Etikettarkiv: Nuclear Blast

Skivor

In Flames – Battles

Lämna en kommentar

img_1233ARTIST: In Flames
TITEL: Battles
RELEASE: 2016
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 3/10
SKRIBENT: Martin Bensch

En stor fördel med att ha uppnått den grad av succé och framgång som IN FLAMES har gjort är att du behöver sannerligen inte bry dig om vad de flesta tycker om din musik.  Och det är ett verktyg som är bra att ha när IN FLAMES ger ut ”Battles”, en skiva  som kan vara det mest urvattnade och minst angelägna albumet bandet någonsin kommer att ge ut.

Mycket beror på den rent förfärliga produktion som Howard Benson är ansvarig för. Den är så lättviktig att jag får mer ut av att rensa kattlådor än att föröka njuta av hur ”Battles” faktiskt låter. I infomaterialet som följer med promon så pratar Björn Gelotte om hur avslappnad skrivprocessen och inspelningen var. Lite för avslappnad om ni frågar mig, då ytterst lite på skivan känns angeläget och vässat. Ibland kan jag ana lite av den känsla och förträfflighet som IN FLAMES sannerligen har skämt bort oss med tidigare, men de gångerna är alltför få och flyktiga för att jag ska vara nöjd.

Bandets nye trummis då? Jag kan säga så här: det är fantastiskt hur lite han kan säga med så fin teknik. Joe Rickard är en produkt av mängder av tid i inspelningsstudior och i mycket mer strömlinjeformade band än IN FLAMES. Det märks, för här finns ytterst kompetent spel men ingen känsla.

Avgör själva – för egen del är ”Battles” ett bottennapp av väldigt stora mått.

Skivor

Opeth – Sorceress

2 kommentarer

opeth-sorceressARTIST: Opeth
TITEL: Sorceress
RELEASE: 2016
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

OPETH har fått upp ett högt arbetstempo. Det är bara två år sedan senaste skivan ”Pale Communion” kom ut till lika delar acklamation som gnölsång. För egen del så var jag djupt imponerad av den skivan. 

Nya skivan ”Sorceress” är en mer mångskiftande skiva som verkligen har en genomtänkt komposition. Många band tänker inte ett skit på låtföljd, men jag får verkligen en känsla att OPETH gör det i väldigt hög utsträckning. Både låtarnas placering och varje enskild låt har karaktären av ebb och flod som ger en väldigt angenäm upplevelse som lyssnare.

Inledande Persephone är en fin och väldigt lågmäld inledning på skivan. Jag märker att jag längtar efter att höra mer i denna riktningen. Sen matar bandet på rätt friskt med ett satans sväng i snart sett varenda låt – Sorceress, The Wilde Flowers, Will O The Wisp och Chrysalis innan det är dags för något av en paus i Sorceress 2 och The Seventh Sojourn. Först tyckte jag att just dessa två låtar hade alltför mycket bagatellartad karaktär över sig, men ju mer jag lyssnat desto mer hör jag  hur mycket arbete det är lagt på att just få musiken att låta så lätt och luftig det bara går. Imponerande.

Slutet på skivan är mer matig musik. Strange Brew, A Fleeting Glance och Era är verkligt monumentala låtar, innan pianotemat i Persephone återkommer för att runda av skivan.

OPETH är, likt flera av mina favoritförfattare,  ett band som jag sedan länge har utvecklat en sådan grad av förtroende för att jag alltid kollar in oavsett vilka recensioner senaste boken har fått. Jag litar helt enkelt på att åtminstone någon aspekt av verket kommer att få mig att nicka gillande.

Nu har Mikael Åkerfeldt sedan länge överbevisat mig om att han vet hur bra låtar skrivs, och även i fall det kanske inte kommer så mycket himlastormande nydanande så ligger ändå verkshöjden på en nästan orimligt hög nivå ändå. Och så är det med ”Sorceress”. Snart sagt alla plattans låtar är riktigt bra. Har ni följt med på bandets resa sedan ”Heritage” så vet ni hur musiken låter. Jag tycker ändå att bandet är mer lekfullt – ta solona exempelvis. De liras med verklig känsla, vilket också gäller Åkerfeldts sång. Jösses – att han ens har tvivlat på sin rensångsförmåga är egentligen lika rörande som häpnadsväckande.

Jag tycker också att det är kul att keyboardisten Joakim Svanberg tar mer plats, och han släpper verkligen på ett sånt helvetiskt sväng emellanåt!

I vilket fall – OPETH har snickrat ihop en riktigt bra skiva som är väl värd att kolla in.

Skivor

Pain – Coming Home

Lämna en kommentar

Pain Coming HomeARTIST: Pain
TITEL: Coming Home
RELEASE: 2016
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har en viss respekt för Peter Tägtgren. Inte bara ser han till att HYPOCRISY håller ställningarna, han ser också till att skruva till riktigt bra ljud till en extrem radda band i sin studio The Abyss. Och så har vi PAIN det sedan många herrans år soloartade projekt där han blandar metal med mer industriella och mainstreamartade influenser.

Jag har alltid tyckt att vissa låtar som kommer ut under namnet PAIN är helt ok. Jag har aldrig fastnat för hela skivor – det har alltid funnits flertalet låtar på skivorna som jag tycker är rent skval, ja kanske till och med dåliga och alibiartade.

Det förhåller sig på samma sätt med ”Coming Home”. När det är bra, ja då är det verkligen svinbra. Inledande Designed To Piss You Off (programförklaring?) har ett fint cowboydriv i introt och fett riffande. Det är lite tjosanhejsan över att blanda metal med komp som jag förknippar med helt annan musik, men det funkar faktiskt riktigt fint. Refrängen är rejält bra.

Muskelriffandet i Call Me vars rent episka anslag med symfoniorkester är synnerligen tilltalande. Jag köper till och med att låten gästas av Joakim Brodén från SABATON. Här har vi snygga kontraster mellan mellantempo och aggressivt driv.

RAMMSTEIN-vibbarna kommer fram i Pain In The Ass och visst, vi har alla hört det förr, men även detta funkar bra. Som bäst närmar du dig låten med en inställning att bli road. Vilket väl egentligen kan sägas om hela skivan.

Helt allvarsbefriat är dock inte ”Coming Home”. När Tägtgrens låtskrivarsnille kommer fram i ett helgjutet stycke som Black Knight Satellite då är det omöjligt att inte kapitulera fullständigt. Här finns en ren ljungeld av mäktighet som är så elitartad suverän – exakt så här ska symfoniska inslag användas.

Lyssnar du bara låt för låt så håller skivan för flera genomlyssningar. Men som helhet så finns det stycken som i alla fall i mina öron skulle behövt vässas till för att räcka hela vägen fram.