Etikettarkiv: Hård rock

Skivor

The Night Flight Orchestra – Aeromantic II

Lämna en kommentar

ARTIST: The Night Flight Orchestra
TITEL: Aeromantic II
RELEASE: 3/9 2021
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag vet inte hur ni förhåller er till fortsättningsskivor, men för min del så är de verkligen ett tveeggat svärd. Skräckexempel: METALLICAS ”Load” och ”Reload” och QUEENSRŸCHES ”Mindcrime”-plattor. Nu spelar TNFO i en lite annan liga än banden bakom dessa plattor, men jag blev ändå tveksam när de annonserade att det skulle bli en sorts fortsättning på ”Aeromantic” som kom förra året.

Jag gillade den skivan, men inte lika mycket som de andra skivorna i bandets diskografi. Jag har konsekvent delat ut betygsåttor till bandet förutom just ”Aeromantic”. Nu är detta, som ni ser på betyget, åtgärdat.

Och det är av den enkla anledningen att TNFO har sett till att majoriteten av låtarna på ”II” håller en genomgående hög och jämn kvalitet. Det finns två, i mitt tycke, svagare låtar på den här skivan – och det är Change och Zodiac som mest är tjatig utfyllnad.

Resten, gott folk, är ren mumma. Den mäktiga inledaren Violent Indigo med en så satans fin inledning, de två rakt på varandra följande partyrökarna Midnight Marvelous och How Long. Framför allt den sistnämnda har jag tokdyrkat sedan lyssning ett. Det grymt hängande breaket innan gitarrsolot är ren magi.

Burn For Me visar upp bandets kärlek till boogien, fast med omisskännlig touch av vad TNFO handlar om. Chardonnay Nights tyckte jag var ett märkligt singelval i förstone, men låten har växlat upp några snäpp för mig.

Amber Through A Window ångar av 80-tal och refrängen är så satans bra att bandet hade kunnat mata på varv på varv.

I Will Try andas för mig så mycket 80-tals TOTO att bandet nästan borde skämmas, men den funkar ändå.

You Belong To The Night är skivans solklara discovinnare och White Jeans funkar trots sin ganska tjatiga refräng mycket beroende på Björn Strids envetna sång och Moonlit Skies känns som en lång vemodig kram.

Sen är det ju, som vanligt, så att det här bandet lirar med en sjuk samspelthet och kompetens. Strid sjunger som en gud, gitarrspelet är så groteskt varierande och inspirerande och kompet är tajt och svängigt. Ska jag nämna en sak som har blivit snäppet bättre så är det keyboardspelet. Det knyter samman den här skivan så vansinnigt bra, och används så skickligt av bandet för att både särskilja och utmärka låtarna. Att bandet bandet måste ha spenderat timtal på att leta vilka ljud de ska använda i vilka låtar visar på graden av hängiven nördighet som präglar TNFO.

”Aeromantic” är en sjukt underhållande skiva som kommer logga fler lyssningstimmar från mig under resten av året.

https://youtu.be/sHZZyDGKfZU

Skivor

The Night Flight Orchestra – Aeromantic

Lämna en kommentar

ARTIST: The Night Flight Orchestra
TITEL: Aeromantic
RELEASE: 2020
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

I vissa hänseenden är det lätt att avfärda ett band som THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA som ett band som verkligen inte tillför något annat än en stunds förströelse utan någon som helst originalitet. Och visst, TNFO har ett utmärkande drag – det är ett band som kanske lite mer än andra band existerar för att medlemmarna ska kunna skapa ett band som är så totalt 80-talsdyrkande att David Coverdale borde få provision på bandets skivor.

Om det nu inte hade varit så att vi både har ett behov som bandet faktiskt fyller, och att de stundtals får till låtar som är riktigt bra.

”Aeromantic” är bandets femte platta. Spontant känner jag att den är minst 4 låtar för lång – någon i bandet borde ha haft sinnesnärvaro att vara strängare vid urvalsprocessen av låtar. Nu känns låtar som Servants Of The Air  Curves, Transmissions, Carmencita Seven och Sister Mercurial som ren utfyllnad, och det är synd när resten av skivan består av bra, och i vissa fall riktigt bra, låtar.

Den första rejäla drapan är Divinyls som jag har älskat förbehållslöst sedan jag hörde den som singel. Med ett fett driv och en refräng att dö för så tycker jag, fortfarande, att det inte bara är den bästa låten på skivan – den är en av TNFOs allra bästa låtar överhuvudtaget.

Överhuvudtaget älskar jag hur bandet lyckas få till ett sväng genom i stort sett hela plattan. När detta dessutom paras ihop med en episk känsla som gjord för att köra bil till (om en nu skulle vilja det) som i Golden Swansdown då blir det ju magiskt.

