Etikettarkiv: Hot or Not 2025

Listor

Hot or not? – Augusti 2025

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Specter
ARTIST: BAD OMENS
VALD AV: Amelie

Martin: Alltså jag gillar ju snygga produktioner, men här är det så polerat att det blir löjligt. Generiskt och ja, trist. När band vinnlägger sig om att det ska vara så satans stämningsfullt och det inte blir det så kraschar det med besked. Jag känner inte att jag vill lägga så mycket tid på detta. Iskallt.
Fredrik A: Pojkbands-metal om hjärta och smärta. Några “shuggah, shuggah-gitarrer” dyker upp lite här och var men det griper inte tag i mig. Bitvis känner jag mig mest obekväm av att lyssna på detta.
Robert: Det är lite poppig shoegazeblack detta. Och det är ganska trevligt, speciellt i stunden – men det fastnar inte, och väcker inte min lust att utforska mer. Rumstemperatur.
Fredrik S: Vattenkammad, samtida amerikansk pop-emo-metal med minst lika stort fokus på produktionstekniska effekter och detaljer som på det faktiska låtskrivandet. Eller ja, så är det väl säkert inte – men det känns som det… Refrängen är inte så dum, där dras jag ändå med en smula, och pukorna i breaket är nu en snygg detalj. Men överlag känns detta tämligen svalt och själlöst. Så, ja… svalt.

LÅT: Moth Becomes The Flame
ARTIST: VOWER
VALD AV: Fredrik S

Amelie: Väldigt trist första minuten, sen blir det… bara ganska trist ett tag. Så slocknar alltihop igen efter ytterligare nån minut. Å så tar vi allt ett varv till – men det blev inte heller roligt. Mycket svalt.
Martin: Jag gillar introt, även om jag redan här anar varthän låten kommer barka. Den här typen av musik går det tretton på dussinet av, och det är dessvärre så att VOWER inte lämnar några bestående intryck annat än ett konstaterande att ja, det funkar väl för stunden, men inte så mycket mer.
Robert: Det är lite indie-shoegazeblack detta. Och det är ganska trevligt, speciellt i stunden – men det fastnar inte, och väcker inte min lust att utforska mer. Rumstemperatur.
Fredrik A: För mig är den låt snarlik Specter av Bad Omens. Sångaren är aningen mer arg. Nej, det kittlar inte alls och jag vill inte lyssna på mer.

LÅT: Maskirovka
ARTIST: AMBUSH
VALD AV: Fredrik A

Robert: AMBUSH är tillbaka med nytt material, och ska följa upp dunderplattan ”Infidel” från 2020 (som händelsevis tog förstaplatsen på denna skribents personliga topplista det året..!). Det kommer gå galant av de släppta singlarna att döma, och Maskirovka är trots sin titel ingen krigslist – det är the real deal. Hett!
Fredrik S: Jag kan generellt vara lite svag för retro-rock, men då mestadels när det osar 70-tal snarare än (som här, tidigt) 80-tal. Här blir det verkligen ingen kärleksaffär, då detta i mina öron är högtravande, sliskigt och pompöst på helt fel sätt, och stryker mig rejält mothårs. De är sin inspirations-era trogna, det får jag ge AMBUSH, men högre temperatur-betyg än kylskåpskallt kan jag dessvärre inte ge dem. Detta går tvärbort.
Amelie: Galopp-rock från ett glammigt 80-tal, fast nyskapat 2025 = totalt onödigt. Har fått alldeles övernog av sånt här i mitt musiklyssnande liv. Inte en musikstil som åldrats med värdighet enligt min mening. Iskallt.
Martin: Går inte att komma undan från faktumet att jag gillar detta av exakt samma anledningar som en del av redaktionen tycker att detta är iskallt, haha! Sväng och homage till 80-talet, ja det funkar finfint för mig. Att originaliteten drar åt minus, ja det blir ju en naturlig följd av att lira sådan här musik, men hantverket sitter där så till den milda grad att jag har gått omkring och nynnat på låten under en hel vecka. Hett!

