Etikettarkiv: progressive death metal

Skivor

Irreversible Mechanism – Infinite Fields

Lämna en kommentar

Irreversible MechanismARTIST: Irreversible Mechanism
TITEL: Infinite Fields
RELEASE: 2015
BOLAG: Blood Music

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag kommer faktiskt inte ihåg var jag läste om IRREVERSIBLE MECHANISM första gången, men kommer tydligt ihåg att vad som fick mig att kolla upp bandet var faktumet att Lyle Cooper lirar trummor på debuten “Infinite Fields”. Cooper var ansvarig för trumspelet på THE FACELESS skivor “Planetary Duality” och “Autotheism”. Den första skivan lyssnade jag i stort sett sönder när den släpptes 2008. Så jag visste att trumspelet skulle vara fantastiskt. Och det är det verkligen.  Progressiv teknisk dödsmetall kräver att trummisen vet vad hen sysslar med. Det som är det fina med Coopers spel är att han visserligen tydligt visar att han har grymma så kallade chops – men de tar inte över låtarna. Det gäller förresten även det väldigt flyhänta gitarrspelet från Vladislav Nekrash som vid sidan av extremt riffande uppvisar en fin känslighet och tydlig utvecklad vurm för sväng.

Faktum är att IRREVERSIBLE MECHANISM uppvisar gott hantverksskap när det gäller låtarna. Det blir aldrig långtråkigt att lyssna på “Infinite Fields” då teknikaliteten inte används för sakens skull utan som verktyg att skapa himlastormande bra musik.

Jag uppskattar i synnerhet bandets tilltag att använda sig av rikligt med symfoniska inslag. Det lyfter musiken till nästa nivå, utan att ta överhanden. Faktum är att skivan präglas av en fin balansgång där olika extremer ställs bredvid varandra utan att någon enskild del tar överhanden – en ganska skicklig bedrift då detta inte brukar utmärka subgenren om jag säger så.

Låtmässigt så ligger materialet på en hög och jämn nivå. Egentligen har jag bara problem med Incipience som stundtals känns som om den går på tomgång och det, som vanligt för mig, totalt onödiga introt. Resten av materialet är rätt så knäckande. Bäst är Betrayer Of Time med sitt nästan kriminellt njutbara sväng och ljuvligt orientaliska undertoner, vräkiga Outburst där gitarren liras glödhet av Nekrash och sången från Yaroslav Korotkin (som för övrigt lirar bas på förtjänstfullt vis), mäktigt tunga Infinite Fields och episka avslutaren Cold Winds.

“Infinite Fields” är inte den typiska tekniska rensmackan. IRREVERSIBLE MECHANISM uppvisar tydliga bevis på att de verkligen vill och kan vara mycket mer än “bara” tekniska. Låtarnas stringent genomarbetade känsla och höga nivå gör att det inte kan bli annat än ett högt betyg. Detta är en av årets hittills bästa plattor. Kolla in den.

Skivor

Barren Earth – On Lonely Towers

Lämna en kommentar

ARTIST:Barren Earth
TITEL: On Lonely Towers
RELEASE: 2015
BOLAG: Century Media

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag föll svårt för BARREN EARTHs första två plattor. Bandets svårslagna och storslagna anslag gjorde att jag fängslades svårt av både debuten ”Curse Of The Red River” och ”The Devil’s Resolve”. Jag såg därför oerhört mycket fram emot ”On Lonely Towers” och undrade om jag hade för högt ställda förväntningar på skivan.

Samtidigt var jag fylld av en viss oro då bandets sångare Mikko Kotamäki (även i SWALLOW THE SUN) hoppade av 2013. Kotamäkis stämma var en starkt bidragande orsak till att de föregående skivorna lyfte till den där extra omtalade nivån där en skiva inte bara är bra utan fantastisk. Visst, jag kanske drar för hårda växlar – en sångare är ju endast en del av bandet – men ändå.

Efter ett ganska långt sökande fann bandet färöingen Jón Aldará. Aldará sjunger även i HAMFERD, ett doom/döds metallband. Som ni säkert har gissat (om inte annat än genom att ni har kollat in betyget skivan fått) sjunger Aldará fullständigt lysande. BARREN EARTHs musik tarvar en mångsidig sångare – ett tjockt growl är nödvändigt, samtidigt som sångaren måste ha ett minst lika imponerande register när det gäller rensången. Det har Aldará. I varenda låt på skivan demonstrerar färöingen sina färdigheter på ypperligt vis. I första ”riktiga” låten Howl öppnar han med en dräpande growlad första vers i fin samklang med Janne Perttilä och Sami Yli-Sirniös framsmekta gråtande gitarrtoner. Det är helt fantastiskt bra. Att låten dessutom svänger påtagligt njutbart delar jag ut ytterligare pluspoäng för. När bandet sedan kopplar på det episka anslag det skämt bort oss med vid minutstrecket kapitulerar jag fullständigt.

