Etikettarkiv: Hot or Not 2025

Listor

Hot or not? – September 2025

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Depraved World
ARTIST: Baest
VALD AV: Fredrik S


Amelie: Danska Baest levererar. Det är melodisk döds och allting är väl alldeles rätt… Men är det så himla kul egentligen? Varmt men ändå inte den där riktiga hettan.
Martin: Jag vill gilla detta mer än jag gör. Baest är ett av Danmarks bästa band, men detta fastnar inte lika mycket som bandets tidigare material. Det är inte dåligt på något sätt, men ändå kan jag inte slita mig från känslan att bandet är kapabelt till så mycket mer. Ljummet.
Robert: Sprillans nya plattan ”Colossal” är Baests bästa platta så här långt. De vågar ta ut svängarna, och blandar sin pansarvagnsdöds med… ja, ett sjuhelsickes sväng från typ 70-talsrockenen ibland. Depraved World är en okej låt, men gör inte skivan rättvisa då det finns starkare spår på plattan. Ändå: varmt!
Fredrik A: För er som inte läst min recension av Baest senaste album “Colossal” på siten så tyckte jag att bandet tog ut djärva svängar men lyckades inte hela vägen. Det talar även för albumets sista låt Depraved World. Ganska varmt men blir inte hett.

LÅT: We Stand United
ARTIST: Eleine
VALD AV: Fredrik A


Robert: Härligt chugga-chugga-riff med bra tugg utgör grunden i den här låten, men som vanligt med ELEINE blir det helt enkelt för… banalt. Svalt!
Fredrik S: Behaglig tyngd i introts tugga-tugga-riff, som ändå känns lite småtrist när det övergår i att utgöra vers. Den raka fyrtakten på trummorna gör att det känns platt. Fin skönsång med bra melodi i refrängen, men det hade även här behövts något som gav en smula mer tryck. Gitarrsolot känns tyvärr också mest som något som skall bockas av. Eleine gör egentligen inget fel, det är habilt och rätt elegant hantverke, men det saknas hooks i lite för stor utsträckning. Några fler tempoväxlingar på trummorna hade varit en bra start. Utan att vara dåligt, så… svalt.
Amelie: Har aldrig älskat Eleine men det här var ändå ovanligt mesigt. Naä, jag vet verkligen inte i vilket sammanhang riktigt som jag skulle vilja stå eniga med just detta band? Rysande kyligt.
Martin: En smula småtrevligt för stunden, men lika snabbt bortglömt när man lyssnat färdigt. Det skaver ganska mycket för lite för att jag ska känna att detta vill jag höra mer av. Oförargligt och inte alls varmt.

LÅT: The Slave That You Are
ARTIST: Green Carnation
VALD AV: Martin


Robert: Alltså… grodkväkarsången med aggressiv dubbeltramp? Jag faller pladask – sjukt bra! Sen dyker refrängen upp som en överraskning, men det funkar och undertecknad svettas av hettan… till dess att det dyker upp ett flummigt och helt meningslöst mellanspel?!? WTF? Mitt i tuffheten ska vi alltså tugga halmstrån och röka på, typ? Det här lyckas vara stekhett och samtidigt få mig att inte vilja lyssna. Det är ju en bedrift i sig…
Fredrik A: Green Carnation är för mig en ny bekantskap men musiken känns igen. När jag googlar bandet läser jag att de är från Norge. Och då går det upp för mig att det är ju landsmännen Enslaved jag hör Green Carnations musik. Absolut inget plagiat men de rör sig i samma kölvatten av progressiv metal med melodiösa och black metal-inslag. Låten får upp mitt intresse och jag kommer ge hela albumet en chans.
Amelie: Gotiskt svart: check. Melodiskt: check. Norskt: check. Varför har jag inte lyssnat på Green Carnation tidigare?? Denna låt är som att höra Enslaved i deras mer progressiva skepnad. Ändå är jag inte helsåld. Brukar gilla växling mellan growl/scream och rensång men här är det som att få ta del av två helt olika låtar som mixats. Vad är det det kallas, som var så himla populärt för några år sedan? Så, ömsom brinnande hett och ömsom totalt nedkylande, vilket gör helheten rätt ljummen.
Fredrik S: En salig blandning detta! Lagom rå och skitig black metal emellanåt, sen kommer refrängen med progressiva drag och snäll skönsång, innan breaket plötsligt blir halvflummig doom med rötter i akter som Candlemass och 80-talets Black Sabbath. Spretigt deluxe – men alla komponenter håller i sig god klass. Sammantaget landar vi i ganska god sensommarvärme på termometern här.

