Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Scum
ARTIST: Clawfinger
VALD AV: Amelie

Martin: Det enda jag kan sympatisera med här är låtens budskap. I övrigt är detta så iskallt att öronen får frostskador.
Fredrik A: Metal som passar perfekt på förfesten och får igång tempot i en. Till det svängiga machoriffandet en text, som jag tolkar, beskriver ett rövhål (läs: Donald Trump). Men efter 2-3 spelningar av låten på förfesten så räcker det.
Robert: Clawfinger! Jag lyssnade igenom deras ikoniska ”Deaf Dumb Blind” för att försöka få lite sammanhang här, och.. .jodå, det är ju mer eller mindre samma band. Samma lyrik, samma stil. Cudos för att inte ha ändrat sig alls tycker jag. Problemet är kanske att det inte åldrats så där vansinnigt väl, och att jag har ändrats. Det som kändes rebelliskt och finurligt träffsäkert då känns mest ostigt och en aning barnsligt nu. Det är inte ni, det är jag. Så det blir mest ljummet och lite avslaget här…
Fredrik S: Okej, två saker. ETT: Jag köpte ”Deaf Dumb Blind” när det begav sig i mitten på 90-talet. Clawfinger är således kult, och ett band jag vill tycka bra om. TVÅ: utan att bli överdrivet politisk, och med respekt för att vi har åsiktsfrihet i det här landet, så gillar jag verkligen verkligen inte Donald Trump. Således borde den här låten egentligen falla mig i smaken. Men sen är det ju det här med att nivån på lyriken i texten hade fått en genomsnittlig mellanstadie-elev att framstå som denna generations Shakespeare. Det är så erbarmligt infantilt och i outhärdligt komplett avsaknad av minsta spår av verkshöjd, att det är helt omöjligt att inte ta fram skämskudden. Musikaliskt är det väl okej, men helhetsintrycket triggar fight or flight-systemen hårt. Iskallt, dessvärre.

LÅT: Collateral
ARTIST: Blood And Bones
VALD AV: Fredrik S

Amelie: Det är bara att erkänna, jag hade inte reagerat på den AI-genererade rösten om jag inte sett kommentarer likt Martins först. Kulturupplevelse handlar inte enbart om mottagare, sändaren är en del i helheten och sådant som detta kommer vi få leva med framöver. Jag har många åsikter men inga svar. I övrigt är låten inte alls tokig.
Martin: Tycker ni att detta låter meh? Det är för att detta är delvis AI-genererad musik. Som sådant faller detta totalt för min del. Iskallt med snudd på provocerande uselt.
Robert: Skapligt okej låt stundtals, men… herregud vad själlöst och enligt mallen  Tänkte jag. Sen fick jag se att det är AI-genererad sång, och det känns nästan bra. Hellre att detta kommer från en maskin än från någon av kött och blod,, även om tydligen instrumenten är ”riktiga”. Nja, det faller på att det helt enkelt är för generiskt, ironiskt nog.
Fredrik A: Skön kraftfull refräng men resten av låten går mig förbi. Har hört denna typ av metal till leda. Det krävs mer för att imponera på mig.

LÅT: The Rot Beneath
ARTIST: Grand Cadaver
VALD AV: Fredrik A

Robert: Är ju typ fusk att ta denna låt på Hot or Not. Skitbra såklart, och en dänga som gått ett knippe varv hos undertecknad innan den hamnade på den här listan. Stekhett!
Fredrik S: Stabil och kompetent dödsmetall av den gamla skolan. Lite av en musikalisk kebabpizza, ont om pretentioner och särskiljande drag, men funkar det så funkar det. Vilket det gör i fråga om Grand Cadaver och deras The Rot Beneath, som svänger skönt. God sommarvärme på detta nummer.
Amelie: Säg Mikael Stanne och jag säger: Ja tack, oavsett genre. Fortfarande är Dark Tranquillitys med sin melodiska dödsmetall den form jag föredrar allra mest men både mjukmörka gotiska Cementery Skyline, kompis-retro-bandet The Halo Effect eller, som här, något mer åt ren death metal i form av Crand Cadaver smakar också finfint. Riktigt varmt!
Martin: Svårt att stå emot detta. Ja, jag inser att Grand Cadaver mest är ett band som finns för att medlemmarna ska få lira den här typen av döds. Men när det görs med sådan här kvalitet i hantverket då är det bara ljuvligt. Varmt.

LÅT: Song Of The Cranes
ARTIST: In Mourning
VALD AV: Martin

Robert: In Mourning gör ju aldrig fel, det ska vi nog börja med att konstatera. Sen är frågan: hur mycket rätt gör de? Denna gången en hel massa, speciellt refrängen som kommer in och härjar runt 2-minutersstrecket får mig i att veva runt med högernäven i luften och vilja ha mer. Stekhett även detta!
Fredrik A: Välspelat och vi bjuds på många olika element. Allt från rytmiskt tekniska riff, skönsång, tvåtakt och bra melodier. Efter flera lyssningar har låten växt på mig och jag börjar förstå strukturen. Den utmanar mig på ett intressant sätt och jag blir nyfiken på att lyssna på mer.
Amelie: Småtrevligt men inget jag går i taket för. Sockersött intro och medsångsvänligt, melodiskt growl. Badvattenstemperatur denna heta juli 2025. Ljummet.
Fredrik S: Inte In Mournings allra vassaste vapen, men visst är deras blandning av finstämd melankoli och rivig desperation trivsam även här. Vackert utan att vara insmickrande, mörkt utan att vara otillgängligt. Gott så.

LÅT: Serpent On The Cross
ARTIST: Paradise Lost
VALD AV: Robert

Fredrik S: Vansinnigt elegant intro som fortsätter att växa med varje lyssning, och spåret som helhet känns absolut som klassisk Paradise Lost. Sen hade låten mått bra av lite fler tempo- eller formskiftningar, och sånginsatsen låter i ärlighetens namn en liiiiten aning… trött? Eller ja, för jämntjock, i alla fall. Så någon glödhet temperatur tycker jag kanske inte uppnås. Sen är förstås Paradise Lost även på en ”bara bra” dag en jäkligt kompetent goth/doom-orkester, så mer varmt än kallt, absolut.
Fredrik A: Melankolin har länge varit ledstjärna för detta brittiska gäng och det fortsätter den att vara i bandets nysläppta singel “Serpent On The Cross”. Låten är riktigt bra och den drabbar mig. Det melodiska gitarrspelet till trots, så går fraseringarna rakt in i mig. Melodierna är ljuset som lyser igenom det tunga mörkret. Efter denna singeln har jag höga förväntningar på det kommande albumet.
Amelie: Ja, vad ska man säga? Kunde själv tro att jag nån gång, till slut, skulle tröttna på att höra nytt – som inte låter så nytt det erkänns – från britterna men, nej. Det funkar varenda jäkla gång. Hett som julisolen och självklart omgångens bästa spår.
Martin: Att använda oboe i inledningen är ju bara så bra! Och jag slutar inte att tycka om låten som jag tycker är omgångens starkaste. Fylld med känsla lyckas Paradise Lost övertyga mig om att jag inte bara vill, utan måste, kolla in fullängdaren när den släpps. Hett!