LÅT: No Dreams Beyond Empty Horizons
ARTIST: AN ABSTRACT ILLUSION
VALD AV: Martin

Robert: Det är lite proggig shoegazeblack detta. Och det är ganska trevligt, speciellt i stunden – men det fastnar inte, och väcker inte min lust att utforska mer. Rumstemperatur.
Fredrik A: Intressant och underhållande progressiv dödsmetal. När jag lyssnar på låten hör jag likheter med Enslaved och Opeth. Hade jag stött på An Abstract Illusion för 10 år sedan hade jag varit salig. Men efter att ha lyssnat på band i denna genre under längre tid än så, får jag inte upp suget efter mer dessvärre.
Amelie: Mörkt och drömmigt i en alltigenom trevlig kombo. Har inget minne av att jag innan detta lyssnat på bandet, även om de uppmärksammats på sajten tidigare. Men det här är riktigt hett och absolut värt att kolla vidare på.
Fredrik S: Lång och mångfacetterad historia, där finstämd melankoli varvas med desperat ångest och tämligen brutalt mangel. De allra vänaste bitarna känns ganska slätstrukna, men så fort fernissan skavs av och mörkret får sippra ut är detta ett tämligen vasst bidrag. Partiet som brakar loss efter fyra och en halv av de sju minuterna är mäktigt! Även om detta spår förmodligen inte kommer att återfinnas bland mina absoluta favoriter mot slutet av året, skulle jag ändå säga att det är omgångens vassaste..

LÅT: On Blackened Wings
ARTIST: BLOODLETTER
VALD AV: Robert

Fredrik S: Gillar den skramliga energi som bitvis river och sliter lite i trumhinnorna här, även om kombinationen av punkskrammel, harmoniserande gitarrslingor och frenetiskt thrash-riffande bitvis får det att kännas som att låten kämpar med att hitta sin sanna identitet. För att denna anrättning verkligen skulle lyfta hade sången behövt ha lite fler olika växlar/nivåer, det blir aningen för jämntjockt som det nu är. Men låten är alls inte oäven, och som sagt, energin finns där. Ljummet plus.
Fredrik A: Till en början får jag Svartkonst-vibbar men snabbt kommer thrashen in i musiken och jag tänker mer på senare skivor från Exodus. Jag fick mer hopp om döds- och black metal när jag såg omslaget till albumet. Kompetent och välspelat men det berör mig inte på djupet.
Amelie: Ja, men här har vi fått upp lite tempo i listans urval! Inte oävet detta även om bristande variation och sångarens enahanda frasering nöter ut den första förtjusningen efter några lyssningar. Men absolut behaglig temperatur trots det.
Martin: Klart njutbart, bra med bett i riffandet och härligt märlande på ride-cymbalen. Trumspelet sitter som en keps och samspelar fint med riffen så pass bra att jag kan köpa den något stela men habila sången. Bra sväng i mellanpartiet och ett sympatiskt solo gör att låten med lätthet kvalar in i den varmare skalan.

Listor

Hot or not? – Juni 2025

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Ekur
ARTIST: Anzv
VALD AV: Amelie


Martin: Fruktansvärt bra. Så jävla mycket stämning att man kan tälja den med kniv. Man vill bara lyssna mer och mer – musiken gnager sig in i skallen med ackuratess och det är nästan så jag vill kategorisera detta som beroendeframkallande och sätta varningstext på det – hotter than the flames of hell!
Fredrik A: : För mig är det endast nyansskillnader i produktionen och utförande som skiljer denna låt från Blackbraids låt i denna omgång. Annars hade det för mig hade låtarna kunnat vara av samma band från samma album. Inget dåligt hantverk men väldigt likt mycket annat inom genren.
Robert: Black metal är måhända den genre som har störst inhemsk variation. Det kan vara piskande driv, skrapigt rasp, kväkande grodsång eller vansinniga vrål direkt hämtade från helvetets sjunde krets… men allt ryms under samma black metal-flagga. ANZV levererar sin typ hypnotisk, mässande och alldeles fascinerande. Det sätter sig stenhårt, och som ett resultat har undertecknad direkt börjar köra albumet ”Kur” på repeat. Hett som helvetet, detta!
Fredrik S: Bra nummer. Aningen svårlyssnad ljudbild, på det där sättet man kommer undan med om man är ULCERATE men sällan annars. Dock fin, dystopiskt oroande atmosfär, och bra sånginsats. Tänker att detta hade varit en mycket bra upplevelse live, kanske inte lika klockren så här på skiva. Men absolut godkänd temperatur!