LÅT: Sarcophagi Of The Soul
ARTIST: Revocation
VALD AV: Robert


Fredrik S: Relativt teknisk döds men med old school-vibbar både i den gutturala growlen och produktionen. Riffandet är skönt, sången försvinner dock lite för mycket i mixen. Köttigt på ett trivsamt sätt, men inte alltför fantasifullt. Ljummet.
Fredrik A: Teknisk dödsmetal som går i en rasande fart men inte tummar på låtskrivandet. Många band i denna genre tenderar att fokusera på framförandet snarare än att komponera minnesvärda låtar. Revocation lyckas med att både hantera sina instrument till fullo och skapa riff och låtar som sitter kvar. Det är så bra att jag kommer att lyssna på albumet men inte köpa vinylen.
Amelie: In Flames?? Ja men, ibland är det typ Anders Fridén jag hör i sång och growl. Kanske är det också Jens Bogrens mix som bidrar till att det här amerikanska bandet känns så svenskt hemtamt? I varje fall faller jag, och detta är varmt mot det riktigt heta.
Martin: Någon annan som får sköna vibbar av Necrophagist av introt? Revocation kan sin historia, men står alldeles ypperligt på egna ben. Rytmiken i både trum- och gitarrspelet sitter som en keps från helvetet, och det finns gött sväng också. Löjligt bra och hetare en helvetets flammor.

LÅT: Marter
ARTIST: Der Weg Einer Freiheit
VALD AV: Amelie


Martin: En fantastisk låt från en fantastisk skiva. Der Weg Einer Freiheit gör allt rätt här – det är sagolikt stämningsfullt, och det är inte svårt att sjunka ner i ett tillstånd av stark känslomässig påverkan. Dubbelt plus för det sinnessjukt förträffliga trumspelet och den fina produktionen. Detta är svinhett!
Fredrik A : Äntligen fick jag en skiva att möta hösten med. Melankolin och mörkret är total i tyskarnas ambienta och post progressiva black metal. Likväl som jag hör Mayhem i bandets musik, påminner mig låtskrivandet om Cult Of Luna. Detta är glödhett och jag ska lyssna vidare på Der Weg Einer Freiheit.
Robert: Åh! Det är härligt att återse gamla bekantskaper, och tyskarnas tidiga år var jag en av deras följeslagare. Sen tappade vi kontakten av någon anledning, men de har inte ändrat sig nämnvärt. Episk, svepande emotionell och storslagen black metal är det som gäller, möjligen är de mer polerade och välproducerade nu än back in the days. Fin bit!
Fredrik S: Bitvis episkt stämningsfull black metal, åt det svalt melodiska hållet. Vackra körer som smyger med i bakgrunden bidrar till skönheten, och produktionen är väl lämpad för låtens karaktär. Sen finns det också stycken under numrets dryga nio minuter där det går liiite på tomgång, och blir för monotont. Men i det stora hela en stark låt, som absolut pockar på vidare lyssning.

Listor

Hot or not? – Augusti 2025

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Specter
ARTIST: BAD OMENS
VALD AV: Amelie

Martin: Alltså jag gillar ju snygga produktioner, men här är det så polerat att det blir löjligt. Generiskt och ja, trist. När band vinnlägger sig om att det ska vara så satans stämningsfullt och det inte blir det så kraschar det med besked. Jag känner inte att jag vill lägga så mycket tid på detta. Iskallt.
Fredrik A: Pojkbands-metal om hjärta och smärta. Några “shuggah, shuggah-gitarrer” dyker upp lite här och var men det griper inte tag i mig. Bitvis känner jag mig mest obekväm av att lyssna på detta.
Robert: Det är lite poppig shoegazeblack detta. Och det är ganska trevligt, speciellt i stunden – men det fastnar inte, och väcker inte min lust att utforska mer. Rumstemperatur.
Fredrik S: Vattenkammad, samtida amerikansk pop-emo-metal med minst lika stort fokus på produktionstekniska effekter och detaljer som på det faktiska låtskrivandet. Eller ja, så är det väl säkert inte – men det känns som det… Refrängen är inte så dum, där dras jag ändå med en smula, och pukorna i breaket är nu en snygg detalj. Men överlag känns detta tämligen svalt och själlöst. Så, ja… svalt.

