Etikettarkiv: Mantar

Listor

Hot or not? – December 2024

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: First Snow
ARTIST: Eskapism
VALD AV: Amelie


Martin: Inte så tokigt detta! Jag får lite härliga DIMMU BORGIR-vibbar, vilket inte är att betrakta som ett minus i min bok. Bra stämning, men flöjten kunde dock ha strukits om detta var allt bandet mäktade med. Slingan är alldeles för simpel för att låten ska lyfta. Och det är trist för ESKAPISM är något fint på spåren här. Ljummet, med dragning mot varmt.
Robert: …mysigt börjar det. Lite lagom rufft, ett bra och lite avigt riff och en placering av musiken som känns lite som ett band av orcher som ska spela naturinspirerad black metal. Bra alltså. Tyvärr blir det Trolltyg i Tomteskogen av alltihop när ESKAPISM blandar in banalt flöjtande och allmoge-hej-och-hå. Synd, det som började så bra blir faktiskt inte bra alls efter ett par varv, därtill går det inte att hälften av en tiominuterskoloss mest är jobbig.
Fredrik: Tio minuter, alltså? TIO. Tur att det är tio stämningsfulla minuter, då. För visst är ESKAPISM något på spåren här, både i de lugnare och mer melodiska bitarna och i de mer våldsamt svärtade. Jag hade gärna tonat ner syntharna en smula, men följt-breaket (ett ord du inte visste att du skulle läsa när du vaknade idag) är fint, och hur gitarrerna balanserar mellan skönhet och desperation likaså. De avslutande minutrarna är mäktiga!

LÅT: Prometeus
ARTIST: Arkona
VALD AV: Fredrik


Amelie: Mytens Prometheus hade det inte lätt, det vet vi (googla annars!) och för eld och uppror ska vi vara titanen evigt tacksamma. Svartmetall är absolut inte den sämsta skruden för denna myt och polska ARKONA gör det både rått, rätt och melodiskt. Stekhett och omgångens starkaste!
Martin: Massor med stämning redan från start, och satans bra trumspel. Gitarrernas slingor är sinnessjukt bra och jag blir svårt sugen på att kolla in mer av det här bandet. Vidrigt varmt!
Robert: Fint atmosfärisk black som inte alls är dum. Enda problemet är väl att det går 13 band på dussinet i genren, och även om ARKONA gör det bra så har jag svårt att se mig återkomma till dem över tid? Man får värma sig för stunden!

LÅT: Obsessed With Death
ARTIST: Mammoth Grinder
VALD AV: Martin


Robert: Bästa låten i omgången! Inget nytt under solen med detta såklart, men vad gör det? En knytnäve i fejset är alltid en knytnäve i fejset – hett!
Fredrik: Bitvis rätt trivsamt driv, och riffandet i denna old school-dödsdänga är köttigt. Sen är både sånginsatsen och låten som helhet aningen för jämntjocka, och de bestående minnesintrycken är få. Ljummet med dragning mot svalt.
Amelie: Jag har en tendens att välja (ibland alltför) långa låtar till listan. Tur då att kollega Martin stundom är klok nog att göra det motsatta! En nyinspelning av en låt från 2010 som gör sig utmärkt även idag. Detta är stenhårt, snabbt övergående – och riktigt hett.

LÅT: Halsgericht
ARTIST: Mantar
VALD AV: Robert


Fredrik: Aningen långt, men rätt snyggt, intro. När MANTAR sedan släpper loss sin säregna hybrid av punk, svärtad döds och allmän oregerlighet är det fortsatt mer bra än inte. Möjligen liiite tunn produktion, kanske, hade möjligen behövts något mer tryck i basen, men det gungar ganska skönt och att det är svårt att lyssna utan att det börjar rycka lite i långfingrarna är ju ett gott betyg… Inte glödhett, men absolut mer varmt än kallt.
Amelie: En låt som bara växer och växer ju mer jag lyssnar. Medryckande och ja, berörande. Det känns lite tveksamt att se fram emot ett album som är betitlat ” Postapokalyptisk depression” men det gör jag. Hett!
Martin: Jag gillar detta till största delen – introt är väldigt bra. Versen har ett härligt driv och puls, sången svinbra! Kanske lite tjatigt i längden men det är svårt att inte dras med och stampa takten till detta! Varmt!

