Alla inlägg av Martin Bensch

In Mourning – The Bleeding Veil

ARTIST: In Mourning
TITEL: The Bleeding Veil
RELEASE: 26/11 2021
BOLAG: Dalapop

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

IN MOURNING från Falun har gått från styrka till styrka genom hela karriären – jag kan med fullständig ärlighet säga att samtliga album som bandet gett ut under sin levnads bana har innehållit musik som jag oftast uppskattat, i vissa fall blivit beroende av. Därför brukar jag alltid se fram emot ny musik från bandet. “The Bleeding Veil” som släpps på fredag utgör inget undantag från den regeln.

Att de två spår bandet släppt, At The Behest Of Night och Thornwalker var riktigt starka minskade inte min aptit.

Gott folk, om ni gillade de låtarna så kommer ni tugga i er resten av skivan med stor välbehållning. Detta är fruktansvärt bra.

Jag känner att IN MOURNING nu har nått dithän i sin skapandeprocess att de vet exakt vad som är bandets styrkor, och har förmågan att skriva låtar som spelar på dessa styrkor. Det djupa av skogarna minnande vemodet, melankolin, de episka refrängerna, melodislingorna som förstärker något så vansinnigt bra och den oerhörda spelskickligheten. Nu kanske ni invänder, det finns fler band som kan göra detta. Det har ni såklart rätt i. Men få band inom den progressiva melodiska dödsmetallen gör det med känslan av att det jag lyssnar på känns fräscht och nyfiket, trots att det är beprövande grepp.

“The Bleeding Veil” känns både som en skiva att vila i, men med en bibehållen framåtrörelse som gör att den känns konstant rolig att lyssna på.

Här finns, ofta, både det djupa vemodet och ett satans driv i samma låt. Den tidigare nämnda singeln At The Behest Of Night sticker ut som i mina öron skivans starkaste spår. Men ju mer jag lyssnar på plattan, desto mer upplever jag att den dignar av musikalisk briljans genomgående.

Varenda låt håller sin plats väl på skivan – och allt känns väl avvägt. När bandet låter spåren löpa på lite längre, som de tre sista, känns det bara skönt att låtarna ligger på mellan 7 och 8 minuter. Blood In The Furrows  har jag återkommit till fasansfullt många gånger för dess trygga tempo, fina känsla och vackra gitarrspel, Lights On The Wire vars driv påminner om en av bandets mest frekvent spelade låtar, Colossus och avslutande Beyond Thunder vars inledande gitarrslinga har fått mig att sväva ovan molnen.

Förra gången det begav sig och IN MOURNING hade släppt skivan “Garden Of Storms” 2019, då slog sig bandets alster in på min årsbästalista. “The Bleeding Veil” känns absolut som en skiva som, sent in på året, har en ganska rimlig chans att göra detta. Kolla in den.

The Lurking Fear – Death, Madness, Horror, Decay

ARTIST: The Lurking Fear
TITEL: Death, Madness, Horror, Decay
RELEASE: 19/11 2021
BOLAG: Century Media

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Death metal har, som vanligt, ett bra år. Jag vet inte vad det är med denna genre, men satan vad ihärdig den är med att kavla ut skivor som får livsandarna att jubla lite extra. Jag har inga problem med att räkna upp ett antal skivor som kan falla inom kategorin dödsmetall från i år som är riktigt bra.

Då kommer THE LURKING FEAR in: “Håll min öl”.

Jag vet att det är många som börjar salivera vid blotta tanken på bandets debut från 2017 – “Out Of The Voiceless Grave”  – som jag, föga förvånande, gav en betygsåtta.

Fyra år senare drämmer detta gäng urstabila gammelgäddor i med ett ännu bättre album. Det är perfektion i det mesta. Produktionen är en våt dröm, som fångar stämningen bandet vill förmedla ypperligt. Alla medlemmar i bandet tänder på alla cylindrar och lirar på ett sätt som får mig att svettas i öronen. Tompa Lindberg visar igen att han är en av de bästa sångarna i death metal på planeten.

Och sen har vi låtarna som ligger på en verkshöjd som gör att även skivan med bonusspåren lämnar mig med en känsla att jag vill ha mycket mer.

Ja, ni fattar, det är precis som det var på debuten – traditionell, stabil dödsmetall med en hantverkskänsla som gör att alla som gillar death metal kommer att få mer ved på elden av skivan.

Omnium Gatherum – Origin

ARTIST: Omnium Gatherum
TITEL: Origin
RELEASE: 5/11 2021
BOLAG: Century Media

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Stabila och pålitliga OMNIUM GATHERUM – detta ankare i den finska melodiska dödsmetallens stormande hav – är oftast ett trevligt återseende.

“Origin” är också detta, det känns oerhört hemtamt och stabilt att lyssna på musiken på den här skivan. I likhet med de flesta band från Finland så finns här ett fruktansvärt stringent hantverkskunnande. Som lyssnare behöver du inte sitta på helspänn, du tas omhand av ett band som, skulle jag tro, vet ganska väl vad dess lyssnare uppskattar.

Visst finns här det typiska finska vemodet – som bäst manifesterat i Fortitude där framför allt nye trummisen Atte Pesonen får öva sig lite i att spela riktigt långsamt och tungt och där gitarrspelet från Markus Vanhala är lite extra finkänsligt.

Vanhala ja. Milde gud vilken musiker han är. Jag njuter i stora skopor av hans gitarrspel som väl avvägt harmonierar så bra med Aapo Koivistos keyboard. De förstärker hela tiden varandra, precis som rytmsektionen gör på ett föredömligt sätt.

Jukka Pelkonen gör vad han ska. Han är inte den mest karismatiske sångaren som hittas inom fältet. Det låter precis som det brukar – det är inte här man ska leta efter förklaringen till OGs storhet – då lär man få leta förgäves. Man vet dock vad man får, och han gör jobbet utan att förhäva sig.

Ändå känns detta en smula uttjatat. Jämför jag med föregångsskivan “The Burning Cold” så är den förra ett exempel på en skiva där allt klaffar. Samtliga insatser briserar av energi, och låtmaterialet var så fruktansvärt bra. På “Origin” känns det mesta mer utvattnat och i låtmaterialhänseende lite väl tryggt. Att bandet gör en poäng av att Vanhala sjunger rensången hjälper inte speciellt mycket då han i stort sett gör samma sak mest hela tiden.

Visst, här finns fina inslag, men som helhet betraktat känns OMNIUM GATHERUM ganska urvattnat, framför allt då jag vet att bandet är kapabelt till större bedrifter.