ARTIST: The Great Discord
TITEL: The Rabbit Hole
RELEASE: 2017
BOLAG: The Sign Records
BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch
Om ni minns så var jag inte så lite till mig över THE GREAT DISCORDs debutskiva ”Duende” som kom 2015. Så pass till mig att jag utan vidare mankemang utnämnde skivan till en av de bästa debuterna mellan 2006 och 2015. Jag har därför, som ni förstår, längtat intensivt efter mer musik från det här gravt eklektiska och på allra bästa sätt pretentiösa bandet.
”The Rabbit Hole” hämtar en rejäl skopa inspiration från Carolls ”Alice I Underlandet” – en mörk och i till stora stycken djupt obehaglig historia. För mig som läsare (och dessutom barn- och ungdomsbibliotekarie) ställde jag mig försiktigt tveksam till detta. Inte för att jag inte trodde att THE GREAT DISCORD skulle kunna förvalta berättelsen, utan för att jag inte är speciellt förtjust i boken till att börja med.
Men, såklart, lyckas bandet med bravur kavla ut en lika intressant skiva som ”Duende”. Faktum är att jag upplever ”The Rabbit Hole” som en jämnare skiva än ”Duende” som hade så himlasvävande höga toppar att den tog andan ur mig, men som också hade några dalar som drog ner känslan något. ”The Rabbit Hole” har inte det. Inledande korta Dimman är något så pass unikt som ett relevant intro. Bara en sån sak borde få er att kolla in skivan! Här får vi också ett första smakprov – det finns gott om dessa på skivan – av vilken helt häpnadsväckande vokalist Fia Kempe är. Jag har suttit och fånglinat under stora delar av varje lyssning över vilket magiskt instrument hon har i sin röst.
Det är också Kempe som är den bärande bjälken i detta rent episka bygge som THE GREAT DISCORD har snickrat ihop – hon ger en röd tråd genom hela den musikaliska snårskog som resten av bandet ser till att hålla öronen sysselsatta med. Maffigast är Gadget som har ett tungt löd som jag gillar mycket. Axel Holmgrens trummor är en tungt vägande del till detta – han tar plats på ett väldigt självklart sätt – men strängarbetet från Gustav Almberg och André Axell på gitarr och Rasmus Carlson på bas är också helt magiskt.
”The Rabbit Hole” känns som en skiva som har sina element av ebb och flod, men den tappar aldrig i intensitet. Här finns andningspauser som låter lyssnaren hämta andan något, jag tänker framför allt då på oerhört fina Neon Dreaming som ligger i mitten av skivan ungefär. Väldigt avskalad och i det närmaste hemsökande. Hemsökande skulle förresten kunna vara en samlande stämpel på ”The Rabbit Hole” som i alla fall för mig bevisar att THE GREAT DISCORD är ett av de mest intressanta banden i Sverige idag. Kolla in den.