LÅT: Moth Becomes The Flame
ARTIST: VOWER
VALD AV: Fredrik S

Amelie: Väldigt trist första minuten, sen blir det… bara ganska trist ett tag. Så slocknar alltihop igen efter ytterligare nån minut. Å så tar vi allt ett varv till – men det blev inte heller roligt. Mycket svalt.
Martin: Jag gillar introt, även om jag redan här anar varthän låten kommer barka. Den här typen av musik går det tretton på dussinet av, och det är dessvärre så att VOWER inte lämnar några bestående intryck annat än ett konstaterande att ja, det funkar väl för stunden, men inte så mycket mer.
Robert: Det är lite indie-shoegazeblack detta. Och det är ganska trevligt, speciellt i stunden – men det fastnar inte, och väcker inte min lust att utforska mer. Rumstemperatur.
Fredrik A: För mig är den låt snarlik Specter av Bad Omens. Sångaren är aningen mer arg. Nej, det kittlar inte alls och jag vill inte lyssna på mer.

LÅT: Maskirovka
ARTIST: AMBUSH
VALD AV: Fredrik A

Robert: AMBUSH är tillbaka med nytt material, och ska följa upp dunderplattan ”Infidel” från 2020 (som händelsevis tog förstaplatsen på denna skribents personliga topplista det året..!). Det kommer gå galant av de släppta singlarna att döma, och Maskirovka är trots sin titel ingen krigslist – det är the real deal. Hett!
Fredrik S: Jag kan generellt vara lite svag för retro-rock, men då mestadels när det osar 70-tal snarare än (som här, tidigt) 80-tal. Här blir det verkligen ingen kärleksaffär, då detta i mina öron är högtravande, sliskigt och pompöst på helt fel sätt, och stryker mig rejält mothårs. De är sin inspirations-era trogna, det får jag ge AMBUSH, men högre temperatur-betyg än kylskåpskallt kan jag dessvärre inte ge dem. Detta går tvärbort.
Amelie: Galopp-rock från ett glammigt 80-tal, fast nyskapat 2025 = totalt onödigt. Har fått alldeles övernog av sånt här i mitt musiklyssnande liv. Inte en musikstil som åldrats med värdighet enligt min mening. Iskallt.
Martin: Går inte att komma undan från faktumet att jag gillar detta av exakt samma anledningar som en del av redaktionen tycker att detta är iskallt, haha! Sväng och homage till 80-talet, ja det funkar finfint för mig. Att originaliteten drar åt minus, ja det blir ju en naturlig följd av att lira sådan här musik, men hantverket sitter där så till den milda grad att jag har gått omkring och nynnat på låten under en hel vecka. Hett!

LÅT: No Dreams Beyond Empty Horizons
ARTIST: AN ABSTRACT ILLUSION
VALD AV: Martin

Robert: Det är lite proggig shoegazeblack detta. Och det är ganska trevligt, speciellt i stunden – men det fastnar inte, och väcker inte min lust att utforska mer. Rumstemperatur.
Fredrik A: Intressant och underhållande progressiv dödsmetal. När jag lyssnar på låten hör jag likheter med Enslaved och Opeth. Hade jag stött på An Abstract Illusion för 10 år sedan hade jag varit salig. Men efter att ha lyssnat på band i denna genre under längre tid än så, får jag inte upp suget efter mer dessvärre.
Amelie: Mörkt och drömmigt i en alltigenom trevlig kombo. Har inget minne av att jag innan detta lyssnat på bandet, även om de uppmärksammats på sajten tidigare. Men det här är riktigt hett och absolut värt att kolla vidare på.
Fredrik S: Lång och mångfacetterad historia, där finstämd melankoli varvas med desperat ångest och tämligen brutalt mangel. De allra vänaste bitarna känns ganska slätstrukna, men så fort fernissan skavs av och mörkret får sippra ut är detta ett tämligen vasst bidrag. Partiet som brakar loss efter fyra och en halv av de sju minuterna är mäktigt! Även om detta spår förmodligen inte kommer att återfinnas bland mina absoluta favoriter mot slutet av året, skulle jag ändå säga att det är omgångens vassaste..

