Alla inlägg av Martin Bensch

Årsbästalista 2017 – Martin

Nu är den här, årsbästalistan för 2017! Dags att kasta ett diaboliskt getöga på vilka plattor som var störst, bäst och vackrast under det gångna året. Här bjuder Martin Bensch på sitt personliga facit i ämnet. Enjoy!

Topp 10 skivor

10. ENFOLD DARKNESS – Adversary Omnipotent

En av de absolut mest tekniska plattor jag hört på år och dag, är också en av de mest underhållande. Det märks att ENFOLD DARKNESS har tagit hela 8 år på sig att göra den här skivan – varenda låt är sjukligt genomarbetad – och skivan är trots sin för subgenren långa speltid helt magisk. Att den gick på repeat under den veckan efter att den kom ut – ja, det är inte så konstigt då den är extremt rolig att lyssna på.

9. ELDER – Reflections Of A Floating World

Årets mästarprov i vad man kan säga med gitarrer går utmärkelsen med råge till ELDER. Det här bandets kärlek till just gitarren utmärker ”Reflections Of A Floating World” så till den milda grad att jag baxnar av pur glädje. Hela plattan präglas av både en nyfikenhet och stadga i bandets hemvist doomen (även om de söker sig allt längre bort från denna) och visar med tydlighet på ett band som verkligen vet vad de vill med sin musik. Det sjuder och bubblar, för att i ibland koka över genomgående på den här skivan som är så detaljrik att jag upptäcker nya nyanser och infall för varje lyssning.

8. THE LURKING FEAR – Out Of The Voiceless Grave

Jag tänkte att den här skivan är ytterligare en dödsskiva i den långa räcka av dödsskivor som Tomas Lindberg har medverkat på, men du glade vad jag bedrog mig! Det här är sannerligen inte en alibiskiva för att kunna turnera ytterligare en sväng för att undvika den ack så enahanda och energifattiga vardagen – här är det fullt ställ, och ”Out Of The Voiceless Grave” är packad med låtar som lever och andas såväl hantverks- som yrkesstolthet.

7. NE OBLIVISCARIS – Urn

Att en skiva som jag hade noll förväntningar på hamnar på min årsbästalista är vittnesmål nog för att skivan är väldigt bra. ”Urn” av extremt progressiva australiensiska NE OBLIVISCARIS är en helt igenom galet bra platta. Efter något trötta ”Citadel” framstår ”Urn” som en kanonad låtar från ett band som verkar ha hittat inte bara gnistan, utan en hel vulkan att skapa musik med. För oss progressiva nördar är detta såklart ren öronmumma, för ett NE OBLIVISCARIS på skaparhumör genererar ofta extremt bra musik. Det är ett sant nöje att bli uppläxad på det här sättet.

6. LEPROUS – Malina

Episk, progressiv, snygg. Tre adjektiv som utmärker en av årets mest intressanta plattor. Att LEPROUS musik kanske är lite för polerad för de flesta må vara hänt, men när bandet matar på med sån magisk tonkonst som i Bonneville, Illuminate och The Weight Of Disasters då är det omöjligt att inte kapitulera. Framför allt då Einar Solberg levererar en sånginsats som skickar rysningar av välbehag nerför ryggraden.

5. THE GREAT DISCORD – The Rabbit Hole

Det sägs att andra skivan är den svåraste. Det märks då i alla fall inte på ”The Rabbit Hole” som känns som en mer genomarbetad och jämnstark platta i jämförelse med debuten ”Duende” där THE GREAT DISCORD golvade mig storligen. Det här är en skiva som glöder med mycket känsla och driv – Fia Kempe skämmer återigen bort oss med en sånginsats som det brinner om. Inte undra på att låtar som redan ligger på en väldigt hög nivå höjs ytterligare ett snäpp med en sån magisk sångerska. Enskilda medlemmar är en sak – ”The Rabbit Hole” känns som en konstnärlig prestation från ett band som sannerligen vet vad de står och vart de är på väg.

