Etikettarkiv: Candlelight Records

The Wounded Kings – Consolamentum


ConsolamentumARTIST
: The Wounded Kings
TITEL: Consolamentum
RELEASE: 2014
BOLAG: Candlelight Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har, glädjande nog, börjat upptäcka att doom inte är en genomusel subgenre. Har man väl börjat sniffa på den minst sagt murkna subgenren (jag började med UZALA och PYRAMIDO) så är det inte så svårt att hitta verkliga guldkorn. THE WOUNDED KINGS “Consolamentum” är ett dylikt korn.

Bandet, bördigt från Dartmoor i England (synnerligen lämpligt tycker jag), har bedrivit verksamhet sedan 2005. Jag stötte på bandet först i februari då “Consolamentum” precis hade släppts. Då tyckte jag att skivan hade sina poänger, men det blev inte av att jag skrev om skivan då. Flera månader senare återupptäckte jag skivan – med rikligt med lyssnande som följd. “Consolamentum” är en matig skiva som klockar in på över 47 minuter fördelade på sju spår. Bandet tycker om att ta i – tre av låtarna är rejält långa – inledande Gnosis kan kanske avskräcka rätt många med en speltid på över 13 minuter, titellåten klockar in på närmre 10 minuter, och The Silence drämmer till med en speltid på över 12 minuter. Blir det inte ointressant med så långa låtar undrar ni kanske? Inte en chans om ni frågar undertecknad – men det gäller att ge sig tid att verkligen sjunka in i musiken, som i övrigt inte är speciellt svårtillgänglig. Här finns det som utmärker alla verkligt bra band som lirar långsamt: ett satans sväng och driv. Detta är till stor del trummisens Mike Heaths förtjänst. Han har det stora tålamod som krävs för att lira sådan här musik. Hans spel känns fruktansvärt avslappnat utan att stagnera alls. Det är njutning från början till slut kan jag helt ärligt tillstå.

De ljuvt fuzziga riffen från Steve Mills och Alex Kearney är just som man vill ha dem. Det låter helt enkelt förbannat rätt om deras spel.

Det som dock får skivan att exellera är nyligen avhoppade sångerskans Sharie Neyland mer än förträffliga vokala leverans. Jösses vilken närvaro hennes nästan mässande stämma har. Det är som att befinna sig i en krypta att höra hennes röst – jag blir i det närmaste hypnotiserad.

THE WOUNDED KINGS har i “Consolamentum” tillverkat ett episkt, storslaget och knäckande kvalitativt verk. Jag tycker verkligen att man ska kolla in bandet som i sig har lyckats med en bedrift i att övertyga en hastighetsdåre som undertecknad att de är värda uppmärksamhet.

Anaal Nathrakh – Vanitas

ARTIST: Anaal Nathrakh
TITEL: Vanitas
RELEASE: 2012
BOLAG: Candlelight Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Brittiska tvåmannakonstellationen ANAAL NATHRAKH har sedan grundandet av bandet på slutet av 1990-talet sysselsatt sig med att skriva musik som är tänkt att passa som soundtrack till världens rämnande.

Men då får de allt anstränga sig lite mer kring att skriva musik som verkligen skrämmer skiten ur mig än på nya släppet (utgivning 15/10) ”Vanitas”.

Visserligen är V.I.T.R.I.O.Ls skrik i slutet på In Coelo Quies. Tout Finis Ici Basgastkramande, men i övrigt uppvisar bandet en förmåga att skriva musik med urstarka refränger och likaledes en paralyserande kapacitet att paketera oväsen och bisarra infall på ett synnerligen sympatiskt vis.

Faktum är att jag inte kan påminna mig att jag hört gruppen mer lättillgänglig än på ”Vanitas” – produktionen är väl avrundad och synnerligen angenäm i sin mustighet. Även slingorna i gitarrerna fullständigt bölar emellanåt och får håren i nacken att resa sig i njutning.

Det extrema återfinns i två saker – dels att låtarna ligger på en väldigt hög och jämn nivå. Jag har kommit på mig själv att häpna över den stringens bandet uppvisar i låtskrivandet. Den andra faktorn är att Dave Hunt tar sitt skrikande till nya sinnessjuka nivåer – gallskrik som tagna från helvetets yttersta tortyrkammare blandas med ackuratess med rensång och snygga stämmor. Ett lysande exempel på detta är en av skivans absolut bästa låtar To Spite The Face som under sina 4:38 minuter långa projektilbana allt som oftast har lyckats trollbinda mig.

Och det gäller inte bara enstaka låtar – ”Vanitas” är en skiva där bandet bara ytterligare bevisar att de är en kraft att räkna med inom den extrema metallen. Betygsinflation? You bet.

Abigail Williams – Becoming

AbigailWilliams2012ARTIST: Abigail Williams
TITEL: Becoming
RELEASE: 2010
BOLAG: Candlelight Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Henrik Nygren

Norge har haft en stor betydelse på dagens black metal-scen, vilket är väldigt påtagligt i ABIGAIL WILLIAMS musikaliska uttryck. Stundtals glömmer man helt bort det faktum att bandet faktiskt hör hemma i Los Angeles, USA. Sluter du ögonen kan du nästan se ett typiskt nordiskt skogsbetäckt vinterlandskap istället för en strand med svajande palmer. Den utveckling som inleddes på förra given ”In The Abscence Of Light” har dragits till sin spets på nya alstret ”Becoming” med en mer primitiv ljudbild, enklare låtkonstruktioner, keyboarden har fått ännu mindre utrymme och ett kraftigt reverbljudande growl.

”Becoming” bandets tredje giv inleder starkt med låten Ascension Sickness. Elegant uppbyggd med en snygg inledande akustisk melodi varvat med matande gitarriff och furiösa trummor. De fem följande spåren kommer tyvärr inte upp i dessa kvalitéer. Trots att det finns ett fåtal mäktiga passager och då främst i avslutande sjutton minuters eposet Beyond The Veil känns merparten av albumet oinspirerande och som en enda lång transportsträcka.

Det tenderar ofta att gå till överdrift när man skall försöka framstå som så ”true” som möjligt. Detta uttryck som har fått en ganska säregen betydelse just i black metal-sammanhang. Inom alla ytterligheter vad det nu må vara har en benägenhet att dra till sig alla möjliga sorters kufar. Original som gör allt för att leva upp till den bild som de vill förmedla. Typiska exempel som att använda den sämsta micken studion har att erbjuda under en inspelning. Bo i en koja i skogen i ett helt år innan inspelningen för att komma närmare naturen och komma i rätt sinnesstämning. Eller vad sägs om att gräva ner sina scenkläder i marken innan en livespelning för att utstyrseln skall få den där rätta dödsodören. Det finns otaliga historier som nästan får en komisk lyster över sig men ack så imponerande vad folk är villiga att genomgå för att leva upp till myten. Nu kan inte ABIGAIL WILLIAMS anklagas för att var alls så extrem som många av sina influensrika föregångare. Däremot gillar jag inte det uttryck som bandet anammat i och med ”Becoming”. Produktionen är för kaosartad, den finess som fanns i låtskrivandet tidigare är som bortblåst och detta på bekostnad av helhetsintrycket. Jag gillade förra given ”In The Abscence Of Light” skarpt och den cirkulerar fortfarande periodvis i skivspelaren, därför känner jag således en stor besvikelse då ”Becoming” inte ens spelar i samma liga.

/Henrik Nygren