Alla inlägg av Martin Bensch

Riverside – ID.Entity

ARTIST: Riverside
TITEL: ID.Entity
RELEASE: 20/1 2023
BOLAG: InsideOut Music

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Lång väntan – 2018 släpptes RIVERSIDEs senaste skiva “Wastelands”, en helt fantastisk skiva som på allvar fick mig intresserad av bandet. Den svärta som den plattan bjöd på, utkommen som den var efter det att minst sagt viktiga medlemmen Piotr Grudziński dog 2016 gjorde att jag såg oerhört mycket fram emot ny musik från polackerna. Inte för att jag trodde att det skulle bli mer av samma, utan för att jag förväntade mig att ny musik inte skulle låta som tidigare skivor.

Och “ID.Entity” är en skiva som känns både nymodig och hemtam på samma gång. Inledande Friend Or Foe? som med sitt nästan A-HA-minnande tonspråk, för att inte tala om att Mariusz Dudas sång stundtals påminner om hur Morten Harket låter, har delat upp fans i för eller emot. Själv ser jag låten som en lekfull inledning till en skiva som sedan börjar spreta åt rätt så många håll.

RIVERSIDE har alltid fått mig att associera till GENESIS i början av karriären, fast betydligt hårdare. “ID.Entity” får mig inte att vika från denna tanke. Visserligen är RIVERSIDE ett band som tar i betydligt mycket mer när det gäller riffandet än GENESIS, men det finns ändå något som gör att jag kopplar ihop banden.

“ID.Entity” är en storvulen skiva – men allra mest tar bandet i under The Place Where I Belong ett tretton minuter långt mästerstycke som verkligen är ett tvärsnitt av vad RIVERSIDE är bäst på. En svinsnygg, skir inledning, hisnande i rymd, innan låten ändrar karaktär och börjar svänga utav bara helvete och Hammondorgeln kommer i spel igen. Jag älskar det!

“ID.Entity” visar ett band som är fullständigt trygga i sitt skapande, och som vet vad de vill göra. Det finns inte mycket på skivan som känns överflödigt eller krystat. Den flödar fram på ett oerhört fint sätt, hjälpt på ett icke ringa sätt av produktionen.

Gillar man RIVERSIDE sedan innan så vågar jag lova att man kommer gå igång på “ID.Entity” rätt så rejält. Som ni förstår så gjorde jag det.

Hot or not? – Januari 2023

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Ignis
ARTIST: Lotan
VALD AV: Amelie

Martin: Inte helt tokigt detta! Jag gillar produktionen som lyfter fram musiken på ett fint sätt. Bra driv och riff, sången härligt desperat utan att balla ur. Mellanspelet sagolikt bra. Jag vill höra mer! Varmt!
Robert: Mysigt! Trivsel-black, med snygg produktion och bra leverans i såväl framförande som produktion. Danska duon LOTAN ska släppa sin självbetitlade debut , och det måste man uppenbarligen lyssna på.
Fredrik: Elegant, förhållandevis finstämd black metal med extra stilpoäng för snygg sånginsats. Liiite tunn ljudbild emellanåt, lite mer bastryck hade inte skadat, men jag antar att black metal-puritanisterna inte har alltför ont av det… Inte stekhett, men absolut mer varmt än kallt.

LÅT: Nothing Left To Burn
ARTIST: Shores Of Null
VALD AV: Fredrik

Amelie: Italiensk doom som, inte minst sången, för tankarna väldigt mycket till brittisk dito och legendariska band som PARADISE LOST och kanske ännu mer MY DYING BRIDE. Inte oävet alls detta, värmer riktigt gott.
Martin: Oerhört vackert vemod. Inga höga odds på att jag skulle gilla detta. Sången framkallar rysningar av dystert välbehag, och med små enkla medel lyckas SHORES OF NULL få mig att längta något oerhört till mars då skivan släpps. Stekhett!
Robert: SHORES OF NULL har trefullängdare bakom sig. Debuten gick mig förbi och jag fastnade för italienarnas vemodiga och snygga black metal, medan förra plattan “Beyond The Shores (Of Death And Dying)” var en enda lång skitnödig överpretentiös låt. Det är en efterlängtad tillbakagång till det som bandet gör bra. Omgångens bästa bidrag, stekhett och nu ser man fram mot kommande plattan “The Loss Of Beauty”.

LÅT: Wall Of Sins
ARTIST: Licuation
VALD AV: Martin

Robert: Martin har lovat att gräva i undergroundscenen detta år, och det första exemplet är LICUATION från Kuopio, Finland: 1’798 lyssnare i månaden på Spotify. Det är, av låten Wall Of Sins att döma, åt helskotta för lite! Sure, det här saknar en del i produktion, och är lite råbarkat ibland – men visst gillar man drivet och känslan i den svärtade thrashen som grävts upp ur myllan underground!
Fredrik: Ja, men det här var ju riktigt trivsamt! Köttigt, riktigt energiskt driv, snyggt trumspel och med bra växelverkan mellan skrik och mer guttural growl. Kvalitetsdöds med old school-känsla i gitarrljudet, men iklädd modern kostym givet mängden blastbeats. Hett!
Amelie: Inleder flammande hett och med ett rivigt skrik som får med mig från start. Falnar en aning men ”duetten” mellan skriksång och djupgrowl funkar fint. På det hela taget rätt hett och LICUATION hör jag gärna mer av framöver.

LÅT: Power
ARTIST: Megaton Sword
VALD AV: Robert

Fredrik: Ett lite underligt nummer. Under första textstrofen hör jag inte ens vilket språk sångaren begagnar sig av, sen när jag greppat att det är engelska så fascineras jag av hur han låter som en aningen skrovligare MUSTASCH-Ralf Gyllenhammar, om än då med märkbar brytning. Refrängmelodin är rätt catchy och produktionen rätt för stilen, men i det stora hela är detta en ganska tam “tuff i jeansväst-hårdrock”-låt som känns mer ostig än nostalgiskt charmig. Rätt svalt omdöme, således.
Amelie: Nä, detta ger mig absolut ingenting positivt. Halvtråkig melodi och en ganska obehaglig röst att lyssna på. Har ändå gett den ett antal varv men det blir absolut ingenting bättre av. Lutar mot fryspunkten.
Martin: Oerhört svårt att veta hur jag ska ställa mig till detta. Riffandet gillar jag skarpt. Sången gillar jag till viss del, förutom då sångaren i en enda stavelse låter som Ralf Gyllenhammar i MUSTASCH, då kräks jag lite i munnen. Mellanspelet är fint, förutom väsandet om power, mmm, power sweet – episk cringe som kidsen skulle ha sagt. Texten är inte bra. Nä, det blir nog ljummet med dragning mot svalt.