4.  SPIRIT ADRIFT – Curse Of Conception

Att jag skulle gilla andraplattan från mitt favoritband inom den amerikanska moderna doomscenen var kanske lite av en så kallad no-brainer, men jag var inte beredd på den rent massiva lyssnarupplevelse som ”Curse Of Conception” är. Den fullkomligt sprudlar av infall och nickningar till ett 1980-tal som jag anar har stor betydelse för inte bara för bandet i sig, utan även för många lyssnare som har tagit skivan till sina hjärtan. Att SPIRIT ADRIFT även vågar ta ut svängarna i rent magiska låtar som visserligen har sin tydliga hemvist i doomen, men ändå fylls med så mycket energi av det – låt oss kalla det positiva i brist på bättre ord – som bandet känner för sin musik, ja då är det väldigt svårt att inte gilla ”Curse Of Conception”.

3. PERSEFONE – Aathma

Personliga favoriterna PERSEFONEs ”Aathma” var årets mest emotsedda skiva för min del. Hade jag byggt upp orimliga förväntningar? Som ni förstår är jag inte besviken på den här skivan – den slår sig in på den övre halvan av listan av flera anledningar – och den känns både som att återse en kär gammal vän som sedan drar iväg på nya hisnande äventyr. För det är verkligen de två ganska disparata känslorna som präglar mitt förhållande till det här orimligt suveräna bandet från Andorra. Vid det här laget så är jag beredd att tillåta bandet vilka grepp som helst, jag har så starkt förtroende för vad PERSEFONE gör att jag vet att det oftast blir bra. Och det glöder verkligen starkt om ”Aathma” som bjuder på flera tunga gäster – kanske har detta sporrat bandet lite extra  – för i låtar som exempelvis Prison Skin och Stillness Is Timeless når bandet kosmiska nivåer. Legendariskt bra?  Ja, bra nära!

2. SOEN – Lykaia

Redan från första lyssningen av ”Lykaia” kände jag att skivan hade en högst rimlig chans att hamna på min årsbästalista. Den här skivan präglas av en genomträngande ärlighet och genomsyras av en sorts sökande självklarhet som kommer till sin rätt i varenda refräng på skivan. Faktum är att just refrängerna enbart är en av sakerna som har gjort att jag har återvänt gång på gång till ”Lykaia” – mest har jag känt en stark dragning till Joel Ekelöfs helt magiska stämma som kommer till sin fullständiga rätt i låtar som spränger varenda känslobarriär. Kolla speciellt in Opal som har en refräng som jag med självklarhet utnämner till den bästa från 2017.

1. MASTODON – Emperor Of Sand

Jag hade lämnat MASTODON lite grand bakom i det enorma skivflöde som, i vanlig ordning, utmärkte 2017. Jag fick inte ens en promo på ”Emperor Of Sand”, och det dröjde flera veckor efter det att skivan släppts innan jag lyssnade på den. Och upptäckte att det var hart när omöjligt att lyssna på något annat! Jag är helt överväldigad av ”Emperor Of Sand” som är fylld till brädden av känslomässig ljungeld och låtar späckade med innerlig sorg och frustration. Att MASTODON har lyckats åstadkomma sin bästa skiva sedan ”Crack The Skye” är ett faktum.

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets roligaste återkomst
Per Möller Jensen återvänder till trumpallen i ROAD TO JERUSALEM, som kanske inte är det coolaste bandnamnet, men musiken är desto bättre. Och framför allt så märks det att den gamle THE HAUNTED-batteristen tycker det är kul musik han är en del av.

Årets ”Martin lär sig uppskatta genre”
Om doomen var genren som jag lärde mig att uppskatta förra året, så har power metal intagit samma roll i år. Jag har gottat ner mig nåt fruktansvärt i ”Apex” av UNLEASH THE ARCHERS och”Immortal” av FIREWIND.

Årets gammal är äldst
Två saker som stack ut för mig i år när det gäller gamla band: SLAYER svarade för årets bästa konsert på Copenhell med en setlista som pyrde av gammalt material, och THE HAUNTED släppte en illa sympatisk skiva (igen) med ”Strength In Numbers”.

 

Cannibal Corpse – Red Before Black

ARTIST: Cannibal Corpse
TITEL: Red Before Black
RELEASE: 2017
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Världens största death metalband CANNIBAL CORPSE ser till att kavla ut ytterligare ett album för att tillfredsställa sin stora fanskara. Känns det tryggt, men aningens tråkigt? Då tycker jag att ni ska tänka om för på ”Red Before Black” så uppfinner sannerligen inte CANNIBAL CORPSE hjulet på nytt (om det nu var någon överhuvudtaget som trodde att de skulle göra det på platta nummer 14) men de lirar med en glöd och ett engagemang som smäller rätt högt ändå!