Bandet har jobbat mycket med att skapa ickelinjära låtstrukturer, vilket är bra, även om det ställer vissa krav på lyssnaren. Skivan är lång, men det blir sannerligen inte tråkigt under speciellt långa stunder. Att bandet vågat tänka annorlunda är bara bra. Att baka in ett nästan symfoniskt doomigt parti i, återigen, Howl som sedan följs av ett groteskt brutalt blastbeatparti för att sedan följas av ett vinden-i-håretsolo visar på en nyfikenhet och det faller jag ganska ofta för.

Det finns såklart en allvarlig sida i bandets musik – men en stor skillnad från tidigare skivor är en mycket mer påtaglig lekfullhet. I avslutande The Vault som är en väldigt episk låt som präglas av stor värdighet har bandet valt att ha med ett nästan sprittande parti som nästan dansar fram. För övrigt är uppbyggnaden till just det partiet mästerligt. Spetsa öronen lite extra från 03:20.

Överlag imponerar BARREN EARTH mycket. Med ”On Lonely Towers” har bandet fått till en platta som kombinerar bandets seriösa sida med en fin lekfullhet. Skivans stringent starka låtmaterial imponerar storligen på mig, och när jag får musiken paketerad i en sådan här grym produktion gör det att jag kommer återvända till skivan ofta under 2015. Har ni inte kollat in BARREN EARTH innan är det dags att göra det nu – ”On Lonely Towers” är bandets bästa skiva hittills.

Skivor

Alkaloid – The Malkuth Grimoire

Lämna en kommentar

ARTIST: Alkaloid
TITEL: The Malkuth Grimoire
RELEASE: 2015
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det blir alltid en himla massa prat om supergrupper när musiker som har sin huvudsakliga syssla i några andra band går samman för att skapa musik. Om jag är trött på dylikt snack så kanske jag inte borde recensera ALKALOIDs debutplatta eftersom det kommer bli en tornado av namedroppande, men det finns i alla fall i nuläget en risk för tjänstefel om jag inte recenserar ”The Malkuth Grimoire”. För detta, kära läsare, är till stora delar helt fantastisk musik.

Vi tar förutsättningarna först så vi får det avklarat. På trummor finns Hannes Grossman, bekant från bland annat NECROPHAGIST där han var med att tillsammans med gitarristen Christian Münzner (SPAWN OF POSSESSION) spelade på ”Epitaph” från 2004. En grym skiva. På bas hittar vi Linus Klausenitzer som lirar på sin, såklart, bandlösa bas i OBSCURA och i NONEUCLID tillsammans med bland andra gitarristen Morean som även sköter sången i ALKALOID. Med Danny Tunker från Aborted på gitarr är bandet fulltaligt.

Här finns en hel del talang och rätt mycket meriter för att förutsättningarna är rätt goda för att inte alltför mycket ska gå ner i närmsta dike. Egentligen spelar det mindre roll om medlemmarna lirar i andra band – det är ju ändå vad som presenteras här som är intressant.

”The Malkuth Grimoire” är en till stora delar helt magisk skiva. Så, nu vet ni det, haha! Det enda jag egentligen har invändningar emot är vissa stycken i sviten Dyson Sphere men i det stora hela rör det sig om radanmärkningar. Inte bara bjuds det på ypperliga spelinsatser från samtliga medlemmar – här står det gedigna låtmaterialet verkligen i förgrunden. Jag ber er speciellt observera det icketraditionella öppnandet av skivan. De flesta band vill ju öppna med en smocka. ALKALOID bygger nästan trevande skivan med Carbon Phrases inledning. Det fångar i alla fall min uppmärksamhet. Faktum är att bandet inte alls är rädda för att ogenerat skriva musik som drar åt den musik CYNIC har åstadkommit i sin andra hälft av sin karriär. Blev ni avskräckta nu? Bli inte det – det är det extrema som utgör lejonparten av musiken. Men ALKALOID är skickliga på att ställa ytterligheter mot varandra, och inser att det blir mer effektfullt att emellanåt dra ner på manglet.

Gillar ni musik med tyngd så tror jag att ni kommer uppskatta Cthulu – jösses säger jag bara. Blir ni inte till er över refrängens mer än lovligt köttiga sväng är något fel. Vill ni däremot hellre ha en låt som påminner om NECROPHAGIST så tycker jag att ni ska spana in Alter Magnitudes som förutom riktigt rytmiskt gitarrlir och blastbeats har grymt soloarbete och en refräng som får knogarna att vitna.

Ja, ni fattar – ”The Malkuth Grimoire” är en grym skiva som imponerar stort. Kolla in den.