Alla inlägg av Robert Gustafsson

Pillorian – Obsidian Arc

ARTIST: PILLORIAN
TITEL: Obsidian Arc
RELEASE: 2017
BOLAG: Eisenwald Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

AGALLOCH var otvivelaktigt ett av de viktigast, mest inflytelserika och starkaste banden på den amerikanska black metal-scenen, och att de bröts isär var en händelse som skapade lite av ett vakuum. Personligen spelar det mindre roll vad övriga medlemmar hittat på (så som SCULTPTURED), det har alltid varit frontmannen John Haughm som burit själen – och nu är han åter med PILLORIAN och debuten “Obsidian Arc”. Spotlighten lyser förstås starkt på vad denna trio ska kunna åstadkomma, och man tar verkligen det säkra före det osäkra i inledningen av skivan. Efter lite trevande och stämningsfullt gitarrplock i inledningen av öppningsspåret By The Light Of A Black Sun så släpper man loss ett sånt klassiskt “AGALLOCH-riff” som har ett sväng och en känsla som får skinnet att knottra sig av välbehag. Det går inte alltid fort, men gosse – känslan är enorm och precis det man väntar sig efter en platta som AGALLOCH-avslutningen “The Serpent & The Sphere”. Det är ett lika säkert som starkt öppningskort.

Skivan vecklar sedan ut sina 7 spår över dryga 48 minuter. Det är egentligen märkligt, för att PILLORIAN skulle räknas som ett nytt band finns liksom inte. Dels har man erfarenheten, dels har man redan hittat sitt sound- Precis som väntat varvar man sin black metal och sina slingor med en del närmast esoteriska inslag, och skivan innehåller såväl urstarka moment som en del tomgång. Jag är inte förvånad, och frågan är om det varit bättre på något annat sätt? Troligen inte, då känslan är att de lugnare och mer svävande utflykterna behövs för att lyfta fram styrkorna. Allra bäst tycker jag att man är i The Vestige Of Thorns och Forged Iron Crucible samt nämnda öppningslåten By The Light Of A Black Sun, men hela skivan är genomgående stark.

Förutom nämnde Haughm på sång och gitarr så består bandet av Trevor Matthews på trummor )ja – samme snubbe som smiskar skinn i utmärkta UADA!) och Stephen Parker på bas och gitarr. Vi har stängt ganska precis en fjärdedel av musikeåret 2017, och “Obsidian Arc” med PILLORIAN är en stark kandidat till den kommande årsbästalistan. Det är inte den enklaste eller mest omedelbart tilltalande skivan, utan följer precis i den riktning man kan vänta sig att herr Haughm ska leda oss. Det är en skiva som ger mångfaldigt tillbaka över tid, och betyget ska ses med mersmak…

Accept – Restless And Live

ARTIST: Accept
TITEL: Restless And Live – Blind Rage Over Europe 2015
RELEASE: 2017
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Tyska veteranerna ACCEPT har de senaste åren varvat upp och gått fullständigt bananas i sin nytändning med Mark Tornillo bakom mikrofonen. 3 starka studioalbum i form av “Blood Of The Nations”, “Stalingrad” och “Blind Rage” har gett dem möjligheterna att blanda ut klassikerna med nya starka spår i livesammanhang, och det fungerar väldigt bra. Precis som det fullständiga namnet på den här liveskivan antyder så är det just en kombination av det gamla (“Restless And Wild”) och det nya (“Blind Rage) som är det absolut bästa med skivan. jag gillar skarpt att ACCEPT vägrar falla tillbaka på enbart gamla meriter och dra runt med bara “Restless-Balls-Metal Heart”-eran. Inte för att det är svaga kort (tvärtom!), utan för att resultatet när klassiker som Son Of A Bitch följs av nyare höjdare som Pandemic och Dark Side Of My Heart blir spännande.

Ljudbilden på “Restless And Live” är riktigt bra, och man kan nog se detta som en “best of” snarare än ett riktigt livealbum. Det blir extra tydligt då man valt att mixa ner publikljudet mellan många av låtarna istället för att ge sken av att det är enda spelning som fångats. Ärligt kanske, men skivnörden i mig kan tycka att det är lite trist – jag vill ju bli lurad att jag är på konsert när jag spelar liveskivor…! Nu är dte en petitess i sammanhanget och något man glömmer bort över tiden man spelar den här. Fattas bara annat. Peter Baltes, Wolf Hoffmann, Mark Tornillo, Uwe Lullis och Christopher Williams serverar total 27 låtar ur ACCEPTS låtkatalog med en glöd och en kompetens som gör hela dubbelskivan till en fröjd. Hoffmanns låtskrivarkapacitet framstår som en av de starkaste i hårdrockshistorien när pärlband efter pärlband radar upp sig. Man liksom inte ens räkna upp de starkaste spåren i låtlistan i en recension som den här av rädsla för att utesluta riktiga ess.

Du får kolla in “Restless And Live – Blind Rage Over Europe” på egen hand. Du kommer inte att bli besviken, det är ett löfte!

Armored Saint – Carpe Noctum

ARTIST: Armored Saint
TITEL: Carpe Noctum
RELEASE: 2017
BOLAG: Metal Blade Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Det första man får konstatera med den här skivan är att titeln är smått genialisk. “Carpe Noctum”, fånga natten – på en liveplatta? Briljant i all sin enkelhet. Och det är just enkelheten och det okomplicerade som är receptet på den här given. 8 låtar, kort och koncist och utan krusiduller. Los Angelesbördiga ARMORED SAINT har passat på att föreviga sitt gig på Wacken 2015, och sin egna headlinespelning i Aschaffenburg (Tyskland, som du ser på namnet…) i samband med det. Resultatet är detta. Och det gungar rätt skönt.

ARMORED SAINT spelar smart på sina starka kort. Jonh Bush har en karakteristisk röst och sjunger jäkla bra live, låtarna har ett sväng som är stundtals lite tillbakalutat och passar ganska bra live – och bandet har kul. Man kan nästan höra Joey Veras, Jeff Duncans och bröderna Phil och Gonzo Sandovals spelglädje. Man blandar också rätt skönt från senare releaser och gamla trotjänare. March Of The Saint står sida vid sida med Win Hands Down. Personligen hade jag gärna sett mer från 2010 års “La Raza” eftersom jag gillar den plattan, men man får hålla tillgodo med Left Hook From Right Field. I övrigt är det mycket nostalgi som gör att skivan passerar fort fram, har man haft bandets vinylskivor i skivbacken hemma så minns man omslag och bilder (“Raising Fear” är nog det omslag som ligger främst i undertecknads pannlob…) och en annan svunnen tid. Det är lite som hela skivan, det vill säga… mysigt. Okomplicerat.

“Carpe Noctum” går knappast till historien som världens bästa liveskiva, ungefär som ARMORED SAINT aldrig blev världens största band – men det är lik förbaskat väl värt tiden och väldigt trevlig lyssning. Fånga natten!