Etikettarkiv: Dying Fetus

Live: Dying Fetus, Job For A Cowboy, Cerebral Bore

ARTIST: Dying Fetus, Job For A Cowboy, Cerebral Bore
LOKAL: Kulturbolaget, Malmö
DATUM: 26 september 2012

Rensmästarna DYING FETUS headlinar ett imponerande turnépaket som just nu drar runt på våra breddgrader – och med tanke på vad bandet presterade på Getaway i somras var detta en spelning jag hade sett fram emot en hel del.

CEREBRAL BORE

Det börjar oerhört bra – CEREBRAL BORE är ett groteskt tajt och imponerande band. Bandets tekniska döds imponerar verkligen på mig, och att bandet tydligt visar på den där famösa hungern som ofta utmärker band på väg upp gör bandets konsert bara än bättre. Under bandets korta, man lirar bara 5 låtar, står jag alltsomoftast med hakan planterad vid golvet i häpnad, inte så mycket över teknikaliteten bandet uppvisar, utan på grund av sångerskans Simone Pluijmers rent fenomenala vokalinsats. Angela Gossow – eat your heart out säger jag bara. Det ska bli mycket intressant att följa detta gäng i framtiden.

Setlista:
Maniacal Miscreation
Horrendous Acts of Iniquity
Entombed in Butchered Bodies
The Bald Cadaver
24 Year Party Dungeon

JOB FOR A COWBOY

Jag har sett JOB FOR A COWBOY tre gånger vid det här laget – och jag kan utan att dra för stora växlar på faktumet – konstatera att bandet funkar hur bra som helst varannan gång. För att nu bespara er mödan att leta upp de övriga recensionerna så var bandet mycket bra förra gången – vilket ger vid handen att gårdagens gig inte kvalar in som en speciellt upplyftande upplevelse. För det första är ljudet inte direkt lysande. Av någon anledning använder trummisen, Jon Rice, inte några overheadmickar.

Visserligen slår karln hårdast ikväll så att höras är inga problem – men ljudbilden blir helt enkelt fel. Detta drar ner upplevelsen för mig. Bandets setlist kan jag å andra sidan inte klaga på – Entombement Of A Machine sammanflätad med Embedded som inleder kvällen är en rak höger i solar plexus i publiken som verkar uppskatta bandets övningar. Men jag saknar det där extra engagemanget – det lyfter inte för mig förrän i näst sista låten Knee Deep då hela bandet taggar till lite extra – men jag tvingas konstatera att denna gång lämnar JOB FOR A COWBOY mig inte helt nöjd.

Setlista:
Entombment of a Machine / Embedded
Imperium Wolves
Unfurling a Darkened Gospel
Regurgitated Disinformation
Children of Deceit
Knee Deep
Constitutional Masturbation

DYING FETUS

Kvällens headlinare DYING FETUS öppnar med låten som gett turnén sitt namn – From Womb To Waste. Det är stenhårt, snortajt och prick lika statiskt på scen som på spelningen på Getaway. Hur mycket publiken än röjer och skriker med behåller sångaren/gitarristen John Gallagher ett ganska uttråkat ansiktsuttryck konserten igenom. Och jag stör mig på det, för alldeles oavsett om låtarna liras med osviklig precision och kraft är det inte för mycket begärt att avkräva bandet lite bättre publikkontakt än orden allright motherfuckers som inleder varje låtpresentation av den brutalt svettande basisten/sångaren Sean Beasley.

Låtvalet är dock topnotch – att man plockat upp finfina Skullfucked och Tearing Inside The Womb gör att jag drar på smilbanden, och samtliga låtar liras, precis som förväntat, med en grym tajthet. Men det räcker liksom inte hela vägen, för känslan av ett band som slår ur underläge som jag tyckte fanns under bandets gig på Getaway då man gick på klockan ett på natten samtidigt som MANOWAR lirade på stora scenen, den känslan infinner sig inte. Och det är en detalj som kan tyckas liten, men som jag tror hade kunnat lyfta konserten något snäpp. Nu får jag prick det jag förväntar mig (vilket ju inte är helt dumt), men ganska få överraskningar.

Setlista:
From Womb To Waste
Schematics
Your Treachery Will Die With You
Procreate the Malformed
Subjected to a Beating
Skull Fucked
Tearing Inside the Womb
Invert the Idols
Fornication Terrorists
In the Trenches
Homicidal Retribution
Pissing in the Mainstream
Kill Your Mother/Rape Your Dog

Live: Dying Fetus

ARTIST: Dying Fetus
LOKAL: Getaway Rock Festival
DATUM: 6 juli, 2012

I Gävle spelas det metal så det står härliga till under tre dagar på Getaway Rock Festival. WeRocks utsända Martin Bensch och Kitty Rossander rapporterar från hela festivalen. 

DYING FETUS

DYING FETUS hör till de banden jag mest sett fram emot att se under festivalen. När bandet sedan släpper en sådan dunderplatta som ”Reign Supreme” blev förväntan bara än större. Att bandet har fått en ganska otacksam speltid mellan 01:00 och 02:00 spelar i detta sammanhang mindre roll. På väg bort till Red Stage passerar jag marknaden, och det är rejält trötta ansikten som möter mig – då sätter bandet igång och soundcheckar. Efter det är det svårt att hävda någon som helst trötthet då ljudet är härligt rattat och volymen hög.

DYING FETUS musik är inget för minimalister – det går rejält undan utan att för den sakens skull sakna nyanser i form av tungt sväng emellanåt. Att all rensmusik står och faller med en riktigt bra trummis är allmän kännedom – Trey Williams hör till eliten vad mig anbelangar i detta fält. Spelningen igår befäste bara detta faktum. Stundtals går det så fort att jag tycker att mannens lår blir suddiga där jag står till höger om scenen. Ibland smäcker han in mycket smakfullt hi-hatarbete som jag verkligen uppskattar.

John Gallagher, den ende kvarvarande originalmedlemmen, bildar med basisten/sångaren Sean Beasley en frontduo som inte går av för hackor – fingerarbetet är flyhänt genomgående.

Låtmässigt blandar bandet friskt från hela diskografin – gamla favoriter som Killing On Adrenaline, Grotesque Impalement och Justifiable Homicide blandas med nya låtar som From Womb To Waste och Your Treachery Will Die With You på ett fullständigt självklart sätt. Framför allt framförs alla låtar med en övertygelse och en tajthet som imponerar något oerhört. Konserten har ett skönt flow och jag tänker knappt på att en hel timme har gått när bandet avslutar med korta stänkaren Kill Your Mother/Rape Your Dog. För att sedan kort gå av scenen och sedan komma tillbaka och börja rigga ner sin egen backline. Old school rakt av om jag säger så.

DYING FETUS visar med all tydlig önskvärdhet att de fortfarande är ett band att räkna med inom den extrema dödsen – missa dem inte på höstens turné det säger jag bara.