Etikettarkiv: grindcore

Skivor

Anaal Nathrakh – Endarkenment

Lämna en kommentar

ARTIST: Anaal Nathrakh
TITEL: Endarkenment
RELEASE: 2/10 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag tror att ett år som detta är brittiska tvåmannabandet ANAAL NATHRAKH än en större livsnödvändighet än någonsin. Och det vill inte säga lite, då jag har följt bandet om inte slaviskt, så med stort intresse de senaste åren. Förra skivan ”A New Kind Of Horror” hade  sina poänger, men stod sig inte riktigt mot plattan innan, ”The Whole Of The Law”, som jag tyckte var svinbra. Och den står sig inte mot ”Endarkenment” bandets 11:e platta som släpps på fredag.

De två singlar som släppts från skivan, titellåten och The Age Of Starlight Ends gav mig verkligen mersmak, och ja – de är bra – men om jag säger så här: de är inte albumets starkaste låtar, ja då kanske ni förstår att ”Endarkenment” är ett helvetiskt starkt album.

Letar man efter formelförändringar då är inte ANAAL NATHRAKH bandet som gör detta. Snarare har det handlat om att inom ramen för vad bandet gjort utföra skruvande och se till att låtarna är två saker: stökiga, men ofta med extremt episka refränger, och med verkligt oroväckande sånginsatser av Dave Hunt. Och gosse om bandet gör detta på den här skivan. Här finns så oerhört mycket melodisk mumma att det är rent skrattretande. Faktum är att jag skulle kunna rada upp varenda låt som exempel på detta, men de två exempel som jag tycker lyfter plattan lite extra är Libidinous (A Pig With Cocks In Its Eyes och Feeding The Death Machine som kan vara en av de bästa låtarna som bandet skrivit under sin karriär.

Riffmattan i den senare är knäckande bara den, men sen kommer refrängen, och nu blir jag tvungen att ta till superlativen på riktigt. Men. Dra. Åt. Helvete. Så. Bra. Första gången jag hörde refrängen var det att jämföra med att uppleva lyckorus. Jag kan helt ärligt säga att jag har lyssnat säkert 100 gånger på låten och har inte tröttnat än.

”Endarkenment” är i mina ögon ett av ANAAL NATHRAKHs starkaste album, och det märks så tydligt att bandet återigen har lyckats tända en eld av inspiration som tvingar recensenter över hela världen att överväga plats på årsbästalistan över 2020.

Skivor

Napalm Death – Throes Of Joy In The Jaws Of Defeatism

Lämna en kommentar

ARTIST: Napalm Death
TITEL: Throes Of Joy In The Jaws Of Defeatism
RELEASE: 18/9 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag kan berätta exakt när jag insåg att ”Throes Of Joy In The Jaws Of Defeatism” är en av NAPALM DEATHs bästa skivor i karriären. Det är när Danny Herrera slår igång Zero Gravitas Chamber efter ett break mitt i låten. Jag fick fullständigt frisläpp och studsade upp från soffan över en låt som ligger som nummer 7 av 12 på skivan.

NAPALM DEATH är ett band som det är svårt att komma runt när man gillar grindcore. Inte bara för att Birminghambandet drog igång subgenren, utan också för att gruppen med bibehållen credd ständigt har omdefinierat vad grindcore är. Att mer och mer death metalinfluenser har smugit sig in gör mig personligen ingenting, för bandet har alltid vidmakthållit sitt sociala patos och sin politiska medvetenhet – grundpelare inom grindcoren.

Att bandet är upprört, förbannat och oroat över sakernas tillstånd i världen förvånar ingen, men på de senaste två skivorna – ”Throes Of Joy…” och föregångaren ”Apex Predator – Easy Meat” har vreden känts betydligt mer vässad än på bandets tidigare skivor.

”Throes Of Joy…” inleds av 4 låtar av sådan rasande kvalitet att ni kommer att baxna. Fuck The Factoid är en okomplicerad smocka med fokus på hastighet och ilska där hela bandet grindar på som galningar, men där också en helt ny dimension av snygga slingor har vävts in, Backlash Just Because som har ett illasinnat sväng, rikligt med d-takt och en vrålande Mark Barney Greenway, That Curse Of Being In Thrall som är ett skolboksexempel på start och stop och Contagion  som nästan drar åt det thrashiga hållet (!). Redan här är jag helt såld och beredd att skriva under på att den här skivan kan vara en av de bästa bandet har snickrat ihop.

”Throes Of Joy…” övertygar dessutom i de flesta av de låtar där NAPALM DEATH går ifrån den etablerade formen. Invigorating Clutch med sitt tunga matiga tuggande och långsamma ansats till exempel, Amoral som är en av singlarna som har släppts från skivan som nästan har ett rakt rockanslag men som jag ändå köper. Dessa låtar vinner dessutom på den rent fantastiska produktionen av Russ Russell som bara krossar med sin köttighet. Herreras trummor låter helt magiska och basen och gitarren hörs väldigt bra också. Framför allt känns produktionen väl balanserad för att få fram aggressiviteten i låtarna. Mark Barney Greenway svarar för ytterligare en gedigen insats på sång.

Att NAPALM DEATH är ett vansinnigt viktigt band med en klassisk bakkatalog är ett faktum. ”Throes Of Joy In The Jaws Of Defeatism” visar att de inte har slutat utvecklas, eller att de har en minskad hunger efter snart 40 år som band. Den här skivan måste ni kolla in!

Skivor

Axis Of Despair – Contempt For Man

Lämna en kommentar

ARTIST: Axis Of Despair
TITEL: Contempt For Man
RELEASE: 2018
BOLAG: Southern Lord

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Av alla subgenrer jag lyssnar på inom metallen, så ligger grindcoren bra till när det gäller att så snabbt som möjligt vid en första lyssning avgöra om det som hörs är bra. För de stora flertalet av människor på planeten framstår, såklart, grindcore som i det närmaste obegripligt larm. För oss som dyrkar genren är vetskapen om att det finns guldkorn lika självklar. Det tar mig två sekunder av öppnaren Värdelös för att fatta att detta är inte bara bra grindcore – det är en uppvisning som genast ger mig den där ack så sköna känslan av hemkomst.

AXIS OF DESPAIR har knotat på med den här skivan under lång tid, men ta absolut inte detta som ett tecken på att vi har att göra med nybörjare. Anders Jakobson på trummor känner ni säkert igen som en av medlemmarna i NASUM, Oskar Pålsson på bas med ett förflutet i COLDWORKER, Kristofer Jankarls på gitarr som även lirar i INFANTICIDE och MED LIVET SOM INSATS, och Joel Fornbrant från OVERTORTURE. Ja, ni fattar att det är ett herrskap som vet hur en slipsten ska dras.

Och den dras med en i det närmaste total total frenesi. Här finns tydliga idéer i varje låt – det är inte frågan om ett tonalt moras överhuvudtaget – men också en tydlig linje och bra med variation som gör att ”Contempt For Man” sticker ut som ett högkvalitativt släpp. Det finns såklart vissa grejer som sticker ut lite extra. Inledningen av Streams Of Sludge med ett ack så effektivt och rasande bra trumfill, samt amoklöpningen på bas i slutet fick mig att haja till lite extra.

Ska du bara lyssna på en enda grindcore-platta i år så tycker jag att ”Contempt For Man” ligger väldigt bra till. Kolla in den.