Krönikor

WeRock 10 år: Tre saker: Robert Gustafsson

Lämna en kommentar

WeRock firar 10 år. Under de åren som har gått så har våra skribenter hunnit lyssna på groteska mängder musik, träffa musiker, gå på mängder av konserter. Finns det några saker som sticker ut? Klart det finns! Robert Gustafsson har löjligt svårt att koka ner allt och fuskar nog till slut…

1. Hej, det här är Zakk Wylde…
zakk-wyldeDet tog typ hur många försök som helst, men till slut klaffade all logistik – jag fick till en telefonintervju med ingen mindre än Zakk Wylde. Ja, just han. Gitarr-esset, muskelbyggaren, BLACK LABEL SOCIETY- och OZZY OSBOURNE-kände Zakk Wylde.  Fullständigt overklig känsla, speciellt som det varit så pass mycket dribbel med om det skulle bli av eller ej innan, och försök som runnit ut i sanden. Till saken hör också att denne Zakk är lite av en husgud, inte bara för egen del utan även för flera av mina vänner och jag hade inte riktigt kunnat knipa tyst om att det var på gång (förstås…). Ni vet hur det blir då. Extra mycket frågor. Extra mycket ångest.

Men till slut ringde han, och det var lite som att öppna en vattenkran. Kar’ln höll låda och lät svadan gå konstant!

Hur intervjun blev? Rätt okej ändå. Döm själv, den finns här!

2. Jag fattar Instagram!

okej – jag är en gubbe. En stundtals rätt butter typ som inte alltid omfamnar tekniska innovationer i den takt de kanske förtjänar, och som en följd av det har jag inte Instagram. Eller, hade kanske jag ska säga, för det där ändrades i samband med att jag fick agera utsänd för Werocks räkning när det första Gefle Metal Fest gick av stapeln.

Ja. jag vet att det var 2016, men jag sa ju i ingressen att jag var tvungen att fuska. Dessutom fattar du ju hur stort det var när du ser den här bilden.

mantar-robert-och-perLängst till vänster är det Erinc från MANTAR, sen jag som är chockad över att 1) jag har Instagram, sen 2) MANTAR har bjudit på öl, inte bara en utan två stycken (!), och 3) jag är på bild med MANTAR. På Instagram. Bredvid mig står kompisen Per som är bandets svenske inofficiella snusleverantör, och sen längst ute till höger Hanno från MANTAR.

Att Gefle Metal Fest dessutom var extremt bra såväl till organisation som bandbokningar gör ju inte saken sämre, och det bidrar ju till minnet. Instagram. Jag fattar det alltså nu. Du hänger väl med oss där också?

3. ”Kim” kontaktar mig för att skriva om Werock. 
Jag tycker att det kan vara värt att notera – jag har inte varit en del av Werock samtliga dessa senaste tio år. Slutet av 2008 kontaktades jag av en lite mystisk ”Kim” som ville höra om det var intressant att skriva för nätmagazinet Werock.se.

werock-gammal-logga

Jag hoppade på, och det är jag evigt tacksam för. Att få chansen att intervjua folk från DEATH ANGEL, ARMORED SAINT, JÖRN LANDE, OPETH med flera är en ynnest. Att kunna ta del av skivpromos och få skriva av sig under premissen: man gör det man känner att man orkar och hinner… det är inget annat än pur glädje. För mig personligen var inträdet hos de här skribenterna och läsarna såväl starten som en höjdpunkt under de senaste åren. Jag tackar ödmjukt!

Listor

Bästa debuterna 2006-2015: Robert Gustafsson

Lämna en kommentar

WeRock fyller 10 år. Under det decennium vi har varit igång har det släppts en rent vansinnig mängd skivor – runt 60.000 om vi väljer att tro Metal Archives – och en del av dessa har raskt blivit förpassade till glömskans ekande korridorer. Men en del har stuckit ut och håller sin plats bland de skivor som bevaras för eftervärlden. I ett antal listor kommer WeRocks skribenter att lyfta fram ett antal skivor som vi verkligen tycker att du ska kolla in. Vilka är då de bästa debuterna mellan 2006 och 2015? Näst i tur att besvara frågan är Robert Gustafsson, som funnit uppgiften överraskande lätt!

