Alla inlägg av Robert Gustafsson

Nocturnalia – Above Below Within

Nocturnalia Above Below WithinARTIST: Nocturnalia
TITEL: Above Below Within
RELEASE: 2015
BOLAG: Gaphals

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Linköpings NOCTURNAL har till andra given bytt namn till NOCTURNALIA (smart drag, jag gissar att antalet företeelser och band som dyker upp som träffar på en internetsökning av bandets förra namn gav så många träffar att det var närapå omöjligt att hitta rätt), men i övrigt är det inga dramatiska förändringar som skett.

Kvintetten levererar fortfarande smått psykedelisk rock med ett sjuhelsickes sväng och är fortfarande som allra bäst när man rider in i svänget från en lite svävande inledning. Låten som verkligen sticker ut heter Lady Of The Woods och sammanfattar kärnan av NOCTURNALIA på ett fantastiskt fint sätt. Den påminner i sin uppbyggnad om klassiker som Stairway To Heaven (LED ZEPPELIN) eller Child In Time (DEEP PURPLE), då den letar sig fram till ett crescendo via initialt slingriga stigar, och även om den kanske inte når samma extrema höjder som dessa superklassiker så är det så här långt en av årets bästa låtar. Resterande del av skivan består av ungefär samma sak – give or take – fördelat på totalt 7 spår. Förutom inledande instrumentala Vandringen så håller materialet hög klass, och det är på gnällen att skivan ska ha ett högre betyg. Jag har i alla fall köpt ett eget exemplar av plattan efter att ha lyssnat ett tiotal gånger på promomaterialet, så risken finns att den här fortsätter växa och leta sig upp mot högre höjder med tiden.

Bandet som sådant har dessutom, tycker, tagit ett ganska naturligt steg jämfört med debuten (“Nocturnal” från 2013). Låtskrivarförmågan känns vässad, och såväl Linus sång som samspelet mellan gitarristerna Kalle och Linus känns som det tagit ett steg till. “Above Below Within” är en prestation av ett band som verkligen börjar hitta formen, som nosar på ren storhet och som visar att det finns en enorm potential i NOCTURNAL. Det är en bra skiva, men men framförallt en skiva som antyder kommande mästerverk. Se till att följa det här bandet…

Sorcerer – In The Shadow Of The Inverted Cross

Sorcerer-InTheShadowOfTheInvertedCrossARTIST: Sorcerer
TITEL: In The Shadow Of The Inverted Cross
RELEASE: 2015
BOLAG: Metal Blade Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Stockholmsbördiga SORCERER härjade som bäst i slutet av 80-talet och början av 90-talet. 2 stycken demos (en självbetitlad debut och en uppföljare betitlad “Born With Fear”) var resultatet vilket så småningom mynnade att man samlade det naterialet på en självbetitlad skiva år -95. Därefter: tystnad.

Till nu.

Eller, rättare sagt, till dess att man år 2010 fick chansen att spela på Hammer Of Doom Festival i Tyskland, och med detta fick lite blodad tand. Orginalgitarristen Johnny Hagel och frontmannen Anders Engberg var de två kvarvarande elementen, numera i sällskap av Peter Hallegren, Robert Iversen och Kristian Niemann för att åter ge nytt liv ett band som i doomkretsar nästan nått kultstatus. Detta är musik för dig som gillar CANDLEMASS och BLACK SABBATH i såväl Ronnie James Dio men kanske mest i Tony Martin-eran: doom men väldigt mycket inslag av heavy metal. I centrum står riffet och jäkla bra sång, och det ska sägas med en gång: “In The Shadow Of The Inverted Cross”, detta första nya livstecken på så många år, är påfallande vital och stundtals ruggigt bra.

Inledande The Dark Tower Of The Sorcerer är bra, refrängen på efterföljande Sumerian Script är fantastisk, och utspritt som strössel på en tårta finns sedan guldkorn i form av vassa riff, snygga verser och häftande refränger på låtar som Exorcise The Demon, The Gates Of Hell och titelspåret. Sången är – som nämnts – riktigt läcker och stark mest hela tiden, men tyvärr tycker jag att bandet lite för ofta drar ut på saker i onödan. Skivan känns faktiskt en aning för lång, och just Sumerian Script är ett bra exempel. Refrängen är kanon, versen funkar fint – men mitt i allt försvinner momentumet när man väljer att leverera ett stycke som antagligen ska vara stämningsfullt. Det funkar inte riktigt, och tar istället fart och riktning från låten.

