Alla inlägg av Martin Bensch

The Night Flight Orchestra – Sometimes The World Ain’t Enough

ARTIST: The Night Flight Orchestra
TITEL: Sometimes The World Ain’t Enough
RELEASE: 2018
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Du glade vilket arbetstempo! Ja, så tänkte jag i alla fall när vi nu får en ny skiva av THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA, bara ett år efter att ”Amber Galactic” släpptes. Men så har TNFO utvecklats till ett frustande glädjearbete för samtliga inblandade – och då flödar uppenbarligen arbetsglädjen ledigt.

TNFO fortsätter att bjuda på enormt engagerande och förbannat snygg classic rock även på ”Sometimes The World Ain’t Enough”, kanske med en smula mer disco än på tidigare skivor. Blev ni avskräckta nu? Det behöver ni inte bli – vid sidan av trummisens tydligt av Michael B. Tretow ljudideal inspirerade bastrumma och sömniga Pretty Thing Closing In så är detta en ren rockskiva med ett helvetiskt driv.

Det finns ett långt härligt sjok från låt nummer två, Turn To Miami till Can’t Be That Bad där TNFO fullständigt dräper med klassmaterial. Musiken ångar av både hantverksskicklighet och känsla – det hörs så attans tydligt att det här bandet har så fruktansvärt roligt i sitt musikskapande.

I vanlig ordning gastar Björn Strid med ackuratess och känsla, gitarrspelet sitter som en skräddarsydd kostym – David Andersson visar igen att han är en gudabenådad gitarrist.

Vill du ha en partyskiva som ackompanjemang till denna fina sommar vi har under 2018, ja, då bör ”Sometimes The World Ain’t Enough” vara en het kandidat till lyssning. Kolla in den.

Live: Helloween på Copenhell

ARTIST: Helloween
LOKAL: Copenhell
DATUM: 23 juni, 2018

Tjo och tjim med mycket känsla från HELLOWEEN med fokus på att underhålla. 

Ett av de första metalbanden jag hörde var tyska HELLOWEEN. En klasskompis spelade upp episka Eagle Fly Free från klassiska ”Keeper Of The Seven Keys, pt II” och jag var fast. Men som så många andra har jag sörjt att både Kai Hansen och Michael Kiske sedan många år tillbaka inte har varit med i bandet. Med nuvarande turné betitlad Pumpkins United gör bandet det mesta av att just dessa herrar är med.

Det är väldigt stor tonvikt på det äldre materialet, vilket uppskattas av inte bara undertecknad utan av, skulle jag tro, de allra flesta i den stora publiken. Detta är metal som är som gjord för att alla ska ha trevligt. Och HELLOWEEN har också de extremt roligt på scen – kanske då undantaget Michael Weikath som ser rejält sliten ut.

Att bandet har tre sångare att tillgå är bra – det blir tillräckligt med vilotid för sångarna att det ska kunna krämas i till max i varenda låt när det väl är dags.

Michael Kiske, Helloween, Copenhell. Bild: Susanne Johansson

Michael Kiske visar ändå att han är den vassaste av de tre. Han är totalt avslappnad och sjunger verkligen helt magiskt bra – och han ser till att bandets bofaste sångare sedan mitten på 1990-talet Andi Deris får en eld tänd under ändalykten. Inledande Halloween där de delar på sångplikterna låter fruktansvärt bra och sätter tonen på hela konserten. HELLOWEENs variant av power metal är verkligen som gjord för att spelas live, och publiken är verkligen med på noterna för det sjungs med i varenda låt.

Jag går ifrån konserten med ett leende på läpparna då varenda förväntning jag hade på HELLOWEEN infriades.

Live: W.A.S.P. på Copenhell

ARTIST: W. A. S. P.
LOKAL: Copenhell
DATUM: 23 juni, 2018

Ett band som hade sin höjdpunkt på 1980-talet, eller fortfarande relevant? W. A. S. P. lämnade i alla fall ingen oberörd efter sin konsert på största scenen Helviti i lördags. 

Jag har egentligen inget cementerat förhållande till vare sig W. A. S. P.  som band eller till Blackie Lawless. Att bandet har blivit mer förknippat med moralpanik än med faktiskt yrkeskunnande – i alla fall i Sverige – är en smula beklagligt, för jag går och kollar på konserten med ganska vaga förväntningar. Att Blackie Lawless, den ende permanente medlemmen i bandet, har hunnit att fylla 61 år gör väl att jag inte tror att bandet kommer övertyga. Vänner och kollegors ganska ljumna inställning till både bandet och snavande konserter spelar också in.

Och detta får jag såklart äta upp. För W. A. S. P. visar att de fortfarande är väldigt kapabla till att bjuda på hårdrock som visserligen andas och lever 1980-talet fullt ut, men som fortfarande känns högst angenäm att lyssna på. Att Lawless dessutom har tillräckligt med kräm kvar i rösten får mig att bortse från den rent galet fula utstyrsel som frontmannen har på sig.

Blackie Lawless, W. A. S. P., Copenhell. Bild Susanne Johansson

Det låter helt enkelt väldigt hungrigt om låtar som The Real Me, Heaven’s Hung In Black, The Idol och Chainsaw Charlie (Murders In The Rue Morgue, låtar som i de flesta av fallen har minst 25 år på nacken. Kanske beror det på att leveransen är så allvarligt menad? Lawless vill i alla fall bli tagen på allvar i sitt uppsåt att väcka känslor, och visa att det fortfarande finns tillräckligt kunnande för att kunna göra just detta.

Köper man att just 1980-talet, på gott och ont, utgör grundstommen i W. A. S. P.s uttryck då var sannolikheten stor för att man skulle gilla vad bandet åstadkom under sin konsert – annars så gjorde man förmodligen inte det.