Etikettarkiv: Hot or Not 2025

Listor

Hot or not? – April 2025

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Visions Of Tomorrow
ARTIST: The Riven
VALD AV: Fredrik A

Martin: Det är inte svårt att gilla detta, trots det oerhört pretentiösa anslaget. Bra driv, och jag gillar sången som bara den! Att bandet har tänkt på att ikläda låten en vansinnigt lämplig ljudbild höjer bara låten ytterligare. Övergången till gitarrsolot med den fina build-upen är ju galet bra. Jag blir sugen på att höra mer. Hett!
Robert: Musik precis upp min alley. Rockig halvdoom-känsla som slår an vibbar av band som JEX TOTH och THE DEVIL’S BLOOD samtidigt som man aldrig lämnar replokalen i garaget där man sparkar runt i i gamla mattor, tomma burkar med folköl och spridda låttexter. Bra grejer man vill ha mer av!
Fredrik S: Väldigt charmig och behaglig flum-rock med rötterna oerhört tydligt och fast förankrade i sent 70-tal. Produktionen är för ändamålet oklanderlig i alla avseenden, och låten har därtill hooks. Den här kommer garanterat att få gott om speltid på altanen i solen i sommar!
Amelie: Fint och snyggt, ordning och reda, inget som skaver nånstans. Och det är väl det jag saknar, skavet. “Classic Rock for the 21st Century”, som bandet själva beskriver sin musik, är väl helt enkelt inte vad jag vill ha. Ljummet.

LÅT: Warhead
ARTIST: The Haunted
VALD AV: Amelie

Martin: Dyrka två-takt! THE HAUNTED är bandet att återkomma till och även om detta känns aningen stagnant så är det trevligt att lyssna på. Det är stabilt av samtliga bandmedlemmar, men känns aningen mellanmjölksartat. Jag gillar verkligen THE HAUNTED, men bättre kan bandet. Ljummet.
Fredrik A: The Haunted är tillbaka i sann gammal anda. Aro är arg, tvåtakten går fort och riffen är knivskarpa. Receptet på låten känns igen men den smakar bra. Refrängen är inte den starkaste men jag vill ha mer!
Robert: Det är snudd på fusk att ta med THE HAUNTED på en sån här lista, speciellt som de släpper en sån jävla bomb (pun intended!) som detta! Kavla upp ärmarna och ge dig in i moshpiten: THE HAUNTED ställer skåpet. Stekhett!
Fredrik S: Ja, det är så klart svårt att inte gilla THE HAUNTED. Kompetent, energisk, lagom teknisk döds med härligt riv i tvåtakten. Sen är förvisso Warhead något av ett i överkant tryggt val av approach, där det kanske inte finns komponenter som sticker ut, skaver och förför. Det är habilt, det är bra, men inget som torde få lyssnarna att tappa hakan av kärlek. Med det sagt – klart godkänd hetta här.

LÅT: Come What May
ARTIST: Imminence
VALD AV: Fredrik S

Amelie: Detta tilltalar mig varmt rakt igenom! Älskar desperationen i rösten, tyngden i inledningen och lättheten i det oerhört vackra fiolpartiet som gifter in sig perfekt i helheten. Trodde efter första genomlyssningen att jag kanske skulle tröttna efter ett antal varv men det visar sig tvärtom att låten växer över tid. Omgångens hetaste!
Martin: Galet storvulet redan i inledningen. Jag måste säga att detta har vuxit för varje lyssning, trots att det känns som att jag hört låten hundratals gånger innan. Det som verkligen lyfter låten är det magiskt vackra violinpartiet. Där finns en innerlighet som övertygar mig betydligt mer än den påstridiga sången. Varmt.
Robert: …men… vad är detta? Smäktande vackra stycken med melankolisk viol blandas med stenhårda riffmackor, och för egen del blir det svårt att förstå det här. Det är inte dåligt, men nog en aning för mycket totalt sett. Ljummet, och i en i övrigt ruggigt stark omgång faller den därmed lite ur ramen.
Fredrik A: Imminence har ett par starka album i ryggen men det var också ett par album sen jag lyssnade på bandet. Musiken framförs på ett kompetent vis och jag gillar att Eddies fiol får ta plats. Jag berörs inte på djupet av låten, vilket beror på att musiken är aningen för mekanisk och polerad för min smak.