LÅT: On Blackened Wings
ARTIST: BLOODLETTER
VALD AV: Robert

Fredrik S: Gillar den skramliga energi som bitvis river och sliter lite i trumhinnorna här, även om kombinationen av punkskrammel, harmoniserande gitarrslingor och frenetiskt thrash-riffande bitvis får det att kännas som att låten kämpar med att hitta sin sanna identitet. För att denna anrättning verkligen skulle lyfta hade sången behövt ha lite fler olika växlar/nivåer, det blir aningen för jämntjockt som det nu är. Men låten är alls inte oäven, och som sagt, energin finns där. Ljummet plus.
Fredrik A: Till en början får jag Svartkonst-vibbar men snabbt kommer thrashen in i musiken och jag tänker mer på senare skivor från Exodus. Jag fick mer hopp om döds- och black metal när jag såg omslaget till albumet. Kompetent och välspelat men det berör mig inte på djupet.
Amelie: Ja, men här har vi fått upp lite tempo i listans urval! Inte oävet detta även om bristande variation och sångarens enahanda frasering nöter ut den första förtjusningen efter några lyssningar. Men absolut behaglig temperatur trots det.
Martin: Klart njutbart, bra med bett i riffandet och härligt märlande på ride-cymbalen. Trumspelet sitter som en keps och samspelar fint med riffen så pass bra att jag kan köpa den något stela men habila sången. Bra sväng i mellanpartiet och ett sympatiskt solo gör att låten med lätthet kvalar in i den varmare skalan.

Listor

Hot or not? – Juni 2025

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Ekur
ARTIST: Anzv
VALD AV: Amelie


Martin: Fruktansvärt bra. Så jävla mycket stämning att man kan tälja den med kniv. Man vill bara lyssna mer och mer – musiken gnager sig in i skallen med ackuratess och det är nästan så jag vill kategorisera detta som beroendeframkallande och sätta varningstext på det – hotter than the flames of hell!
Fredrik A: : För mig är det endast nyansskillnader i produktionen och utförande som skiljer denna låt från Blackbraids låt i denna omgång. Annars hade det för mig hade låtarna kunnat vara av samma band från samma album. Inget dåligt hantverk men väldigt likt mycket annat inom genren.
Robert: Black metal är måhända den genre som har störst inhemsk variation. Det kan vara piskande driv, skrapigt rasp, kväkande grodsång eller vansinniga vrål direkt hämtade från helvetets sjunde krets… men allt ryms under samma black metal-flagga. ANZV levererar sin typ hypnotisk, mässande och alldeles fascinerande. Det sätter sig stenhårt, och som ett resultat har undertecknad direkt börjar köra albumet ”Kur” på repeat. Hett som helvetet, detta!
Fredrik S: Bra nummer. Aningen svårlyssnad ljudbild, på det där sättet man kommer undan med om man är ULCERATE men sällan annars. Dock fin, dystopiskt oroande atmosfär, och bra sånginsats. Tänker att detta hade varit en mycket bra upplevelse live, kanske inte lika klockren så här på skiva. Men absolut godkänd temperatur!

LÅT: Enslaved
ARTIST: VILT
VALD AV: Fredrik S

Amelie: Fint som snus! Inte unik musik på något sätt men hantverket är mycket gott och med alltfler lyssningar blir jag mer och mer förtjust i detta. Linköpingsbandet spelar också på Close Up-båten i september vilket jag ser fram emot. Två EP och ett antal singlar har VILT släppt och kanske kan vi förvänta oss en fullängdare så småningom? Den skulle jag gärna ta del av. Riktigt varmt!
Martin: Redigt röj – finns en hel massa att gilla med detta! Jag uppskattar både de härligt tralliga, åt punk dragande melodierna, riffen sitter som en keps, och mellanspelet är ju sjukt svängande! Lägg till detta ett finfint solo och ni får en låt som är svinhet!
Robert: Finfint driv och öppningsriff, och man diggar ju! Enda problemet? Det lockar till att lyssna på klassikerna från Göteborg, och efter det glömmer man detta lite. Hård konkurrens här, men VILT är inte oävna.
Fredrik A: Klassiskt göteborgsriffande med tvåtakt och svängig refräng. Av musiken att döma har bandmedlemmarna lyssnat en del på The Black Dahlia Murder. Inget fel i det men vi har hört det innan. Kompetent och underhållande men det berör mig inte på djupet.