LÅT: Enslaved
ARTIST: VILT
VALD AV: Fredrik S

Amelie: Fint som snus! Inte unik musik på något sätt men hantverket är mycket gott och med alltfler lyssningar blir jag mer och mer förtjust i detta. Linköpingsbandet spelar också på Close Up-båten i september vilket jag ser fram emot. Två EP och ett antal singlar har VILT släppt och kanske kan vi förvänta oss en fullängdare så småningom? Den skulle jag gärna ta del av. Riktigt varmt!
Martin: Redigt röj – finns en hel massa att gilla med detta! Jag uppskattar både de härligt tralliga, åt punk dragande melodierna, riffen sitter som en keps, och mellanspelet är ju sjukt svängande! Lägg till detta ett finfint solo och ni får en låt som är svinhet!
Robert: Finfint driv och öppningsriff, och man diggar ju! Enda problemet? Det lockar till att lyssna på klassikerna från Göteborg, och efter det glömmer man detta lite. Hård konkurrens här, men VILT är inte oävna.
Fredrik A: Klassiskt göteborgsriffande med tvåtakt och svängig refräng. Av musiken att döma har bandmedlemmarna lyssnat en del på The Black Dahlia Murder. Inget fel i det men vi har hört det innan. Kompetent och underhållande men det berör mig inte på djupet.

LÅT: The Flow Of Time And Age
ARTIST: Craneium
VALD AV: Fredrik A


Robert: …det här är musik jag borde gilla. Det luktar SAHG och flumrock och lite SPIRITUAL BEGGARS, och svänger bra. Det är bra grejer, men samtidigt ska jag erkänna att det inte riktigt fäster – trots närmast briljant video som stöd. Ljummet?
Fredrik S: Pårökt flumrock med ganska tydliga grunge-inslag. Inte så mycket som griper tag i stunden, men rätt trivsamt hypnotisk vibe. Inget jag slänger på under festen, men jag kan absolut tänka mig att se soluppgången lagom till att berusningen övergår i behaglig sömnighet med detta CRANEIUM-spår som soundtrack. Och precis som sommargryningar brukar vara, är omdömet här varken kyligt eller varmt, utan någonstans där emellan.
Amelie: Går att lyssna på men är definitivt inget jag kommer efterfråga i skivbutiken eller på streamingtjänsten. Mest trist och tjatigt efter några lyssningar och nu är jag färdigt med detta. Svalt utan att svalka.
Martin: En ganska trevlig, men ack så oförarglig låt – jag älskar dock partiet vid 2-minutersstrecket – men det är så kort att jag längtar efter betydligt mer. Solot är bra och härligt melodiskt och när detta mynnar ut i mer melodiskt lir då kryper låten över till ljummet, men mer blir det inte.

LÅT: Possesion Deepens
ARTIST: Witchrot
VALD AV: Martin


Robert: Jag älskar sån här musik. Som ligger i skärningen mellan det psykedeliska och doom, som balanserar det drömska med en elak vibb och ockulta drag. Det har en förmåga att äta sig fast i hjärnan, på det bästa av hypnotiska sätt. Enda problemet? Seanser likt detta passar sig inte på blandkassetter, så här blir det faktiskt lite malplacerat, hettan och briljansen till trots. Man får kolla in Witchrot i sin helhet på sidan av istället…
Fredrik A: Låten får mig att känna som att jag sitter i bandets replokal medan de spelar. Det är dunkelt, skitigt levande och närvarande. Tung och psykedelisk stoner med en sångerska som levererar med nerv. Gillar skarpt de drömska orgelpartierna.
Amelie: Detta kryper i kroppen – och tyvärr inte på något gott sätt. Flummigt och gungigt på ett sätt som nästan gör mig illamående. Mäktar knappt att i ett svep lyssna igenom hela låten, som dessutom är oääändligt mycket för lång. Släpp ut mig från häxgungan, detta är nånting värre än iskallt!
Fredrik S: Ett nummer som blandar och ger. Lite för långt intro, dito extro, och överlag en aningen planlös låt. Men ganska skönt doom-flum med trivsamma häxsabbat-vibbar, där sången passar perfekt till soundet. Intrycket stannar på ganska svalt, hade låten kortats med 90 sekunder i början och slutet hade det ändå varit rätt god värme här.