Jag tänker då mest på trummisen Paul Mazurkiewicz som straffar kaggarna med en ruggigt imponerande uppvisning! Han ser till att hålla blåslampan stadigt under ändalykterna på gitarristerna Pat O’Brien och Rob Barrett som ligger i med inte bara gediget riffande, utan ser till att späka loss rejält i solona som faktiskt låter bättre än någonsin.

Låtmässigt finns här tillräckligt med ös för att resultera i en solid betygsåtta: fina och okomplicerade titelåten som sätter plattan i mattan direkt, temposkiftande Code Of Slashers, mosigt drivande Shedding My Human Skin, tungt gungande Remaimed där jag älskar skiftningarna mellan det tungt dova och bandet ihärdiga tvåtaktande och maffigt mäktiga Scavenger Consuming Death där Alex Webster från skina lite extra i introt.

Produktionsmässigt låter det bra. Bandets gamle medarbetare Erik Rutan har styrt upp en fin, om än väldigt ren ljudbild på den här skivan. Gitarrerna låter precis så bedövande mäktiga som jag gillar. Trummorna hade gärna fått låta lite skitigare.

Allt som allt är ”Red Before Black” en bra skiva som står sig väl i CANNIBAL CORPSE diskografi. Att detta är legendarernas 14:e skiva märks det inte något alls av. Kolla in den.

Spirit Adrift – Curse Of Conception

ARTIST: Spirit Adrift
TITEL: Curse Of Conception
RELEASE: 2017
BOLAG: 20 Buck Spin

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Förra årets stora musikaliska upptäckt för min del var SPIRIT ADRIFT från Arizona. ”Chained To Oblivion” var en skiva som öppnade upp en helt ny värld i form av doomen och jag drämde med kraft in en betygsnia till albumet som dessutom hamnade på andra plats på min årsbästalista. Att jag längtat efter nytt material från Nate Garrett med kompanjoner är en underdrift av galaktiska proportioner.

Det tar inte speciellt lång tid innan jag inser att ”Curse Of Conception” är en skiva som skiljer sig mycket från debutplattan. Och då tänker jag först och främst på produktionen som är betydligt mer tjock och väl avrundad än på ”Chained To Oblivion”. Är detta en dålig sak? Nä, inte om ni frågar mig – jag älskar hur fantastiskt maffigt det låter om hela skivan. Jag får också tydliga vibbar av ett 1980-tal som jag ska återkomma till.

Nate Garrett har tagit sin sång till nästa nivå – det är helt enkelt mer självförtroende och kraft i hans framförande, vilket är helt ljuvligt. När ”Chained To Oblivion” kändes mer som en livsavgörande skiva för herr Garrett, är ”Curse Of Conception” mer en kärleksförklaring till det tidigare nämnda 1980-talet och då framför allt till METALLICA och IRON MAIDEN. Det strålar stundtals om framför allt gitarrspelet som med efterklang hämtar sin inspiration från, ja egentligen valfri IRON MAIDEN-skiva, och ”Ride The Lightning” i METALLICAs fall. För mig som verkligen älskar bägge dessa band är detta såklart ren öronmumma.

Faller SPIRIT ADRIFT i fällan att bli ett ooriginellt band? Nej, jag tycker faktiskt inte det. Ärligheten och glöden finns där – jag känner verkligen att de gör något eget av sin musik. Här finns en innerlighet och tung ömsinthet som jag verkligen gillar. Att spelglädjen och den rena extatiska ysterheten finns där också lyfter snarare skivan till nästa nivå. Det behöver sannerligen inte låta som om man inte gillar att lira bara för att du lirar doom om ni frågar mig.

Överlag så känns ”Curse Of Conception” mer som en skiva från ett band än från en hegemonisk medlem. Och det kan man ju tycka vad man vill om. För egen del misstänker jag att Nate Garrett gillar att ha sällskap på den vindlande färd som SPIRIT ADRIFT faktiskt är.

Jag gillar, det tror jag ni redan har märkt, ”Curse Of Conception” väldigt mycket. Jag har gottat ner mig under försvarlig tid i den här skivan som rymmer så många känslolägen att den blir ett ymnighetshorn av stora mått. Årsbästalistevarning? Ja, det får jag vara helt ärlig med!