Etikettarkiv: progressive metal

Skivor

Fanalo – Fanalo

Lämna en kommentar

ARTIST: Fanalo
TITEL: Fanalo
RELEASE: 28/2 2025
BOLAG: Klonosphere Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Fanalo är en fransk gitarrist som, fram tills nu, gått mig helt förbi. Han har ett gediget CV, både som musiker och som lärare. Och det märks, för gitarrarbetet är något som det verkligen slår gnistor om på den här skivan, och hade jag satt betyg på enbart det så hade det blivit högsta betyg.

Det börjar löjligt bra med Tribes som är en låt som jag säkert lyssnat på 25 gånger, och njutit storligen varje gång. Gitarrspelet är något som lyfter hela skivan, men framför allt den här låten något så extremt. Det låter så lekande lätt – riffen sitter där de ska, och här finns ett förträffligt sväng som inte gör ont alls. Lägg till att Fanalo har en grym ton i sin gitarr och det blir ett fantastiskt resultat.

Härligt road-trippiga Moon är nästan bagatellartad i sitt uttryck, men det är svårt att värja sig mot hur hantverket går bortom detta. Jag gillar verkligen hur keyboards används i denna låt, den får ett drömskt uttryck som jag uppskattar.

”Fanalo” är en genuint sympatisk skiva, det rent instrumentella spelet lämnar ytterst lite att anmärka på. Det är när det kommer sångare in i bilden som det börjar skava på fel sätt. Och då är det inte så att det är dåliga sångare vi pratar om – vi har till exempel Jeff Scott Soto med här – men låtkvalitén droppar radikalt i och med att texterna är, ska vi säga, inte direkt lysande. Jag har verkligen försökt tänka bort dessa, men den enda låten jag lyckas göra detta med är Die To Live, och då enbart för att den låten är så otroligt mäktig med symfoniska inslag som inte går av för hackor.

”Fanalo” skulle kunna vara en så mycket bättre skiva, men som det är nu så kan jag inte sätta mer än en sjua på den, och det består så oerhört mycket på att jag verkligen gillar gitarrspelet på den här skivan, så pass mycket att jag vill kolla in Fanalos tidigare eskapader.

Skivor

Dream Theater – Parasomnia

Lämna en kommentar

ARTIST: Dream Theater
ALBUM: Parasomnia
RELEASE:7/2-2025
BOLAG:Inside Out Music

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Fredrik Andersson

Proggens tungviktare Dream Theater har släppt nya albumet “Parasomnia” med Mike Portnoy tillbaka på trumpallen efter 13 år. Han ersätter sin fenomenala ersättare Mike Mangini som gjort ett utmärkt jobb. Men att få tillbaka en ikonisk originalmedlem ger sin tyngd till bandet och albumet.

I inledande In the Arms of Morpheus känns bandet vitalt. John Petrucci spelar 8-strängat, medan Mike Portnoy presenterar sin återkomst med intensivt och tekniskt trumspel. Följande singeln Night Terror är en ganska typisk Dream Theater-låt med ett tema-riff, taktvändningar, stor refräng och episkt avslut.

Texttemat för “Parasomnia” handlar om olika typer av sömnstörningar. I A broken man sjunger James LaBrie om sömnsvårigheter i samband med PTSD, medan Dead asleep är en verklighetsbaserad historia om en man som mördar sin fru medan han går i sömnen.

För den som lyssnat på bandets tidigare album känns låtstrukturerna igen. Det händer mycket hela tiden och albumet kräver sina lyssningar för att det ska växa. “Parasomnia” är en av bandets hårdare och mörkare skivor i albumkatalogen. Jag kan höra likheter med “Train of Thought”. Men balladen Bend the Clock bryter snyggt de hårdare tongångarna.

Sista episka numret ut är The Shadow Man Incident som under sina nästan 20 minuter bjuder på en proggresiv kavalkad av musik. Låten är i sig ett eget nummer men också ett perfekt avslut av albumet. Precis som The Count of Tuscany är på 2009 års “Black Clouds and Silver Linings”.

“Parasomnia” är ett styrkebesked från Dream Theater. Men med tanke på vilka musiker som spelar i bandet och vad de har presterat tidigare så är nivån på albumet vad jag förväntar mig av dem för att de ska få ett starkt betyg.

Skivor

Voidchaser – Solace

Lämna en kommentar

ARTIST: Voidchaser
TITEL: Solace
RELEASE: 6/9
BOLAG: Egenutgivning

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Montreal har en av de mest intressanta scenerna i världen, och har haft den länge. Det kan därför både vara inspirerande att verka där, men också svårt, kanske?

VOIDCHASER gillar sina EP:s – de har gett ut hela tre stycken sedan bandet startade. Och det kanske är bra, för även om det här bandet har ambitioner så håller inte det material de presenterar på ”Solace” för en hel EP, så jag undrar hur det skulle bli med en fullängdare?

Skulle jag beskriva bandet så skulle det bli att detta band gillar en polerad ljudbild. Rensången är så servil att jag ryser ibland, och inte av välbehag. Djentigt, ja, med viss ambition att vara DREAM THEATER. Men ibland är detta så bra att de trycker sig över till en betygsfemma.  Jag gillar verkligen growlet  och aggressiviteten i Only Human och Out Of Here som med inledande Impetus är de låtar som gör det värt att lyssna på den här EP:n.

Rejält cringe blir det i låtar som Give In och Alien som jag inte gillar alls.