Etikettarkiv: progressive metal

Skivor

Leprous – Malina

Lämna en kommentar

ARTIST: Leprous
TITEL: Malina
RELEASE: 2017
BOLAG: InsideOut Music

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Norska LEPROUS har funnit i periferin för mig under ganska många år, men jag har aldrig gett bandet en chans mer än en låt här och där. Först nu med ”Malina” har bandet lyckats dra in mig i sin sfär – och på kuppen fått mig att vilja kolla in resten av bandets diskografi.

Bandets proggiga, ganska väna, och intressanta musik gör att jag är helt övertygad om att ”Malina” både stöter ifrån och drar in lyssnare. Vissa av låtarna kan jag inte ens med den bästa vilja i världen kalla metal – se Leaches och avslutande The Last Milestone – medan andra låtar som Captive och The Weight Of Disaster har ett tungt fläskigt sväng. Åter andra låtar vräker på med synthar åt new wave-hållet och brottartyngd – jag tänker på Mirage som är en av skivans allra bästa låtar. Slutet är så galet bra att jag höll på att ramla av stolen när jag hörde det första gången.

LEPROUS visar att de är ett band som kan sitt hantverk. Bandets utforskande och nyfikna sinnelag resulterar i musik som till största delarna är fantastisk att lyssna på. Mest imponeras jag av kompets oerhörda lyhördhet – basisten Simen Daniel Børven och trummisen Baard Kolstad låter för det mesta som ett enda instrument. Utom när de högst medvetet bryter mot detta. Sången från Einar Solberg är också väldigt imponerande.

Sammantaget är ”Malina” en oerhört fin progressiv platta som verkligen förtjänar er tid. Kolla in den.

Skivor

Mastodon – Emperor Of Sand

Lämna en kommentar

ARTIST: Mastodon
TITEL: Emperor Of Sand
RELEASE: 2017
BOLAG: Reprise Records/Warner Bros. 

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Georgiabördiga MASTODONs två senaste skivor, ”The Hunter” och ”Once More ’Round The Sun” lämnade mig som lyssnare med en känsla att bandet kunde bättre. Visst, bandet hade under en exempellöst lång period skämt bort oss med musik så speciell att det kanske inte gick att driva spåret med konceptalbum och minst sagt snåriga ”handlingar” längre.

Efter rent magiska ”Crack The Skye” verkade bandet mer vara inställt på att skriva skivor som hade ett gäng riktigt bra låtar, men som inte kändes lika helgjutna som den tidigare diskografin. Med relativt nya ”Emperor Of Sand” lyckas bandet åter få in mig i fållan av förbehållslöst hårddiggande, för banne mig om detta inte är den bästa skivan bandet har lyckats klämma ur sig sedan just ”Crack The Skye”.

Här finns en lättillgänglighet som är rent magiskt, trots att skivan hemsöks av döden och sjukdom som teman, och det känns omisskännligt som just MASTODON med fokus inställd för optimal skärpa. Jag i det närmaste hajade till då jag sannerligen inte hade haft några förväntningar alls på ”Emperor Of Sand”. Jag hade inte ens sett till att ordna promon innan skivan släpptes. Mest av lojt intresse satte jag igång skivan på Spotify. Redan efter en lyssning insåg jag hur oerhört bra den här skivan är.

Med undantag för bagatellartade Show Yourself är samtliga låtar väldigt bra. Här finns en magisk tonträff, rent underbara refränger, väldigt mångfacetterad sång då MASTODON på den här skivan har fått till låtar i vilka alla tre sångare kommer till sin rätt, och helt briljant gitarrspel. Jag skulle gå så långt som att säga att ”Emperor Of Sand” är rent beroendeframkallande.

Årsbästalistevarning? Ja, i allra högsta grad!

Skivor

Oni – Ironshore

Lämna en kommentar

ARTIST: Oni
TITEL: Ironshore
RELEASE: 2016
BOLAG: Metal Blade 

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har alltid varit svag för rytmisk musik. Detta är såklart resultatet av ett helt liv som trumslagare, och det har ju gett men för livet – haha!

Kanadensiska ONI är bättre än rätt många på just rytmik. Inte bara har trummisen Joe Greulich dukat upp ett stint gottebord med sitt trumspel, även gitarrspelet Brandon White är synnerligen percussivt. Och till stora delar funkar det rätt bra. För det mesta så har ONI en väl utvecklad känsla för sväng och det är väldigt underhållande att lyssna på det som presenteras på ”Ironshore”.

Bandets musik kategoriseras som progressiv metal med inslag av djent, och visst det kan bli rejält nördigt ibland, men bandet håller sig ändå på rätt sida av diket för att jag ska hålla intresset uppe. De gör det på allra bästa sätt i låtar som The Only Cure som bjuder på fint gästspel av Randy Blythe från LAMB OF GOD och The Science som är en fint vindlande låt med både smörfeta riffmattor och extremjazziga inslag.

Sammantaget visar ”Ironshore” på ett band jag blir nyfiken på. Här finns tillräckligt med verkligt bra musik, goda instrumentella insatser och egensinnighet för att jag nog kommer ge bandet uppmärksamhet även i framtiden.