Alla inlägg av Martin Bensch

The Great Discord – The Rabbit Hole

ARTIST: The Great Discord
TITEL: The Rabbit Hole
RELEASE: 2017
BOLAG: The Sign Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Om ni minns så var jag inte så lite till mig över THE GREAT DISCORDs debutskiva ”Duende” som kom 2015. Så pass till mig att jag utan vidare mankemang utnämnde skivan till en av de bästa debuterna mellan 2006 och 2015. Jag har därför, som ni förstår, längtat intensivt efter mer musik från det här gravt eklektiska och på allra bästa sätt pretentiösa bandet.

”The Rabbit Hole” hämtar en rejäl skopa inspiration från Carolls ”Alice I Underlandet” – en mörk och i till stora stycken djupt obehaglig historia. För mig som läsare (och dessutom barn- och ungdomsbibliotekarie) ställde jag mig försiktigt tveksam till detta. Inte för att jag inte trodde att THE GREAT DISCORD skulle kunna förvalta berättelsen, utan för att jag inte är speciellt förtjust i boken till att börja med.

Men, såklart, lyckas bandet med bravur kavla ut en lika intressant skiva som ”Duende”. Faktum är att jag upplever ”The Rabbit Hole” som en jämnare skiva än ”Duende” som hade så himlasvävande höga toppar att den tog andan ur mig, men som också hade några dalar som drog ner känslan något. ”The Rabbit Hole” har inte det. Inledande korta Dimman är något så pass unikt som ett relevant intro. Bara en sån sak borde få er att kolla in skivan! Här får vi också ett första smakprov – det finns gott om dessa på skivan – av vilken helt häpnadsväckande vokalist Fia Kempe är. Jag har suttit och fånglinat under stora delar av varje lyssning över vilket magiskt instrument hon har i sin röst.

Det är också Kempe som är den bärande bjälken i detta rent episka bygge som THE GREAT DISCORD har snickrat ihop – hon ger en röd tråd genom hela den musikaliska snårskog som resten av bandet ser till att hålla öronen sysselsatta med. Maffigast är Gadget som har ett tungt löd som jag gillar mycket. Axel Holmgrens trummor är en tungt vägande del till detta – han tar plats på ett väldigt självklart sätt – men strängarbetet från Gustav Almberg och André Axell på gitarr och Rasmus Carlson på bas är också helt magiskt.

”The Rabbit Hole” känns som en skiva som har sina element av ebb och flod, men den tappar aldrig i intensitet. Här finns andningspauser som låter lyssnaren hämta andan något, jag tänker framför allt då på oerhört fina Neon Dreaming som ligger i mitten av skivan ungefär. Väldigt avskalad och i det närmaste hemsökande. Hemsökande skulle förresten kunna vara en samlande stämpel på ”The Rabbit Hole” som i alla fall för mig bevisar att THE GREAT DISCORD är ett av de mest intressanta banden i Sverige idag. Kolla in den.

Leprous – Malina

ARTIST: Leprous
TITEL: Malina
RELEASE: 2017
BOLAG: InsideOut Music

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Norska LEPROUS har funnit i periferin för mig under ganska många år, men jag har aldrig gett bandet en chans mer än en låt här och där. Först nu med ”Malina” har bandet lyckats dra in mig i sin sfär – och på kuppen fått mig att vilja kolla in resten av bandets diskografi.

Bandets proggiga, ganska väna, och intressanta musik gör att jag är helt övertygad om att ”Malina” både stöter ifrån och drar in lyssnare. Vissa av låtarna kan jag inte ens med den bästa vilja i världen kalla metal – se Leaches och avslutande The Last Milestone – medan andra låtar som Captive och The Weight Of Disaster har ett tungt fläskigt sväng. Åter andra låtar vräker på med synthar åt new wave-hållet och brottartyngd – jag tänker på Mirage som är en av skivans allra bästa låtar. Slutet är så galet bra att jag höll på att ramla av stolen när jag hörde det första gången.

LEPROUS visar att de är ett band som kan sitt hantverk. Bandets utforskande och nyfikna sinnelag resulterar i musik som till största delarna är fantastisk att lyssna på. Mest imponeras jag av kompets oerhörda lyhördhet – basisten Simen Daniel Børven och trummisen Baard Kolstad låter för det mesta som ett enda instrument. Utom när de högst medvetet bryter mot detta. Sången från Einar Solberg är också väldigt imponerande.

Sammantaget är ”Malina” en oerhört fin progressiv platta som verkligen förtjänar er tid. Kolla in den.

The Haunted – Strength In Numbers

ARTIST: The Haunted
TITEL: Strength In Numbers
RELEASE: 2017
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

En konstant inom metalvärlden? Ja, THE HAUNTED har i många fall nog varit uträknade och på väg att mentalt förpassas till ett band vars status på Metal Archives har gått från ”aktivt” till ”i vila” eller ”splittrat” för alla utom bandet självt. Och tur är väl det, då ett album från THE HAUNTED numera känns som att återse en gammal vän. Jag kände så med ”Exit Wounds” och känner likadant med ”Strength In Numbers” som är bandets nionde i ordningen och det andra i ordningen med den nuvarande sättningen.

THE HAUNTED tar ut svängarna mer på ”Strength In Numbers” än på ”Exit Wounds”, och det är bra om ni frågar mig.  Ta Preachers Of Death exempelvis. Med ett fullständigt galet sväng och ljuvligt gitarrarbete med episka anslag från Jensen och Englund sticker den ut som en lite extra speciell låt i bandets flora. Samtidigt finns här gott om tvåtaktsthrash som har fått många att dras till bandet – Brute Force är en förväntad öppningslåt och Tighten The Noose  en rak käftsmäll även den. Skillnaden som jag hör den är att riffen är lite mer slipade och drivna än tidigare. Det är helt enkelt lite mer bett överlag, och det gör att THE HAUNTED känns både väldigt hemtama men också mer taggade än i slutet av Dolvings sejour i bandet.

Det rent instrumentella hantverket är såklart väldigt bra. Jag hade inte förväntat mig annat för att vara helt uppriktig, men även här känns THE HAUNTED anno 2017 aningens mer på gång än tidigare. ”Strength In Numbers” vidmakthåller att THE HAUNTED är ett av Sveriges mest sympatiska band. Med ena foten tydligt planterad i bandets historia av högkvalitativ tvåtaktsthrash och den andra mer nyanssökande växlar ”Strength In Numbers” upp till att bli en formidabel njutning. Kolla in den.