Alla inlägg av Martin Bensch

Cannibal Corpse – Red Before Black

ARTIST: Cannibal Corpse
TITEL: Red Before Black
RELEASE: 2017
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Världens största death metalband CANNIBAL CORPSE ser till att kavla ut ytterligare ett album för att tillfredsställa sin stora fanskara. Känns det tryggt, men aningens tråkigt? Då tycker jag att ni ska tänka om för på ”Red Before Black” så uppfinner sannerligen inte CANNIBAL CORPSE hjulet på nytt (om det nu var någon överhuvudtaget som trodde att de skulle göra det på platta nummer 14) men de lirar med en glöd och ett engagemang som smäller rätt högt ändå!

Jag tänker då mest på trummisen Paul Mazurkiewicz som straffar kaggarna med en ruggigt imponerande uppvisning! Han ser till att hålla blåslampan stadigt under ändalykterna på gitarristerna Pat O’Brien och Rob Barrett som ligger i med inte bara gediget riffande, utan ser till att späka loss rejält i solona som faktiskt låter bättre än någonsin.

Låtmässigt finns här tillräckligt med ös för att resultera i en solid betygsåtta: fina och okomplicerade titelåten som sätter plattan i mattan direkt, temposkiftande Code Of Slashers, mosigt drivande Shedding My Human Skin, tungt gungande Remaimed där jag älskar skiftningarna mellan det tungt dova och bandet ihärdiga tvåtaktande och maffigt mäktiga Scavenger Consuming Death där Alex Webster från skina lite extra i introt.

Produktionsmässigt låter det bra. Bandets gamle medarbetare Erik Rutan har styrt upp en fin, om än väldigt ren ljudbild på den här skivan. Gitarrerna låter precis så bedövande mäktiga som jag gillar. Trummorna hade gärna fått låta lite skitigare.

Allt som allt är ”Red Before Black” en bra skiva som står sig väl i CANNIBAL CORPSE diskografi. Att detta är legendarernas 14:e skiva märks det inte något alls av. Kolla in den.

Spirit Adrift – Curse Of Conception

ARTIST: Spirit Adrift
TITEL: Curse Of Conception
RELEASE: 2017
BOLAG: 20 Buck Spin

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Förra årets stora musikaliska upptäckt för min del var SPIRIT ADRIFT från Arizona. ”Chained To Oblivion” var en skiva som öppnade upp en helt ny värld i form av doomen och jag drämde med kraft in en betygsnia till albumet som dessutom hamnade på andra plats på min årsbästalista. Att jag längtat efter nytt material från Nate Garrett med kompanjoner är en underdrift av galaktiska proportioner.

Det tar inte speciellt lång tid innan jag inser att ”Curse Of Conception” är en skiva som skiljer sig mycket från debutplattan. Och då tänker jag först och främst på produktionen som är betydligt mer tjock och väl avrundad än på ”Chained To Oblivion”. Är detta en dålig sak? Nä, inte om ni frågar mig – jag älskar hur fantastiskt maffigt det låter om hela skivan. Jag får också tydliga vibbar av ett 1980-tal som jag ska återkomma till.

Nate Garrett har tagit sin sång till nästa nivå – det är helt enkelt mer självförtroende och kraft i hans framförande, vilket är helt ljuvligt. När ”Chained To Oblivion” kändes mer som en livsavgörande skiva för herr Garrett, är ”Curse Of Conception” mer en kärleksförklaring till det tidigare nämnda 1980-talet och då framför allt till METALLICA och IRON MAIDEN. Det strålar stundtals om framför allt gitarrspelet som med efterklang hämtar sin inspiration från, ja egentligen valfri IRON MAIDEN-skiva, och ”Ride The Lightning” i METALLICAs fall. För mig som verkligen älskar bägge dessa band är detta såklart ren öronmumma.

Faller SPIRIT ADRIFT i fällan att bli ett ooriginellt band? Nej, jag tycker faktiskt inte det. Ärligheten och glöden finns där – jag känner verkligen att de gör något eget av sin musik. Här finns en innerlighet och tung ömsinthet som jag verkligen gillar. Att spelglädjen och den rena extatiska ysterheten finns där också lyfter snarare skivan till nästa nivå. Det behöver sannerligen inte låta som om man inte gillar att lira bara för att du lirar doom om ni frågar mig.

Överlag så känns ”Curse Of Conception” mer som en skiva från ett band än från en hegemonisk medlem. Och det kan man ju tycka vad man vill om. För egen del misstänker jag att Nate Garrett gillar att ha sällskap på den vindlande färd som SPIRIT ADRIFT faktiskt är.

Jag gillar, det tror jag ni redan har märkt, ”Curse Of Conception” väldigt mycket. Jag har gottat ner mig under försvarlig tid i den här skivan som rymmer så många känslolägen att den blir ett ymnighetshorn av stora mått. Årsbästalistevarning? Ja, det får jag vara helt ärlig med!

The Black Dahlia Murder – Nightbringers

ARTIST: The Black Dahlia Murder
TITEL: Nightbringers
RELEASE: 2017
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

THE BLACK DAHLIA MURDER har seglat upp som ett band som levererar på skiva efter skiva. Det är fint att höra att bandet som i dagarna släppte sitt åttonde album, ”Nightbringers” inte har tappat bettet – det är lika underhållande som vanligt att lyssna på bandet från Detroit.

Möjligen kan kan tycka att gitarrarbetet är lite mer ystert än vad det brukar vara – och det vill inte säga lite då TBDM alltid har levererat stringent ösigt gitarrspel. Jag tror att mycket av detta beror på att bandet sedan 2016 är hemvist för Brandon Ellis som också lirar i ARSIS. Det släpps på rejält framför allt i solona på ”Nightbringers”.

Det är såklart en hel del grejer som känns välbekanta med bandets musik – det kanske hade varit för mycket begärt av ett band som gör sin åttonde skiva att uppfinna hjulet på nytt – men hantverksmässigt känner jag mig väl omhändertagen av bandet som låter lika spelsuget som vanligt.

Tyngdpunkten ligger – som brukligt  – på höghastighetsmusik. Men TBDM har alltid varit oerhört fina på att lägga in snygga melodier och ett skönt sväng i sina låtar. Fina Kings Of The Nightworld har ett tungt gungande sväng som jag gillar väldigt mycket, och den samsas alldeles ypperligt bredvid As Good As Deads inledning som kan vara bland det mest episka på skivan. Bäst är faktiskt skivans senare hälft, som inleds med Jars, en skoningslös dänga med nästan hysteriskt lir genomgående.

Som alltid imponeras jag väldigt mycket av Trevor Strnads vokala kapacitet. Han har en röst med nästan oändlig variation inom det brutala spektrumet – och det gör stor skillnad i fråga om att höja bra låtar till nästa nivå.

”Nightbringers” är en fin skiva som väl pryder sin plats i THE BLACK DAHLIA MURDERs diskografi. Gitarrmässigt kan det faktiskt vara den bästa. Kolla in den.