LÅT: The Dress
ARTIST: Messa
VALD AV: Martin

Robert: Ja, jävlar! Det här växer hela tiden, och har den där förmågan att vara svävande och blytungt samtidigt. Omgångens mest spännande spår. Jag har ingen relation med italienska MESSA sedan innan, men gosse: that’s about to change. Stekhett!
Fredrik A: Messa är för mig en ny och trevlig bekantskap i och med denna låt. Doomigt och drömskt med en vacker sångröst. Låten bryts ner i ett lugnt och snyggt parti där lyssnaren får njuta till blåsinstrument och gitarr-noodling. Sen byggs det upp till ett smakfullt gitarrsolo och sången får ta plats igen. Detta album ska kollas in. Omgångens mest intressanta låt.
Amelie: Elegant och snyggt på alla sätt. Överraskande första gången man lyssnar. Ändå blir det till slut för långt och för segt. Flera minuter trumpetsolo är inte min grej kan jag konstatera. Pendlar nånstans mellan ljummet och varmt.
Fredrik S: Jag hade senaste veckan lyssnat rätt mycket på ”Fire on the Roof” med MESSA, och gillat vad jag hört. The Dress når i mina öron kanske inte riktigt samma höjder, åtminstone inte ännu, men visst har italienarnas jazzigt mässande shoegaze-doom en distinkt charm även här. Jag inser åtminstone att jag absolut måste ge hela purfärska fullängdaren ”The Spin” ett par rejäla genomlyssningar, då bägge låtarna jag hört så här långt fortsätter växa på mig.

LÅT: Goner
ARTIST: Demonic Death Judge
VALD AV: Robert

Fredrik S: Skitig stoner från Finland, alltså? Inte den genre man oftast förknippar med vårt östra grannland, kanske, men tydligen kan de få till det hyggligt även inom denna musikaliska ådra. Jag skriver ”hyggligt” av en anledning, då detta spår blandar och ger. Riffandet har i det stora ett tämligen skönt gung, och jag gillar verkligen desperationen i sången. Sen är produktionen (framför allt så just avseende sången, som bitvis är svår att fånga ordentligt) aningen tveksam, det flummiga breaket för långt, och DEMONIC DEATH JUDGE presenterar i ärlighetens namn inget som ger distinkt anledning att inte istället slänga på DOZER eller STONEWALL NOICE ORCHESTRA. Men för all del, ändå mer ljummet än svalt.
Amelie: Inte så tokigt detta. När det är som bäst får jag vibbar av HORNDAL och det är verkligen inte det sämsta! Dock lite segdraget i andra halvan av låten. Inte dåligt alls men inget som riktigt hettar till heller. Varmt.
Martin: Gott folk, det är omöjligt att stå emot ko-klockan! Bra sväng, stabilt riffande och det rätta fuzzet i gitarren gör att jag tycker detta är riktigt trevligt. Inget att skriva hem till mamma om, men klart habilt och liiite mer än bara underhållning för stunden. Varmt.
Fredrik A: Svängig fuzz helt i min smak men sen börjar black metal-sången. Inget fel på fuzz eller black metal men blandningen smälter inte ihop för min del.

Listor

Hot or not? – Februari 2025

2 kommentarer

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Mau Moko
ARTIST: Alien Weaponry
VALD AV: Amelie

Martin: Finns inte mycket som stör med den här låten, men inte mycket som berör genuint heller. Det är ju lite coolt att de sjunger på maori, men sången är rätt enahanda, precis som resten av låten. ALIEN WEAPONRY har gjort betydligt bättre låtar än så här. Fisljummet.
Robert: Denna låt är rätt bra. Det svänger, jag gillar det när jag lyssnar – men samtidigt är det enda jag minns i efterhand att de sjöng på ett udda språk. Maori, visar det sig, bandet kommer från Nya Zeeland. Och skulle man ta bort den detaljen och ställa Mau Moko bredvid den uppsjö av liknande alster som finns så finns tyvärr inget som sticker ut. Okej för stunden, men inte mer…
Fredrik: Jag känner mig automatiskt lite skyldig de gånger jag inte spontangillar metal med etniska inslag. Det blir lite som att jag känner mig ytlig och trångsynt. Därför finner jag mig här i ett komplicerat förhållande med nya zeeländarna i ALIEN WEAPONRY. Deras crossover mellan melodisk, thrashig dödsmetall och hjältehårdrock har en hel del fina inslag, riffandet är bra, refrängen ganska catchy, och breaket hyggligt tungt. Men av någon anledning funkar inte sången på maori-språket för mig, det blir lite ”Moana goes metal” för mig. Slutresultat: rumstempererat.