LÅT: The Flow Of Time And Age
ARTIST: Craneium
VALD AV: Fredrik A


Robert: …det här är musik jag borde gilla. Det luktar SAHG och flumrock och lite SPIRITUAL BEGGARS, och svänger bra. Det är bra grejer, men samtidigt ska jag erkänna att det inte riktigt fäster – trots närmast briljant video som stöd. Ljummet?
Fredrik S: Pårökt flumrock med ganska tydliga grunge-inslag. Inte så mycket som griper tag i stunden, men rätt trivsamt hypnotisk vibe. Inget jag slänger på under festen, men jag kan absolut tänka mig att se soluppgången lagom till att berusningen övergår i behaglig sömnighet med detta CRANEIUM-spår som soundtrack. Och precis som sommargryningar brukar vara, är omdömet här varken kyligt eller varmt, utan någonstans där emellan.
Amelie: Går att lyssna på men är definitivt inget jag kommer efterfråga i skivbutiken eller på streamingtjänsten. Mest trist och tjatigt efter några lyssningar och nu är jag färdigt med detta. Svalt utan att svalka.
Martin: En ganska trevlig, men ack så oförarglig låt – jag älskar dock partiet vid 2-minutersstrecket – men det är så kort att jag längtar efter betydligt mer. Solot är bra och härligt melodiskt och när detta mynnar ut i mer melodiskt lir då kryper låten över till ljummet, men mer blir det inte.

LÅT: Possesion Deepens
ARTIST: Witchrot
VALD AV: Martin


Robert: Jag älskar sån här musik. Som ligger i skärningen mellan det psykedeliska och doom, som balanserar det drömska med en elak vibb och ockulta drag. Det har en förmåga att äta sig fast i hjärnan, på det bästa av hypnotiska sätt. Enda problemet? Seanser likt detta passar sig inte på blandkassetter, så här blir det faktiskt lite malplacerat, hettan och briljansen till trots. Man får kolla in Witchrot i sin helhet på sidan av istället…
Fredrik A: Låten får mig att känna som att jag sitter i bandets replokal medan de spelar. Det är dunkelt, skitigt levande och närvarande. Tung och psykedelisk stoner med en sångerska som levererar med nerv. Gillar skarpt de drömska orgelpartierna.
Amelie: Detta kryper i kroppen – och tyvärr inte på något gott sätt. Flummigt och gungigt på ett sätt som nästan gör mig illamående. Mäktar knappt att i ett svep lyssna igenom hela låten, som dessutom är oääändligt mycket för lång. Släpp ut mig från häxgungan, detta är nånting värre än iskallt!
Fredrik S: Ett nummer som blandar och ger. Lite för långt intro, dito extro, och överlag en aningen planlös låt. Men ganska skönt doom-flum med trivsamma häxsabbat-vibbar, där sången passar perfekt till soundet. Intrycket stannar på ganska svalt, hade låten kortats med 90 sekunder i början och slutet hade det ändå varit rätt god värme här.

LÅT: Wardrums At Dawn On The Day Of My Death
ARTIST: Blackbraid
VALD AV: Robert


Fredrik S: Ledigt omgångens bästa spår. Ypperlig mellantempo-black som förvaltar arv efter akter som DISSECTION och NECROPHOBIC. Gillar sången och dess härliga desperation skarpt, och tempoväxlingarna ger låten karaktär och behåller intresset högt. Ny skiva är på ingående, och läggs kvalitetsnivån där Wardrums… landar kan det absolut bli en platta för årsbästalistan. Äntligen sommarvärme!
Fredrik A: Black metal enligt konstens alla regler. Tycker mig höra en del Dissection i låten. Produktionen är kristallklar och välproducerad. Återigen ett band som utför sin konst till punkt och pricka men jag berörs inte på djupet av detta.
Amelie: Roligt att BLACKBRAID är tillbaka! Första mötet med bandet i och med det andra albumet 2023 golvade mig så pass att jag placerade det på andra plats på det årets topplista. Bandets ”atmosfäriska och melodiska svartmetall landar precis i mitt musikaliska hjärtas centrum” skrev jag då och där har inget förändrats med denna låt. Ser mycket fram mot ”Blackbraid III” i augusti. Brinnande hett!
Martin: Gillar ju BLACKBRAID sedan innan något oerhört, och har sett fram emot nytt material något väldeliga. Denna låt får mig inte att längta mindre – det är samma infernaliska stämning som det brukar vara – och samma innerlighet. BLACKBRAID känns inte helt som ”bara” ett band – här finns något så vansinnigt äkta att musiken känns transcendental. Hetare än lava!