LÅT: Wardrums At Dawn On The Day Of My Death
ARTIST: Blackbraid
VALD AV: Robert


Fredrik S: Ledigt omgångens bästa spår. Ypperlig mellantempo-black som förvaltar arv efter akter som DISSECTION och NECROPHOBIC. Gillar sången och dess härliga desperation skarpt, och tempoväxlingarna ger låten karaktär och behåller intresset högt. Ny skiva är på ingående, och läggs kvalitetsnivån där Wardrums… landar kan det absolut bli en platta för årsbästalistan. Äntligen sommarvärme!
Fredrik A: Black metal enligt konstens alla regler. Tycker mig höra en del Dissection i låten. Produktionen är kristallklar och välproducerad. Återigen ett band som utför sin konst till punkt och pricka men jag berörs inte på djupet av detta.
Amelie: Roligt att BLACKBRAID är tillbaka! Första mötet med bandet i och med det andra albumet 2023 golvade mig så pass att jag placerade det på andra plats på det årets topplista. Bandets ”atmosfäriska och melodiska svartmetall landar precis i mitt musikaliska hjärtas centrum” skrev jag då och där har inget förändrats med denna låt. Ser mycket fram mot ”Blackbraid III” i augusti. Brinnande hett!
Martin: Gillar ju BLACKBRAID sedan innan något oerhört, och har sett fram emot nytt material något väldeliga. Denna låt får mig inte att längta mindre – det är samma infernaliska stämning som det brukar vara – och samma innerlighet. BLACKBRAID känns inte helt som ”bara” ett band – här finns något så vansinnigt äkta att musiken känns transcendental. Hetare än lava!

Listor

Hot or not? – Maj 2025

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: + ? Regnet, the ? +
ARTIST: Vildhjarta
VALD AV: Amelie

Martin: Jag skulle vilja tycka mer om detta än jag gör, men trots att bandet har ambitioner att beröra blir detta mest övningar i rytmik för formens skull i mina öron. Iskallt.
Fredrik S: Ett spår som blandar och ger. De långsammare/lugnare delarna med pratsång är riktigt stämningsfulla, och det meckigt tuggande riffandet svingar bitvis jäkligt hårt. Sen är låten som helhet lite väl planlös i sina tvära kast mellan beståndsdelarna, så det är svårt att riktigt få grepp om något slags sammanhängande helhet att verkligen falla för. Ljummet.
Robert: Hudiksvalls VILDHJARTA (namnet måste ju vara taget från Drakar och Demoner-äventyret om den magiska skogen Vildhjärta från 2001?!?) har haft en plats i hyllan hemma sen debuten ”Måsstaden” 2005… men: det är inte lättlyssnad musik detta, och i ärlighetens namn ljuder bandets meckiga toner inte särdeles ofta i det Gustafssonska hemmet numera. Detta nummer med extra konstigheter i titeln ändrar nog inte det, även om det funkar i mindre doser. Ljummet, får jag tillstå, fast hjärtat vill mer.
Fredrik A: För mig känns denna låt som en uppvisning i hur komplex musik VILDHJARTA kan skriva. Shuggah shuggah-gitarrer med growl och KENT-sång. Nej tack.

LÅT: Wake Circling Above
ARTIST: Allegaeon
VALD AV: Fredrik S

Amelie: Melodisk metal av det mer tillgängliga slaget. Mycket välljudande och snyggt. Alldeles lagom mix av det tyngre och det mjukare. Riktigt varm detta.
Martin: Gillar bandet sedan innan, detta får mig inte att tycka mindre om bandet. Det är berörande, även om jag tycker att ALLEGAEON har gjort bättre låtar. Varmt.
Robert: ALLEGAEON är typ omöjligt att stava. Och att få att fastna  över tid för min del, det är ett band som jag får anstränga mig för att köra mer än ett varv på raken trots att jag gillar det när det rullar. Detta är inget undantag – det är inte dåligt, men… det är heller inte bra?
Fredrik A: Bandet beskriver sig som “teknisk melodisk dödsmetal”, men jag vill nog säga att det finns en del black metal ALLEGAEONs sound. Skickligt och starkt hantverk. Refrängen griper tag i en.