LÅT: Havukruunu ja Talvenvarjo
ARTIST: Havukruunu
VALD AV: Fredrik

Amelie: Musiken är rättfram och ärlig black metal utan krusiduller och det är fint. Sången i det rätta skrikraspiga läget. Jag förstår tyvärr inte ett ord av texten men titeln ska tydligen översättas ungefär ”Barrträdens krona och vinterns skugga”. Inte utan viss hetta detta.
Martin: Jag har lärt mig att gilla detta. Det är bra stämning, jag gillar till stora delar melodierna, och sången är riktigt bra. Det blir lite tjatigt i längden. Mellanspelet gillar jag inte alls, det drar ner en annars helt habil låt. Mer varmt än kallt dock!
Robert: Detta kan vara omgångens bästa spår,  kanske mest beroende på svag konkurrens. Detta är driven black metal, med envist monotona trummor under låtens första halva. Skönt ångestladdat och med tillhörande halvskräpig produktion som sig bör. Ljummet!

LÅT: P. S. Far er død
ARTIST: Danefae
VALD AV: Martin

Robert: Antal gånger jag klarat av att lyssna igenom hela låten P.S. Far e død: 0. Dansk sorgemelodi med spoken word rimmar illa med undertecknads preferenser från start, och när vansinnestrallandet infaller mellan femte och sjätte minuten kastar jag panikartade blickar på displayen för att se hur länge som återstår. Svaret är lika länge till. Minst. Fingret kan inte komma till ”skip”-knappen fort nog, detta är dryga 12 meningslösa minuter av ditt liv (ja, eller kortare då om du gör som jag och hoppar vidare….) då du kunnat göra i stort sett vad som helst annat. Lära dig mer om den absoluta nollpunkten, till exempel?
Fredrik: Den stämningsfulla inledningen avger subtila vibbar av uppbyggnad, vilket får mig att förväntansfullt tänka att det här kommer att bli maffigt när det väl brakar loss. Och det blir det – synd då bara att mina tonårssöner hann gå i pension innan det hände… Nej, skämt åsido, det tar ”bara” lite drygt åtta minuter innan låten på fullt allvar fäller ut sina vingar och blir den vackra fjäril puppan utlovat. Då finns det förvisso tre och en halv minut ytterligare av eteriskt suggestiv progressiv folk metal kvar, och gott så. Det här är en klart intressant låt, och bitvis också väldigt vacker, men den hade behövt vara hälften så lång… Ändå mer varmt än kallt, faktiskt.
Amelie: Jag har verkligen försökt. Inte gett upp utan lyssnat igenom denna låt ett antal gånger (även om jag ofta tappat fokus). Det ger mig fortfarande ingenting, berör inte. Sångerskan har en fantastiskt fin röst det går inte att säga annat. Och någon gång rister det till med lite mer spännande avsnitt. Annars går jag mest in i dvala vid lyssning. Kallt.

LÅT: The Shit Ov God
ARTIST: Behemoth
VALD AV: Robert

Fredrik: Liiite oklart hur den kreativa processen gick till när text och titel sattes här, det andas kanske inte direkt peak verkshöjd. Men i övrigt kan man lita på BEHEMOTH. Det här är ett spår med bandets klassiska blackened death-sound, om än kanske aningen långsammare i tempot än genomsnittet. Snabba baskagge-smatter och stooora pukor ackompanjerar läckert ett betvingande mörkt och svulstigt riffande, och Nergals growl är som vanligt av högsta klass. Även om jag inte kan låta bli att störa mig på spårets titel, är det ändå utan tvekan omgångens hetaste spår.
Amelie: Nergal är i sitt skapande till stor del upptagen av den kristna religionen, att kritisera, håna, förnedra och förringa den. Det är inget att säga om det även om låttiteln här närmast känns som ett extremt barnsligt sätt att försöka provocera. Det BEHEMOTH framför i texten ska väl tolkas som att ”jovisst, Jesus är guds son men även jag är en del av gud så ät min lekamen, drick mitt blod”.
Låten är absolut inte en av BEHEMOTHs bästa men ändå den här omgångens starkaste.
Martin: Skitdålig (pun intended!) titel på låten. Det drar initialt ner stämningen redan innan jag tryckt på play. Annars är detta helt okej. Vilket betyder inte bra när vi pratar BEHEMOTH. Det känns mest som alibi för att ha något att turnera på om jag ska vara helt ärlig, och det ligger mil från det som BEHEMOTH presterade när de var som allra bäst.