Plats nummer 5 på den här listan innehas av  en skiva som var helt omvälvande när den kom. Melbourne, Australien, hade spottat ut en skapelse så episk att musiken faktiskt överträffar den smått epilektiska omslagsbilden när det gäller spännvidd och komplexitet. Efter NE OBLIVISCARIS ”Portal Of I” är det svårt att nå entusiasm för andra verk som siktar åt det här hållet. 2012, Soul Food Records är avsändare.

Ja, fy fan. Om vi startade listan med en aning pretentiösa tongångar så ska vi ner i smutsen nu – plats 4 går till Norges skitiga bastarder KVELERTAK. Chockeffekten som den här skivan hade på undertecknad när den kom har knappt släppt än, och det räcker att jag hör intron till låtar som Fossegrim eller Mjød så rister det i gam-kroppen och jag vill kräla runt på golvet, headbanga och ha sönder saker. Det är vackert!

2010, från Indie Recordings. Bara att tacka och ta emot!

Det blir liksom bara lättare och lättare. Tysk/turkiska duon MANTAR är som ett mindre kärnkraftverk live, och trevliga på sidan av också. Debuten ”Death By Burning” är lika snygg som den är bra, och att man kan svänga så här vansinnigt hårt med bara trummor, gitarr och sång är egentligen en gåta. En ständig följeslagare sen den gavs ut av Svart Records år 2014!

the-abysmal-horizons
”The Abysmal Horizons” – KONKEROR

Plats nummer 2 – antagligen den 12:e bästa skivan av alla som släppts under de 10 år som Werock kollar på.  Istället för egna ord: allt som Martin skrev:

Jag skulle inte bli förvånad om KONKERORs ”The Abysmal Horizons” dyker upp på mina medskribenters listor alls. Detta är en helt briljant skiva. En skiva som har gått varv på varv på varv då den är en platta jag aldrig vill ska ta slut. Så bra är den, och om ni likt jag, får för er att skratta lite åt bandets namn utan att ha hört skivan så lovar jag er att ni kommer att få äta upp det skrattet. Jag har aldrig njutit så mycket av att bli uppläxad som jag blev när jag lyssnade på den här skivan första gången efter att ha skrattat lite åt bandets namn. För detta är en progressiv dödsmetallskiva som sätter standarden till en rent makalös nivå. Riffen, sången, trumspelet, drivet och självförtroendet KONKEROR visar upp på den här skivan är fullständigt briljant. Det finns inte en enda svag länk i den kedja som bandet har hamrat ut på ”The Abysmal Horizons” och alldeles oavsett om bandet gör en skiva till eller inte så kommer de ha gjort en skiva som förtjänar att hyllas med fanfarer och klingande spel.

Precis Martin. Precis. Jag föredrar förstås bandets egenhändigt utvgivna version från 2012 med det här strykfula omslaget, även om det finns en senare version utgiven av Lacerated Enemy Records. Med ett annat omslag…

Såhär ser den alltså ut, den bästa debuten från de senaste 10 åren. Den hamnar paradoxalt nog på plats 10 i min totala sammanfattning över åren, så det blir lite av en dubbel för ANCIIENTS och deras ”Heart Of Oak”!  Det här, mina vänner, är faktiskt rent guld, och när dessa kanadicker släpper lös ett spår som Raise The Sun så visar man från start till mål att hårdrockens guldålder faktiskt är här och nu. Den låten – och skivan som helhet – är resultatet av allt som skapats under de senaste decennierna (BLACK SABBATH, den klassiska NWOBHM, thrash, black metal, döds – you name it) paketerat av ett par i stort sett okända debutanter på andra sidan jorden för att vi ska kunna ta del av det.

Det är inte utan att man blir lite stum av beundran när man reflekterar över en sån sak, och nog gjorde Season Of Mist en välgärning i samband med släppet år 2013?

En värdig vinnare av bästa debut 2006-2015!