Alla inlägg av Martin Bensch

Tomb Mold – Planetary Clairvoyance

ARTIST: Tomb Mold
TITEL: Planetary Clairvoyance
RELEASE: 2019
BOLAG: 20 Buck Spin

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Kanadensiska TOMB MOLD har varit en snackis inom den underjordiska dödsmetallscenen sedan bandet startade 2015, och de har sannerligen levt upp till de förväntningar som bara har ökat med varje skivsläpp. Kommande “Planetary Clairvoyance” som släpps den 19/7 är deras hittills bästa skiva.

Den här skivan får mig att minnas varför jag älskar death metal, inte bara för att det låter så fantastiskt om det här bandet, men också för att de visar att genren fortfarande efter så många års existens kan bjuda på utveckling, och på låtar som får nackhåren att resa sig.

Inledande Beg For Life fullständigt maler ner motståndet med sin krossartyngd,  och visar hur mycket det går att variera ett grundriff. Det är så helvetiskt bra, att jag redan efter första lyssningen knappt trodde att TOMB MOLD kunde hålla stilen hela skivan. Gosse, om jag bedrog mig!

När låt två drar igång, titellåten, skuttar jag omkring som en duracellkanin från helvetet, vill dricka öl och hoppa in i en moshpit.

Det är inte bara det att TOMB MOLD har verktygen att skriva både hastig men också svängig musik som gör att jag så i det närmaste totalt dyrkar den här skivan. Det är också känslan av något hemtamt som också känns fräscht som gör “Planetary Clairvoyance” så oemotståndlig.

Payson Power och Derrick Vella bjuder på en riffkavalkad som heter duga, och deras solon har dessutom blivit riktigt bra, en sak som jag tyckte kunde utvecklas från tidigare plattor. Lägg därtill en sådan massiv inrattning av gitarrljudet att jag baxnar, så fattar ni att detta är ren ljungeld. Denna produktion gynnar också Max Klebanoffs (på både trummor och sång) trummor och Steven Musgraves bas.

Det var längesedan jag hörde en sådan genomarbetad dödsmetallplatta som “Planetary Clairvoyance”, och jag skulle inte alls bli förvånad om den dyker upp på en hel massa årsbästalistor när 2019 ska summeras. Kolla in den.

Ingested – Call Of The Void

ARTIST: Ingested
TITEL: Call Of The Void
RELEASE: 2019
BOLAG: Unique Leader Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Brittiska INGESTED har visat att de kan bygga sitt skåp av brutal musik och ställa det nästan var som helst med framgång. Ganska nya EP:n “Call Of The Void” är inget undantag, men jag tycker mig höra några andra anslag här än bara de stenhårt extrema. Här finns i både Eternal Kingdoms pt. 1 och Pt. 2 fantastiskt fint, riktigt vemodigt gitarrspel som får mig att sluta ögonen, luta mig bakåt och verkligen njuta.

Om ni tror att INGESTED har blivit för mjuka, så får ni däremot tänka om. Det finns gott om hederligt rens på den här fina EP:n som får mig att längta till nästa fullängdare av bandet.

Sångaren Jay Evans svarar, som vanligt, för en riktigt dräpande vokal insats med tonvis av variation i extremerna.

Copenhell – en sprudlande 10-åring

Copenhell firar som festival 10 år – Martin Bensch försöker sig på någon sorts sammanfattning.

Jag räknade ut att jag har varit på plats på 6 festivaler av 10, vissa av dem hela festivaler, vissa bara enstaka dagar. Första gånger för mig var 2011 då band som KORN, OPETH, MORBID ANGEL, KVELERTAK såg till att jag fick mitt lystmäte av metal. Redan då slogs jag av hur fantastiska festivalens omgivningar var, med det gamla BW-varvet som bildade en tung industriell kuliss för festivalen. Jag minns också hur väldigt litet, i jämförelse med dagens, öltältet var. Det var nära till allt, festivalen var liten och det var sällan kö till någonting. Men det fanns ett korn, en möjlighet till att festivalen skulle kunna bli större, för det märktes år för år att Copenhell hade ambitioner att vara just större.

Att festivalen ville bjuda på en blandning av större, mycket välkända akter och mindre band – och kanske helst då danska band – som skulle få chansen att visa upp sig på hemmaplan. I takt med att den danska scenen har fått upp ångan rejält har de inhemska banden verkligen gett konserter som inte gått av för hackor. Jag minns särskilt DAWN OF DEMISE som röjde friskt under sin konsert 2014,  BAESTs konsert i ösregn 2017 och HATESPHEREs makalösa uppvisning på den största scenen samma år.

Bland de stora akterna så sticker SLAYERs konsert 2017 ut lite extra för sin kompromisslöshet, och det faktum att IRON MAIDEN fick festivalen att ändra vilka dagar den hölls under. Normalt sett äger festivalen rum torsdag till lördag med en uppvärmningsdag på onsdagen sedan 2 år tillbaka, men MAIDEN fick festivalledningen att lägga festivalen onsdag till fredag 2014.

Jag kan förstå att en del blir lite nostalgiska och längtar tillbaka till när festivalen var mindre, och det inte var kö till det mesta. På ett annat sätt har Copenhell gett Själland och Köpenhamn en festival som publiken återkommer till för att det alltid bokas en handfull riktigt intressanta band, och för att festivalen även nu har bibehållit sin själ – jag märker som festivalbesökare att det finns en ambition att folk ska trivas och ha det roligt på Copenhell. Festivalen får hemskt gärna fortsätta under många år framöver.