Listor

Hot or not? – Januari 2025

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Metamorfos
ARTIST: Häxkapell
VALD AV: Amelie

Martin: Inte helt tokigt detta. Isande stämning rakt igenom, nästan. Jag hade kunnat leva utan allt mässande i slutet på låten, jag är inget fan av denna typ av grepp. Svinsnygga stämmor i gitarrspelet vilket gör att jag ändå tycker att detta är rätt jävla hett.
Robert: HÄXKAPELL är ett av de mer kreativa och intressanta svenska black metal-bandet i farten för tillfället, och de är som allra bäst när de kombinerar ett mer direkt anslag med det svängiga och episka och håller sig undan från ”spoken word” och mässande. Denna låt innehåller lite av båda, men överlag är det ändå riktigt bra. Partiet från dryga två minuter in i låten och till dess att solot slutar efter 3 och en halv eller så är riktigt skönt. Hett!
Fredrik: Härligt rått och illasinnat sound, framför allt i det inledande och avslutande gitarrspelet. Kombinerat med en god dos av elegant vemodiga mollharmonier räcker det långt. Sen är sången bitvis lite för väsande och slätstruken för att anrättningen skall bli genuint glödhet. Ändå bra, detta!

LÅT: Azalia
ARTIST: Eric Bass Presents
VALD AV: Fredrik

Amelie: Kan vara kul att lyssna på en gång men absolut inte mer. Allt är skumt: komposition, utbrotten av ”oh-ih-ah, oh-ih-ey”, pratsång mm mm… För mina öron är detta bara konstigt och väldigt, väldigt svalt.
Martin: Det hade varit lätt att såga detta som generisk dynga med hockeyrefräng. För dessa element finns här. Men så kommer ett stick med pianospel vid ungefär 2-minutersstrecket med stämsång – och detta är så satans snyggt att låten räddas upp till att inte suga totalt. Med detta sagt, jag hatade låten som fan vid lyssning ett. Efter cirka 30 stycken så kan jag faktiskt leva med den, haha!
Robert: Fredrik aviserade sitt val med orden ”mitt val kommer att bli toksågat denna runda”, men så blir det inte. Visst är det udda jämfört med vad vi oftast hör här, men detta är musik av ”Mix Megapol”-snitt: efter ett gäng varv sitter det och man nynnar med och gillar det mer än man vill. Förvånansvärt bra detta!

LÅT: Strangled From The Inside
ARTIST: Industrial Puke
VALD AV: Martin

Robert: Det är nästan fusk att välja ett så säkert kort som detta till Hot or Not, för INDUSTRIAL PUKE är såklart alla rätt. Skitigt, rått, kort och snärtigt kombinerat med bra låtskrivande. Omgångens bästa låt (såklart), och hett som i helvetet (såklart)!
Fredrik: Skramlig och skitigt punkig hardcore, som ganska väl kompenserar bristen på fantasi och nyans med ett överskott av svettig, folkilsken energi. Över tid lite enahanda på skiva, men mosh pit-garanti live! Absolut mer varmt än kallt.
Amelie: Fullt ös och när jag är på rätta humöret är detta riktigt hett! Dock något enahanda att lyssna till upprepade gånger. Så på totalen blir omdömet varmt men inte mer.

LÅT: Under The Sign Of Koth
ARTIST: The Great Old Ones
VALD AV: Robert

Fredrik: Stämningsfull och ganska teatralisk black metal med gott om atmosfär och nyanser. Kanske ett aningen långt nummer, som varierar något lite i förmågan att engagera, men överlag ett starkt kort som absolut gör mig nyfiken på fullängdaren ”Kadath” som släpps nu 24/1.
Amelie: Stilig låt rakt igenom. Gillar Benjamin Guerrys skriksång. Sen att jag inte kan förstå band (det finns flera!) som bygger hela sitt program på att skriva lyrik utifrån H P Lovecrafts universum. Men såhär i ental blir det bra och detta är omgångens hetaste spår.
Martin: Åt helvete för lång, men detta är till stora delar riktigt bra. Gitarrspelet är riktigt bra, bra driv i trumliret som också är tillräckligt kreativt för att jag ska lyssna koncentrerat på det. Jag vet inte om jag blir sugen på att lyssna mer, men detta är mer än ljummet, det är det.