att man efter bara ett par tre lyssningar går och nynnar på skivans låtar brukar nästan alltid vara ett stort plus. Nästan alltid säger jag, för ibland kan det innebära att musiken är av det insmickrande klistriga slaget som inte vill lämna hjärnbarken hur mycket du än vill bli av med den. Så är definitivt inte fallet med BLACK OAKs självbetitlade debut-EP.

Jag ska erkänna att det är med en aning skepsis jag närmar mig Stockholmsbandets musik som de själva benämner progressiv metal/rock och som jag själv har väldigt svårt att genrebestämma. Att mixa genrer och experimentera vilt kan riskera att resultera i viss karaktärslöshet, om man inte har musikalisk täckning för vad man gör. Detta visar sig dock BLACK OAK ha, både musikalitet och framför allt musikalisk integritet i förvånansvärt hög grad. Förvånansvärt med tanke på att detta är bandets första skivsläpp.

EP:n inleds med tvåminutersintrot Prescence, som först inte bådar riktigt gott. Effekter, märkliga ljud och mänskliga röster utan ord(?) är inget som normalt lockar mig till fortsatt lyssning. Dock svänger denna känsla tvärt när den första ”riktiga” låten tar plats i högtalarna. How Does It Feel To Live Like It´s Too Late drar igång med snygga gitarrslingor och sirligt trumspel. Därefter presenterar sig bandets huvudsångare, Samuéla Burenstrand, men sin stora imponerande röst. Burenstrand tar oss med på en vokal resa med skönaste skönsång, grymmaste growl och en fruktansvärd stilsäkerhet i allt vad hon gör. Värt att veta är att Burenstrand ”till vardags” sjunger jazz i storband, och vissa jazzinfluenser kan faktiskt spåras även i BLACK OAKs produktion, men om jag finge bestämma lägger hon detta gebit åt sidan, och ägnar sig helt åt hårdrocken i fortsättningen. Det här är en röst att ta vara på och hålla ett öga på i framtiden.

Our Time is now är lika spännande och oförutsägbar som föregående spår, men det är i och med City Lights som BLACK OAK stormar fram som helhet och intar mitt hjärta. Avslutande Loop Of Oy blir accenten över hela kalaset och nu, nu är jag i stämning och redo att åter ta mig an introt, för att därefter med ett glädjefullt leende lyssna igenom hela femspårs-EPn än en gång.

Som producenter för albumet står Niklas Olsson, Hugo Tigenius och bandet själva och skivan är mastrad i Cutting Room av Mats “Limpan” Lindfors. För att vara en debut-EP är hela plattan otvetydigt professionell, både i låtskrivande, musicerande och produktion. Jag både önskar och tror att BLACK OAK når långt ut med sin sköna, friskt vågade och genuint proffsiga musik.