Alla inlägg av Martin Bensch

Skivor

Der Weg Einer Freiheit – Innern

Lämna en kommentar

ARTIST: Der Weg Einer Freiheit
TITEL: Innern
RELEASE: 12/9 2025
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har under åren lyssnat till och från på Der Weg Einer Freiheit, och nästan varje gång tänkt att jag borde lyssna mer på bandet från Würzburg.

Bandets black metal har lyckats hålla sig på en fin hög och jämn nivå på samtliga bandets skivor, vilket i sig ju är imponerande. Men först nu på föreliggande sjätte fullängdaren så har bandets musik, för mig i alla fall, nått till en både musikalisk som känslomässig peak som får mig att spela ”Innern” om och om igen.

Den är helt enkelt gravt beroendeframkallande.

Det finns något djupt sympatiskt över ”Innern” som gör att den känns som en varm och, ofta, direkt livsnödvändig omfamning. Att bandet får mig att känna mig så trygg i deras sällskap kanske känns som en smula märkligt när det gäller black metal, men så är det i alla fall. Stämningen på ”Innern” är så totalt uppriktig och drabbande att skivan kommer att ge andra lika känslomässiga skivor en match om titeln mest drabbande.

Inledande Marter satte ribban på en nivå som fick mig att nästan oroa mig över hur skivan som helhet skulle vara med en sådan inledning. När låt nummer tre – Eos – drog igång under första lyssningen var jag helt övertygad om att bandet gjort sin hittills bästa skiva. Det är en åsikt som jag inte har skäl att ändra efter sisådär 20 lyssningar.

”Innern” är en skiva som skickar rysningar nerför ryggraden gång efter gång. Det är en skiva som på ett mycket fint sätt visar ett band som har förmåga att skriva låtar där de enskilda delarna förstärker helheten. Der Weg Einer Freiheit är i ordets bästa bemärkelse ett band som drar åt samma håll, delar en gemensam vision och har förmåga att få detta till en sammanfogad helhet.

Låtar som spänner över känslor som sorg, eufori och ren desperation utan att för den sakens skull kännas ett uns krystad blir här till ett mästarprov. ”Innern” kan vara en av årets bästa skivor. Kolla in den.

Skivor

In Mourning – The Immortal

Lämna en kommentar

ARTIST: In Mourning
TITEL: The Immortal
RELEASE: 29/8 2025
BOLAG: Supreme Chaos Recordings

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag kan helt uppriktigt säga att när jag såg promon till ”The Immortal” i promoportalen då gick en rysning av förväntan genom kroppen. Det är ingen hemlighet att jag sedan länge uppskattar dalabandet något oerhört.

Hela fyra år har vi fått vänta på en ny fullängdare från bandet. En styck trummis, Joakim Strandberg Nilsson,  har vandrat vidare till genretitanerna Dark Tranquillity och in har Cornelius Althammer kommit för att fylla skorna. Och, gott folk, det är lika bra vi konstaterar det direkt – han fyller dem med bravur. Hans spel är så tryfferat med finess och lekfullhet att ni kommer att baxna. Att han dessutom ser till att lira med strängbändarna på ett sätt som förstärker alla de dunderriff som kavlas ut genom hela skivan, ja, det gör ju inte insatsen sämre.

In Mourning har alltid haft fokus på känslor. Precis som på föregångaren, ”The Bleeding Veil” så känns det mesta hemtamt, men har finns en hel massa intressanta inslag som fördjupar det som bandet vet att de är bra på. Allt ifrån den rena majestätiska mäktigheten i Silver Crescent som med ett släpande, förödande dubbeltrampsarbete drämmer hem en tung poäng redan från början. Om ni har hört de två singlarna Song Of The Cranes och The Sojourner så har ni en hum om hur bra den här skivan är. Men detta är inte de bästa låtarna på skivan.

Dessa utgörs av kvartetten As Long As The Twilight Stays, Staghorn, North Star och avslutaren The Hounding som är fyra låtar som ställer rätt många andra melodeathband i skamvrån. Staghorn flörtar inte så lite med blackmetal, men känns inte ett dyft splittrad när bandet vräker på med melodierna som skickar ut mig i omloppsbana gång efter annan.

”The Immortal” är en skiva som det är oerhört svårt att sluta lyssna på. Den är så drabbande på så många sätt att det inte går annat än att sätta ett högt betyg på den. Bara en sådan sak som att jag gillar introt borde få er att haja till, haha!

”The Immortal” blir till en i det närmaste perfekt storm. Låtarna ligger på en hög och jämn nivå, är späckade med känsla, grymma individuella insatser som bidrar till helheten på ett rent magiskt vis – och fantastisk och varierad sång. Ni gör er själva en stor otjänst om ni inte kollar in den här skivan. Årsbästalistevarning? Ja, absolut!

Skivor

Blackbraid – III

Lämna en kommentar

ARTIST: Blackbraid
TITEL: III
RELEASE: 8/8 2025
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ytterligare en betygsåtta hamras in. Det är svårt att inte baxna vid den ytterst habila verkshöjden som Blackbraids upphovsman Sgah’gahsowáh lyckas hålla även på skiva nummer tre.

”III” fullständigt osar av kreativ skaparkraft som, även om här finns dippar, lyckas försätta mig i känslotillstånd av oerhörd tillfredsställelse.

Precis som på föregångsplattan ”II” som jag också skrev om, är ”III” ligger låtmaterialet på en riktigt hög och framför allt jämn nivå. De enda styckena som jag tycker är fullständigt onödiga är inledande Dusk (Eulogy)  och  The Earth Is Weeping som jag lyssnade igenom kanske tre gånger mest för nyhetens behag men som jag sedan har tryckt förbi de efterföljande lyssningarna. Och så Fleshbound som egentligen inte är en dålig låt, men vars placering är en smula olycklig. Jag återkommer till det.

Jag skulle också kunna skriva om att även om låtarna är av karaktären att jag hemskt gärna lyssnar på dem om och om igen så finns det inte mycket av utveckling mellan skiva två och tre. Det är fortfarande fokus på att skriva och framföra atmosfärisk black metal med tydlig inspiration från både den svenska och norska scenen. Absolut inget fel i det, och  det känns fortfarande som att musiken framförs på ett oerhört innerligt och nästan hudlöst uppriktigt sätt.

I låtar som Tears Of The Dawn och Wardrums At Dawn On The Day Of My Death samt den rent episka And He Became The Burning Stars sätts nästan själva verkligheten i känslomässiga darrningar. And He Became…har ett sanslöst driv och ett sväng som det är omöjligt att inte gillar. Den tar dessutom musten ur en på ett påtagligt sätt. Därför hade jag önskat att detta hade varit skivans avslutande låt – den ligger ruggigt nära hur jag känner när jag lyssnar på Watains Waters Of Ain – då kanske ni förstår att Fleshbound något förtar känslan av en i stort sett förträfflig skiva?

”III” är en skiva som jag tycker att man ska kolla in. Den visar en artist som fortfarande besitter kapacitet att skapa musik som både kan funka om man är ny inför genren, men också om man uppskattar den sedan tidigare.