LÅT: Cephalopod Idolator
ARTIST: Grindpad
VALD AV: Martin

Robert: Briljant i sin enkelhet! Martin har grävt i den obskyra myllan och hittat en svängig bit som får en att längta efter pig squeels och rens. Hett som en dag på stranden!
Fredrik S: När man ser ett bandnamn som GRINDPAD är det inte utan att man får vissa förväntningar kring soundet. Och mycket riktigt, det ligger absolut ett större fokus på energi och röj än på finess och pretentioner. Kanske lite thrashigare är jag skulle ha gissat, åtminstone i riffandet, även om de gutturala growl-skriken håller helheten kvar i dödsmyllan. Ganska charmigt spår i sin enkla attack, men inget som riktigt fastnar. Så… rumstemperatur?
Amelie: Lätt den låt i omgången som kräver mest av lyssnaren (möjligen undantaget mitt eget bidrag då). Men nej nej, det här är ändå inte min grej och inget jag kommer välja att lyssna på igen.
Kylslaget.
Fredrik A: Viss musik klarar sig med att vara hård och snabb. Så är fallet med GRINDPAD. Thrashig dödsgrind som smäller som en krocketklubba mitt på skenbenet! Helt i min smak.

LÅT: Nocturnal Sun
ARTIST: Mark Morton feat. Troy Sanders, Jared James Nichols
VALD AV: Robert

Fredrik S: Extremt amerikanskt ljudande biker-metal. Allting är kompetent utfört, och produktionen är helt rätt med skönt fuzzy gitarrer. Men herrejösses vad jag tycker att precis den här sortens låtar är själlöst opersonliga… Refrängen är ändå ganska catchy, vilket väl därmed höjer temperaturen från permafrost till en medelsvår januari-natt. Next, please!
Amelie: Trevlig rocklåt men inget som hettar till någonstans. Sånt här kan snurra i bakgrunden vadhelst annat min uppmärksamhet är riktad på men några djupare skikt når det inte. Ljummet.
Martin: Stört omöjligt att inte gilla detta fantastiska sväng. Låter det som mängder av andra låtar? Ja, det gör det, men detta slinker ändå ner och gör det med välbehag. Varmt.
Fredrik A: Svårt att inte härleda låten till LAMB OF GOD och MASTODON. Men blandningen känns helgjuten. Skönt gung i refrängen och snygg sång av Troy Sanders.

LÅT: The Bane
ARTIST: Domkraft
VALD AV: Fredrik A

Fredrik S: Det minutlånga introt är onödigt långt, särskilt som det då ändå finns över sex minuter låt kvar att avhandla. Störigt. Och med det så har jag avhandlat det negativa som finns att säga. I övrigt är detta ledigt omgångens hetaste spår. Vansinnigt skönt tunggung, där svulstigt malande riffande underligger behagligt kraftfull och alldeles lagom desperat sång. Jag lyssnar, och ser framför min inre blick sedan länge söndervittrande ruiner av mäktiga palats, smekta av kringvirvlande röd ökensand, under dubbla fullmånar. The Bane är det perfekta soundtracket till detta H.P. Lovecraft-minnande sceneri. Älskar detta, det är mäktigt!
Amelie: Jag har tidigare inte varit lika frälst vid DOMKRAFT som kanske vissa av kollegerna men det här är förbaskat bra. Doomigt malande på det alldeles rätta njutbara sättet. Omgångens hetaste!
Martin: Mycket bra. Dräpande närvaro, tyngd och sväng. Härligt välljudande kraft i sången. Krossande ljudbild. Men åt helvete för lång, vilket är en sjuka när det gäller band i den här kategorin. De blir förälskade i sitt eget malande. Hade låten varit kortare hade detta varit hetare än helvetet, nu blir det ”bara” varmt.
Robert: Med en fjärdeplats på Årsbästalistan 2023 för svenska DOMKRAFT så är det rätt givet att grundförutsättningarna för nya ”The Bane” i ett sånt här sammanhang blir goda för min del. Jag gillar bandets musik sedan innan, och inte har de slagit av på tyngden direkt – detta är mer av samma vara. Skallspräckar-volym rekommenderas, det ska skallra i plomberna! Omgångens ess. Stekhett!