Etikettarkiv: Napalm Records

Skivor

Samael – Hegemony

Lämna en kommentar

ARTIST: Samael
TITEL: Hegemony
RELEASE: 2017
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

”Vi är inte politiska, men…” Jag tycker mig höra det allt oftare av både det ena och det andra av banden som släpper nytt. Och fortsättningen brukar vara ungefär att det knappast går att undvika att ta ställning till dagens samhälleliga, mellanmänskliga eller ekologiska utmaningar.

Vokalisten Vorph från SAMAEL uttrycker sig på liknande sätt i intervjuer inför släppet av bandets elfte fullängdsskiva. Tolkningen av musik och lyrik är öppen framhåller han men speglar bandets syn på människors samhörighet och det som förenar oss. ”More than anything we’ve done so far, that album has direct connections with the world we’re living in” (Decibel Magazine).

Sen må vi tolka låttexterna till Red Planet, Black Supremacy, Samael m.fl. som vi kan. Black Supremacy är intressant, den sägs i samma intervju vara ”an hommage to our favorite color”. Samtidigt kan inte brödraduon Vorph och Xy varit omedvetna om användandet av begreppet ”svart överhöghet” i andra, mer politiska sammanhang.  Makalös låt är det i alla fall och med en refräng som gärna klistrar sig på hjärnan.

Black ink, black paint, black skin
Black moon, black sky, black hole,
Black candle, black magic, black power

Through all the shades of grey
Black is the new white
It is the time, it is the day of
Black supremacy

Albumet innehåller flera fantastiska spår som singlarna Angel of Wrath, Red Planet och ovan omtalade Black Supremacy samt inte minst den självbetitlade Samael, kanske det allra vassaste spåret. Kan möjligen tycka att det fullmatade albumet innehåller aningen väl mycket av samma typ iofs högkvalitativa melodier. Tretton spår kunde ha bantats något, jag märker att efter första halvan som kröns med Black Supremacy börjar min koncentration svaja och jag tar gärna om spår 2-6 i stället för att lyssna på andra halvan av albumet. BEATLES-covern Helter Skelter har trevligt gung och är det spår som mest sticker ut – på både gott och ont.

SAMAEL har på sitt trettionde år och efter sex års uppehåll släppt en skiva full med just SAMAEL, såsom vi känner bandets musik och med en uppdaterad twist. En matig platta som väl fyller behovet av ny industrial black metal i åtminstone undertecknades hjärta.

Skivor

Satyricon – Deep Calleth upon Deep

Lämna en kommentar

ARTIST: Satyricon
TITEL: Deep Calleth upon Deep
RELEASE: 2017
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Efter ett ändå relativt svalt förhållande till SATYRICON föll jag hårt för det förra självbetitlade albumet. Både helheten och en rad olika låtar var nästintill perfekt lyssning som följer mig regelbundet även nu fyra år senare. Så förväntningarna var höga, och lite nervösa, inför årets albumsläpp kallat ”Deep Calleth upon Deep”.

Redan innan lyssning sätter SATYRICON stämningen både genom titel och omslag. Albumtiteln är hämtad från Gamla testamentet, närmare bestämt Psaltaren 42:7. I svenska bibeln översatt till ”Min Gud, bedrövad är min själ i mig /…/ Djup ropar till djup, vid dånet av dina vattenfall; alla dina svallande böljor gå fram över mig.” Omslagsbilden är av norske konstnären Edvard Munch – ja, han med Skriet – och verkets titel är Kiss of Death, av skaparen emellanåt även kallad Dance of Death. Konklusionen blir att det knappast är någon lättsamt lyssning att förvänta sig, om man nu någonsin hade trott det.

Albumet öppnar med Midnight Serpent och sätter med den ner en blytung fot i den feta mylla som heter: traditionell norsk black metal med omisskännligt Satyricon-stuk. Något blekare Blood cracks open the ground följer varpå albumets starka mittparti träder in. Vilket samtidigt innehåller de minst traditionella kompositionerna och där vi hittar både titelspåret Deep Calleth upon Deep och plattans mest svängiga låt, sjuttiotalsinfluerade The Ghost Of Rome. Partiet inleds dock med den mest djuplodande och starkaste låten på hela plattan, favoriten To your brethren in the dark. Låten är enligt Satyr en hyllning till den inneboende sorgen i människan och till dramatiken i den natur som omger oss; ”pass the torch to your brethren in the dark.” Detta är extreme metal när den är som allra bäst, den bistert hårda ytan kombinerad med en djupt berörande innerlighet.

De tre återstående låtarna rör mig inte lika starkt även om både Dissonant och avslutande Burial Rites har sina fina stunder.

”Deep Calleth upon Deep” är en skiva med mycket känsla och musikalitet. Såklart. En varierad anrättning med ömsom riktiga ”käftsmällar” ömsom bjudandes både mjuka och vackra sidor av det satyrska mörkret. Albumet kommer som helhet inte riktigt upp i nivå med förra självbetitlade plattan men är trots det en av årets hittills bästa skivkompositioner. Och To your brethren in the dark kan mycket väl visa sig vara Årets låt när 2017 ska summeras.

 

Skivor

Dawn Of Disease – Ascension Gate

ARTIST: Dawn Of Disease
TITEL: Ascension Gate
RELEASE: 2017
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Det finns fantastiskt mycket spännande, konstig och (potentiellt) läcker mat där ute. Råbiff med varsamt uppvända vakteläggulor, perfekt fermenterad koreansk kimchi, laxmoussé-tartarer och mustiga långkok ångande av allehanda exotiska pepparfrukter. Är man gourmet tar resan aldrig slut, det finns alltid mer att upptäcka. Men ibland vill man, även om man så är världens matfantast, faktiskt bara ha en hederlig kebabpizza. Helst en från stammis-stället på hörnet, så där lagom flottig, kryddstark, med rejält med lök och en lagom syrlig kebabsås – och som man äter ur kartongen…

Säg hej och välkomna in i diskussionen till DAWN OF DISEASE. De är, som ni antagligen redan har listat ut, något av en dödsmetallens motsvarighet till den där kebabpizzan. ”Ascension Gate” som platta erbjuder inte särskilt mycket nytt, utan de stigar som vandras är tryggt uppvandrade av föregångare inom genren. Tyskarnas anrättning innehåller en redig dos Göteborgs-sound, med eleganta moll-harmonier draperade över tungt malande riff varvat med snabba blastbeats. Sången är mörk och ganska guttural, men med fint djup och utan att bli grötig.

Produktionen är tämligen snygg, och låtmaterialet är habilt, jämnstarkt snarare än med tydliga toppar och dalar men ändå med rimlig variation i tempo och anslag. De spår som möjligen sticker ut något är medryckande Leprous Thoughts, långsamt pampiga titelspåret Ascension Gate, bitvis brutalsnabba Akephalos samt taktfasta Lucid.

DAWN OF DISEASE kommer sannolikt aldrig att få en stjärna i den musikaliska motsvarigheten till Guide Michelin, men det är kvalitativt hantverke och en ganska angenäm upplevelse likafullt. Precis som den där kebabpizzan från favorithaket, alltså…