Etikettarkiv: Melodic Death metal

Act Of Denial – Negative

ARTIST: ACT OF DENIAL
TITEL: “Negative”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Crusader Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Saknar du SOILWORK och hur de lät runt “Figure Number Five” och “Stabbing The Drama” strax efter millenieskiftet? Då är detta en skiva för dig.  ACT OF DENIAL känns lite som ett hopplock vad gäller medlemmarna, men homogent och tydligt som attan när det gäller musiken.

Att samla Björn “Speed” Stridh på sång  (från just SOILWORK, men även THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA och ett helt batteri extraknäck), Steve Di Giorgio på bas (för tillfället i TESTAMENT men också han med en meritlista långre än Tomtens skägg), Kerim Lechner på trummor (SEPTICFLESH), gitarristerna Voi Cox (som lirar i KOZIAK) och Luger (också KOZIAK men även BENIGHTED) samt John Lönnmyr på keyboard (The NIGHT FLIGHT ORCHESTRA) skulle ju kunna vara grogrund för en spretig historia, men icket! Spår som Puzzle Heart, Down That Line, Slave eller för all del titelspåret Negative är slagfärdig & lättlyssnad, stringent levererad melodisk dödsmetall.

Och ja. Baske mig om det inte låter som good old days med SOILWORK.. med lite bandlös Di Giorgio-bas som extra krydda!

Insomnium – Argent Moon

ARTIST: Insomnium
TITEL: Argent Moon
RELEASE: 17/9 2021
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Som regel tycker jag att samtliga skivor från INSOMNIUM borde ha kommit ut under hösten, denna årstid som mer än någon annan kännetecknas av melankoli, årets gång mot förruttnelse och död. Då behövs finländarnas oerhört trösterika och episka melodiska döds mer än någonsin.

Trots genrens ganska strikta parametrar har INSOMNIUM aldrig fått slut på riktigt bra idéer, och har på skiva efter skiva inte bara lyckats skapa rungande bra musik, de har dessutom lyckats tillfredsställa sin publik och recensenter som undertecknad. Jag kan inte minnas att jag har tyckt att någon av bandets skivor har känts dålig.

Så är det även med nya EP:n “Argent Moon”. EP:n är ett både knivigt och belönande format. Det finns lite utrymme för fillers när det bara handlar om fyra låtar, men när materialet är bra lämnar det alltid lyssnaren med känslan av att man vill ha mer. Så är det här. Jag har lyssnat varv efter varv på den här skivan, och just den upplevelsen har bara ökat i styrka.

Redan 30 sekunder in i The Conjurer så känner jag att detta är en EP som kan ge KARDASHEVs “The Baring Of Shadows” en rejäl match. Den lyckas nästan med detta.

Samtliga låtar på “Argent Moon” liras i mellantempo – jag stör mig inte alls på detta då samma rent magiska känsla löper som en röd tråd genom alla fyra låtarna, vilket gör att de antingen kan ses som fyra separata låtar, men också som ett enda långt stycke musik, något som INSOMNIUM har bevisat att de är rätt så bra på.

Såklart lirar samtliga musiker på en jämn och hög nivå. Jag hade inte förväntat mig något annat. Och, såklart, de har en samsyn på vad de vill göra med sin musik vilket gör att skivan, såklart, lyfter sig mycket över genomsnittet. Det här är en magiskt EP som ständigt lämnar mig med känslan att jag vill ha mer.

Hiraes – Solitary

ARTIST: HIRAES
TITEL: “Solitary”
RELEASE: 2021
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Tyska HIRAES är vad som rest sig ur askan från  DAWN OF DISEASE efter att bandet splittrats och gått skilda vägar med sångaren Thomasz Wisniewski. Bandet består av samtliga övriga medlemmar (Oliver Kirchner och Lukas Kerk på gitarr, Christian Wösten på bas samt Mathias Blässe på trummor) tilsammans med nya vokalissan Britta Görtz och är alltså rutinerade långt bortom denna debutplatta. Bandnamnet HIRAES kommer det walesiska ordet “hiraeth” vilket översätts ungefär som “nostalgi och längtan efter förlorade platser eller ett hem som aldrig riktigt fanns där”.  Man håller sig också inom samma melodiska dödsmetall som det tidigare bandet, och över hela “Solitude” finns ett stråk av bitterhet över det som varit.

Kort sagt, HIRAES verkar ganska förbannade och tycker det kan få skina igenom. Den här typen av musik skadas ju inte av lite underliggande ilska, och “Solitary” är en bra skiva. Låtskriveri och produktion vittnar om kunskap, spår som 1000 Lights, Eyes Over Black, Under Fire och Grain Of Sand är snygga och medryckande på det där sättet som man vill att just melodisk dödsmetall ska vara.

Däremot lyckas man kanske inte riktigt med att skapa en skiva som är mer än just “bra”, därtill sticker den inte ut tillräckligt mycket. Konkurrensen inom genren är mördande överlag, och det finns väletablerade akter som tagit konceptet till högre höjder (ARCH ENEMY är väl ett fint exempel på just det?). Lyssnar man dessutom på senaste (sista?) skivan med just DAWN OF DISEASE, “Procession Of Ghosts” direkt efter “Solitary” så inser man att det var intressantare då. Med det sagt är HIRAES ändå ett välkommet tillskott i skivhyllan, och “Solitary” en fin platta att spisa!