Alla inlägg av Martin Bensch

Blaze Of Perdition – The Harrowing Of Hearts

ARTIST: Blaze Of Perdition
TITEL: The Harrowing Of Hearts
RELEASE: 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Om jag säger polsk black metal, så är det nog rätt många av er som spontant tänker “Behemoth”, inte sant? Det är svårt att undvika att förhålla sig till Nergals band, men BLAZE OF PERDITION känns betydligt mer äkta och innerliga än sina landsmän.

Det är inte bara det att de känns betydligt bättre på att framkalla känslor med sina sinnesjukt snygga melodislingor som ligger ack så välproducerade och genomtänkta i snart sagt varenda låt på “The Harrowing Of Hearts”, de skriver just nu bättre låtar som helhet.

Jag tröttnar aldrig, utan törstar hela tiden efter mer när jag lyssnar på den här skivan, som håller en föredömlig spellängd på 46 minuters eget material, plus en cover som avslutning som jag tycker är helt onödig och det enda som drar ner betyget på plattan för mig.

“The Harrowing Of Hearts” har många lager, och visserligen är trumspelet inte det mest originella – trummisen DQ gör vad som förväntas av honom utan större åthävor, och sången är inte ens i närheten av varierad. Och ändå blir jag lyrisk för det BLAZE OF PERDITION gör så helvetiskt bra är just gitarrarbetet som lägger ett lager av fullödig känsla genom hela skivan. Det skulle inte förvåna mig om den här skivan hamnar på en hel massa årsbästalistor. För min egen del gör “The Harrowing Of Hearts” att jag blir sugen på att kolla in mer musik av polackerna.

God Dethroned – Illuminati

ARTIST: God Dethroned
TITEL: Illuminati
RELEASE: 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag fick sådan sjuka associationer till Dan Browns bok “Änglar och Demoner” när jag såg titeln till holländska GOD DETHRONEDs senaste album. Och det väckte en ganska obehaglig känsla, då Dan Brown är en högst medelmåttig författare med vurm för konspirationsteorier av religiös karaktär.

Och i ärlighetens namn tyckte jag att holländarna inleder den här skivan ganska lamt – versen i titellåten gillar jag fortfarande inte – men resten är tack och lov så oerhört mycket bättre.

Efter det minst sagt episka arbetet med hela tre skivor på temat Första Världskriget är det kanske inte så konstigt att GOD DETHRONED återvänder till mer välbekanta och traditionella ämnen för dödsmetall. Det gastas om förstörda glorior, Beelzebubs ande, Satans avkomma, Horus – ja ni fattar. Och även om textmaterialet är traditionellt så funkar det utan att störa. Jag begär liksom inte episk poesi av ett dödsmetallband.

Även musiken är traditionell, men satan vilket ställ det är allt som oftast. Satan Spawn ger mig både vibbar av MORBID ANGEL och hemtam death metal av skandinaviskt snitt.

Att hantverket sköts skickligt rakt igenom och med övertygelse är det som höjer “Illuminati” över rätt många death metalskivor. Det finns aspekter av skivan som känns lite skavande, men som helhet så är detta riktigt nöjsam och bra dödsmetall. Att produktionen är fint organisk – jag gillar hur Michiel van der Plichts trummor låter, och gitarrljudet är fint köttigt – gör att lyssningen blir njutbar.

“Illuminati” släpps fredagen den 7/2, och gillar man GOD DETHRONED sedan innan så kommer man gilla denna skivan också. Alla andra bör kolla in den för dess fina hantverk och fina ställ.

 

Moloken – Unveilance Of Dark Matter

ARTIST: Moloken
TITEL: Unveilance Of Dark Matter
RELEASE: 2020
BOLAG: The Sign Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Hela fem år har gått sedan första delen i MOLOKENs trilogi om en persons känslomässiga malström och hur denna påverkar omgivningen. “All Is Left To See” var en känslomässigt påfrestande skiva och gav sannerligen mersmak inför fortsättningen.

“Unveilance Of Dark Matter” är en minst lika frustande skapelse som föregångaren, om inte ännu brutalare och drabbande. De första lyssningarna fick jag pausa frekvent för alla intryck som hudlöst kravlade sig in i hörselgångarna. Den här plattan tar tid att smälta, gott folk, men likt de flesta av dylika alster så belönas den ihärdige lyssnaren frikostigt när väl intrycken sorterats.

Mest är det bröderna Bäckströms råa och rent av desperata sång som löper som den röda tråden genom “Unveilance Of Dark  Matter”. Jag gillar den växelvisa insatsen från dem något så enormt. Kolla bara in Shadowcastle (Pt. I) där intensiteten ligger på max i stort sett hela tiden när det gäller sången – desperationen sliter och drar och får mig alltsomoftast att kippa efter andan. Ovanstående låt är förresten ett bra exempel på hur fint MOLOKEN jobbar med dynamik, både på ett låtskrivarmässigt plan som produktionsmässigt dito. Det fantastiskt fina svänget från trummisen Jakob Burstedt i inledningen paras fint med luftigt gitarrspel  från Bäckström och Ylmefors och desperat skriksång. Burstedts trummor låter också otroligt naturliga och precis som på “All Is Left To See” så hörs basen riktigt bra.

“Unveilance Of Dark Matter” känns faktiskt ännu mer innerlig och hemsökande än “All Is Left To See” – jag märker hur makalöst sökande den här skivan är då jag har gått omkring och kommit på mig själv att tänka på den när jag inte lyssnade på den.

Kolla in den.