Med det sagt så är detta stundtals överraskande snyggt och bra, och man märker att det kommer från hjärtat. SORCERER anno 2015 har en hel del att komma med där man står i skuggan av det inverterade korset!

Satyricon – Live At The Opera

satyriconliveattheoperacdARTIST: Satyricon
TITEL: Live At The Opera
RELEASE: 2015
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Norska SATYRICON har på de senaste 3-4 skivorna sakta rört sig från den traditionella black metal som man startade med, och befinner sig just nu i en värld där man konsekvent utnyttjar frontmannen Satyrs enastående förmåga att komponera starka låtar som enbart i vissa avseenden kan kallas extremmetal, och snarast bör tituleras just “kompisitioner”. Under mer än tio år har man konsekvent levererat material och insatser som tagit bandet från de lite smutsigare källarna och ut på de finare och mer ansedda (i alla fall av gemene man med bara ytliga kontakter med metalvärlden i allmänhet) scenerna. Man kan rada upp låtar som får klassificeras som hits, och spår som K.I.N.G och Phoenix har rönt uppmärksamhet och framgång långt bortom den begränsade fanskara som bandet initialt attraherade. Det är därför inte speciellt förvånande eller ens överraskande att bandet kommit till den punkt att man presenterar en liveinsats som samkoordineras med Norges nationella Operakör och framförs just på Operahuset i Oslo.  Med tanke på att materialet från början är episkt, mörkt och dramatiskt så känns det faktiskt helt naturligt.

Över 13-14 spår (beroende på om du räknar med introt Voice Of Shadows eller inte) så presenterar SATYRICON ett pärlband av låtar som alla är omformade till ett nytt arrangemang – men det är nästan svårt att märka den omformningen då det hela känns så naturligt att man kan misstänka att låtarna ursprungligen skrivits med just det här arrangemanget i åtanke. Det innebär också att ju nyare låtarna är, desto mer naturligt blir det, och ju mindre blir skillnaden mot det normala arrangemanget som återfinns på ursprungsskivan. I alla fall vad det gäller känslan, och spår som Our World, It Rumbles Tonight, Phoenix, Nocturnal Flare eller The Infinity Of Time And Space är förvisso givetvis bra – men också bland de minst spännande på den här skivan.  De är helt enkelt för… normala, i brist på andra uttryck. Fantastiska, men ganska lika sina ursprungsversioner.  Med samma resonemang blir det också mer spännande när bandet kliver lite bakåt i katalogen då kontrasten ökar. Repined Bastard Nation är i den här tappning oerhört läcker, och ett spår som Die By My Hand är omstökad till något helt annat och därmed bland de intressantare styckena som framförs.

SATYRICON hämtar nästan allt material från de senaste fyra skivorna “Volcano”, “Now, Diabolical”, “The Age Of Nero” samt “Satyricon”. Det enda tillägget är förstås Mother North, vilket resulterar i en form av “Best Of” när det gäller bandets sentidare sound. Frost dominerar som vanligt bakom trummorna, och bandet är i övrigt otäckt välrepeterade bakom sin frontman. För oss som sett bandet live i Sverige innebär det faktum att Satyr håller mellansnacket nästan uteslutande på norska extra trevligt, det ger en igenkänningsfaktor som kryddar tillställningen lite extra.

Du kan köpa det här paketet med DVD, och det ska du förstås göra. Chansen att se detta mörka drama och njuta av den välregisserade kavalkaden dunderhits är värd varenda spänn det kostar. När bandet var här i Sverige senast så var undertecknad en aning grinig över låtvalet, men på den här given känns den nästan perfekt. Det enda som hindrar fullpoängaren är väl faktiskt att det är lite för välorganiserat och snyggt, och jag är otroligt nyfiken på hur kontrasten hade blivit när operakören tagit sig än något lite smutsigare. Filthgrinder, till exempel…

“Live At The Opera” är lika mycket en best of-kavalkad som det är en sammanfattning av vad bandet åstadkommit det senaste dryga decenniet. Det är en fantastisk giv. Spring och köp!