Som vanligt skämmer bandet bort oss med solida insatser från samtliga musiker – Björn Strid sjunger med ett löd som såklart imponerar, vilket också gäller Anna-Mia Bonde och Anna Brygård. Det vore en nåd att stilla bedja om att släppa fram dem mer på kommande plattor, och då i rollen som leadsångare. David Andersson och Sebastian Forslund lyfter många av låtarna till skyhöga nivåer med sitt gitarrspel medan kompet bestående av Sharlee D’Angelo på bas, Jonas Källsbäck på trummor och Richard Larsson på keyboard visar hur bra det blir när kompet lirar som ett instrument.

Gillar man THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA sedan innan så kommer ”Aeromantic” bli ytterligare en skiva att njuta av – låt vara med vissa förbehåll.

Skivor

Ghost – Prequelle

Lämna en kommentar

ARTIST: Ghost
TITEL: Prequelle
RELEASE: 2018
BOLAG:Loma Vista Recordings

BETYG: 7/10 (Martin), 6/10 (Robert)
SKRIBENT: Martin Bensch & Robert Gustafsson

Hårdrocksvärldens mest lättillgängliga band som frestar hårt med pop, rock och ABBA-referenser och hemmasnickrad ockultism och satanism light har inte gjort det lätt för sig. 2018 artar sig till att bli ett magiskt stark skivår, och ”Prequelle” kan vara hur hypas som helst – konkurrensen som den här skivan står inför är gastkramande.

Jag hade inga som helst förväntningar på ”Prequelle”. I takt med att 2018 bjöd på släpp efter släpp som skickade upp mig i den yttre stratosfären, så halkade den här skivan allt längre från mitt medvetande. Faktiskt var det ett mess från Robert som gjorde mig medveten om att plattan snart var här. Men när den väl var släppt, ja, då lyssnade jag på den om och om igen under en dag.

”Prequelle” är en sämre skiva än ”Meliora”. Här finns några verkliga alibilåtar. GHOST har haft dessa innan, och kommit undan med det. På ”Prequelle” gör GHOST inte det. Pro Memoria har en sövande dålig refräng exempelvis, See The Light är alltför repetitiv och Ashes är som de flesta intron totalt onödigt. Däremot bränner det till i Rats, Miasma som, likt de andra instrumentella låtar som GHOST har gjort, tar episkheten till nivåer i kubik, och Life Eternal som jag köper för att jag är svag för dylika harmonier som låten är späckad av.

Om innehållet inte är i det starkaste laget så är paketeringen desto bättre. GHOST har aldrig låtit bättre på skiva. Jag tokdiggar hur trummorna låter, och gitarrerna likaså.

Men sammantaget är ”Prequelle” en skiva som inte känns lika angelägen som ”Meliora” och där mystiken – hur tunn den än var – har smalnat av till en ganska tunn, nästan genomskinlig fernissa.

/Martin

Robert:

Alltså – jag blir egentligen inte klok på GHOST. Alla de tre plattorna som släppts tidigare har skickat smilbanden till oanade höjder varenda gång de hamnat i spelaren, samtidigt som det ska erkännas att det ganska snart efter ett släpp blivit rätt sällan de fått sin tid i solen. Typ aldrig, om man ska vara ärlig, men förra given ”Meliora” var ändå snudd på briljant. Inte många svaga stunder, och peppen  för fjärde verket ”Prequelle” har stundtals varit löjligt hög. Singeln Rats har dessutom bidragit till att hissa upp förväntningarna till högsta våningen då den låten håller bra i jämförelse med resterande diskografi.

Efter första varvet med skivan fattar jag däremot inte mycket. Spontana tanken är att det här, om man plockar bort just Rats, är en synnerligen medioker skiva. Va?

Efter ett par varv till är bilden något mer nyanserad ändå. Rats har fått sällskap av Faith och till viss del Witch Image som skivans starka ögonblick, medan andra spår har cementerat sin meningslöshet. Bedövande tråkiga instrumentala duon Helvetesfönster och Miasma får sällskap av ostiga pianoballader av värsta slag (Life Eternal och Pro Memoria) i kampen om bottenplatsen. Borta är hemlighetsmakeriet och kvar i rampljuset står Tobias Forge som bandets primus motor. Borta är tyvärr också mycket av bandets tidigare tyngd och tryck, och även om man inte kan klaga på förmågan att skriva låtar så måste man ju fråga sig vad Per Gessle har i hårdrocken att göra? Lyssna på Dance Macabre och tänk dig att den är bara liiiite mer polerad = Gyllene Tider. Eller när man ger sig in i Pro Memoria – prova att byta den inledande sången mot Niklas Strömstedts Sista Morgonen. Mmhhm. Precis. Samma samma, och då kan man fundera på vad alla dessa rockers säger!

Och ändå, lik förbannat, så är GHOST bra när de är bra. Visst är det här klart svagaste given, och en skiva som när historen till slut är till ändå bara kommer att noteras i förbifarten som en parantes bandet behövde gå igenom i samband med att det klev från hemliga till icke-hemliga. kanske får vi som  hängt med så här långt bara acceptera att kan bli såhär ibland, och se framåt istället? Kanske blir jag klokare på nästa giv…

/Robert