Etikettarkiv: Century Media

Skivor

Tribulation – Sub Rosa In Æternum

Lämna en kommentar

ARTIST: Tribulation
TITEL: Sub Rosa In Æternum
RELEASE: 1/11
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Nånting som jag alltid har gillat med TRIBULATION är att de sannerligen gör vad som faller dem in. De har en plan, och de är inte rädda att följa den. Att bandet mer och mer har dragit åt det gotiska sedan den traditionella death metal-debuten som ångade av 90-talet, gör att ”Sub Rosa in Æternum” känns ganska logisk.

Instället för att tänka på ENTOMED och DISMEMBER får vi nu tänka Nick Cave och  SISTERS OF MERCY. Dock med omisskännlig TRIBULATION-vibe.

”Sub Rosa In Æternum” känns framför allt som en extremt cool skiva. Inte på det där krystade sättet som motverkar syftet, utan på ett sätt som gör att jag hör ett band som låter fyllt med självförtroende. Tainted Skies har exempelvis så mycket sparsmakat men finessfyllt gitarrarbete att jag baxnar. Körerna och sköna GHOST-vibbar som samsas så bra med Johannes Anderssons fint raspiga sång (som jag är så glad över att de är med på skivan).

Här finns också ett härligt tillbakalutat sväng i både Saturn Coming Down och efterföljande Hungry Waters som jag gillar mycket, även om jag mer gillar när bandet drar på lite som i Drink The Love Of God som nog är den enskilda låt på skivan jag lyssnat mest på. Här finns vissa transportpartier – jag tänker framför allt på Murder In Red – som drar ner intrycket av skivan något. Men till stora delar känns ”Sub Rosa In Æternum” som en skiva som utan att övertyga lika mycket som ”Where The Gloom Becomes Sound” samlar ihop till så många triumfatoriska poäng att det inte är svårt att sätta en betygsåtta. Det är helt enkelt fortfarande ohyggligt intressant att följa med TRIBULATION.

Skivor

In Aphelion – Reaperdawn

Lämna en kommentar

ARTIST: In Aphelion
TITEL: Reaperdawn
RELEASE:  9 augusti 2024
BOLAG:  Century Media

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Med viss oro och ganska stor bävan har jag inväntat IN APHELIONs andra album efter debuten 2022 som fullständigt knockade mig.

Det första jag fastnar för är inledningslåten The Fields in Nadir och därefter avslutaren Aghori. Kanske de två mest olikljudande låtarna på albumet men båda med den starkaste känsla av närvaro. Vidare lyssning gör att dessa två får konkurrens, då detta album är helt fullsmäckat med fantastiska spår. Further from the Sun är en pärla där känslan som byggs upp är oemotståndlig, ett spår man vill lyssna på om och om igen. Singeln When all Stellar Light is Lost vinner likaså på att belyssnas ett flertal gånger och det förhållandevis korta titelspåret Reaperdawn är en riktig rökare till låt med thrashiga inslag.

Kanske är produktionen aningen mer polerad här än på debuten. Samtidigt tas aldrig udden av det genuina black metal-soundet, den äkta känslan som åtminstone jag vill åt i detta slags musik. Genomgående är det låtstrukturer och melodier som fäster, även om dessa i sig varierar mycket. Grunden är helt klart svartmetall men inga metal-genrer är bandet främmande och Sebastian Ramstedt nyttjar allt sitt kunnande och all sin kärlek till hårdrockens alla tyngre genrer. Resultatet är helt enkelt lysande.

IN APHELION består av en samling verkligen skickliga musiker, inte tu tal om detta. Men som alla musikälskare också vet räcker trots allt inte detta för att skapa den riktigt berörande musiken. Det är känslan som skapas hos lyssnaren som lägger till det där extra lagret och som gör att en riktigt bra låt blir till något ännu mer. Att den känns äkta och berör på djupet. Förmågan att skapa dessa låtar har IN APHELION i sitt dna.

Jag föll stenhårt för debuten ”Moribund”, den skivan rörde mig rakt in i hjärtat. Kanske kan jag förhålla mig mer saklig till årets skiva, lyrikens tema berör mig inte riktigt lika djupt, men det betyder inte att jag skulle uppskatta musiken i mindre omfattning. Det kommer bli mycket svårt att bortse från IN APHELIONs ”Reaperdawn” när hårdrocksåret 2024 ska summeras.

Läs också min intervju med Sebastian Ramstedt här på WeRock.

Skivor

Mental Cruelty – Zwielicht

Lämna en kommentar

ARTIST: Mental Cruelty
TITEL: Zwielicht
RELEASE: 23/6 2023
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

MENTAL CRUELTY listas på Metal Archives som symfonisk deathcore. Jag vet inte vad ni kommer att tänka på när ni ser den genrebenämningen, men jag tänker på FLESHGOD APOCALYPSE med brutala breakdowns och rikligt med sång i pigsqueal-skolan.

Och dra på trissor – det är exakt det vi får – redan i första låten Obsessio a Daemonio. Ni får ursäkta den något raljanta tonen, men om jag någonsin har haft förväntningar på en skiva innan jag ens har lyssnat på en ton, ja då är det ”Zwielicht”, som är det tyska bandets fjärde fullängdare.

Hade det inte varit så att MENTAL CRUELTY hade kirrat biffen på ett till stora delar utmärkt sätt hade detta kunnat bli hur ostigt som helst. De symfoniska elementen går jag igång på, och det rejält. Stämningen som piskas upp i låtar som Pest och den fullständigt massiva Symphony Of  A Dying Star där de folk metal-iga inslagen märkligt nog höjer låten i mina öron, är så fruktansvärt njutbara att jag knyter nävarna i extas.

Är ”Zwielicht” enbart dessa tre låtar som höjer skivan? Nä, såklart inte – den här skivan sjuder av kreativ skaparkraft – varenda låt har moment som är så helvetiskt bra att det bara är att baxna. Till och med det lilla intermezzot som Zwielicht utgör höjer den rent triumfatoriska trion i slutet på skivan; redan tidigare nämnda Symphony Of A Dying Star, efterföljande The Arrogance Of Agony som jag nästan håller som skivans i särklass starkaste låt, och avslutande A Tale Of Salt And Light drämmer hem poängen att MENTAL CRUELTY har gjort en av årets mest intressanta skivor.

Det är framför allt låtskriveriet som ligger på en vansinnigt hög och jämn nivå som gör skivan till en hit – lägg därtill ett band som har kapacitet att få två så uttjatade element som det core-iga och det symfoniska att faktiskt funka och kännas fräscha. Gitarrspelet och sången är det som ytterligare höjer denna skiva. Sången, ja. Lukas Nicolai har en av de mest mångsidiga vokala uttrycken jag hört på länge. Sedan är det en smaksak om man gillar pigsqueal eller inte. Ibland tycker till och med jag att det blir för animerat, speciellt i samband med breakdownsen, men det är en radanmärkning.

Det som också drar ner skivan något är produktionen. Ja, när det gäller deathcore så ska den vara kompakt. Men det hade inte skadat om den hade fått aningens mer luft, det hade faktiskt kunnat höja skivan än mer.