Etikettarkiv: progressiv dödsmetall

Skivor

Be’lakor – Coherence

Lämna en kommentar

ARTIST: BE’LAKOR
TITEL: ”Coherence”
RELEASE: 2021
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Gillar du progressiv melodisk döds så ska du verkligen kolla in den här skivan, australiensiska BE’LAKOR levererar verkligen på den fronten. Den videon som i sedvanlig ordning avslutar inlägget är ett riktigt bra exempel på det där man visar visuellt, lyrikmässigt och musikaliskt precis det. Episkt, är nog ordet. Foothold är en av skivans starkaste spår dessutom, så det är väl värt hela 7:19 av ditt liv.

För så är det ju. Låtarna som BE’LAKOR bjuder på är inte sällan ganska mastiga historier sett till speltid, men utan att det känns långt. Inledande Locus klockar in på 10:49 och dansar förbi i en blink. Valence (9:10) och Hidden Window (8:24) är de låtar som förutom Foothold valts till singlar, så man ryggar inte direkt för att låta låtarna ta den tid som behövs för att bli ”rätt”. Möjligen är skivan som helhet lite för lång ändå, mest för att det totalt sett blir för långt när en del av mellanspelen är inkastade. Det blir lite utfyllnad i form av The Dispersion och Indelible vilket driver skivans speltid till i runda slängar en timme.  Det hade kunnat få trimmas lite.

Personligen är strängarbetet som gitarristerna Shaun Sykes och George Kosmas (som även sjunger) levererar något jag fröjdas över när jag lyssnar på plattan. Det där lite speciella riffandet driver framåt på ett härligt sätt som lätt får mig att digga med när jag lyssnar, ett faktum som rätt ofta fått mig att se ut som en idiot när jag promenerar runt i nejden och halvspelar luftgitarr. Det får man bjuda på när det är så här bra.

Skivor

Stortregn – Impermanence

Lämna en kommentar

ARTIST: STORTREGN
TITEL: ”Impermanence”
RELEASE: 2021
BOLAG:  The Artisan Era

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Du vet den där känslan när man liksom verkligen vill gilla något, men innerst ine vet att det liksom inte är sant?

Precis så är det med STORTREGN och deras femte platta ”Impermanence”. Det är stundtals så där vansinnigt episkt och allomfattande att man vill vara en del av detta allt, samtidigt som sanningen är att man inte klarar av att vara intresserad på riktigt och egentligen går och funderar på om man ska äta havregrynsgröt eller mackor till frukost. Typ. Hjärnan vill alltså att man ska tycka att det här är ruggigt bra, medan hjärtat mest säger ”baha, lyssna på NE OBLIVISCARIS istället” – och som vi alla vet kan man inte vinna en kamp mot sitt eget hjärta i långa loppet.

Alla låtar har tuffa namn och sitter mer eller mindre ihop i en enda lång progressiv dödsleverans.  Spår som Ghost Of The Past, Cosmos Eater, Impermanence, Multilayered Chaos med flera har egentligen inga brister. De är i sig perfekta och vävs samman. Felfritt framförda, fläckfritt komponerade, fantastiskt levererade. Och tråkiga, tyvärr.

Jag vill gilla STORTREGN, inte bara för att de har ett ruggigt coolt bandnamn utan för att de stundtals träffar så där löjligt rätt att det får en att spontant utbrista i glädjerop medan man viftar med armarna i glädje. Tyvärr varvas det med långa perioder när man totalt zonar ut och inte ens  håller reda på vad bandet pysslar med eller vet vilken låt det är, och det är försås inte underlag för att högt betyg.